Vänsterpartiet är det enda av riksdagspartierna som tydligt kritiserat den militärpolitiska närmandet till den västliga militäralliansen NATO.
Men genom att rygga inför valet att driva en konsekvent och ansvarsfull anti-militaristisk fredspolitik vittrar partiets kritik ner till meningslöst ceremoniellt mummel.
Detta framstod i ett obarmhärtigt ljus när partiets medlem av försvarsutskottet Hanna Gunnarsson häromdagen i riksradions debatterade den nu i Sverige pågående militära samövningen med USA.
Gunnarsson undvek för det första att klargöra att Sverige idag är en totalt integrerad del i det västliga militärindustriella komplexet. Och hon talade om att “många små, små steg” på senare år tagits i närmandet till NATO.
Verkligheten är att på senare år tagits stora steg, och att Sverige idag i praktiken är en del av NATO. Något som nu även flera borgerliga kommentatorer understrukit. Den svenska regeringen har också valt att sluta separata överenskommelser om militärt samarbete med Storbritannien och Frankrike, liksom med USA. Sverige har också anslutit sig till det militära samarbetet inom EU.
Processen har pågått sedan mitten av 80-talet. Olof Palme verkade före sin död 1986 i motsatt riktning. Hans mål var då att fylla den officiella neutralitetspolitiken med ett reellt innehåll. Och hans arbete för en kärnvapenfri zon i Norden var en del i denna strävan.
NATO, Reaganadministrationen och Thatchers konservativa regering i Storbritannien reagerade med ursinne mot Palme. Palmes frånfälle hälsade de med lättnad. Några år efter mordet konstaterade en tidigare hög representant för USA:s regering att Sverige efter Palme blivit “ett normalt land”.
Sveriges nuvarande krigsminister Peter Hultqvist har varit drivande i en process som inneburit att det av Olof Palmes linje idag inte återstår sten på sten. Omsvängningen har varit total. Sverige har blivit så till den milda grad “normalt” att det bara behövdes att Trumps krigsminister knäppte med fingrarna så dumpade svenska UD och regeringen den FN-resolution om kärnvapenförbud som Sverige självt varit drivande i framtagandet av.
Den så kallat svenska krigsindustrin är totalt integrerad i det västliga militärindustriella komplexet. Också vad gäller ägandet. Vad gäller komponenter och marknader är beroendet totalt. Någon svensk krigsindustri existerar i praktiken inte.
Att i detta läge förnumstigt framhärda i att “Sverige ska ha ett starkt försvar”, men framförallt samverka med Finland och Nato-landet Norge är så förbluffande naivt att den enda rimliga slutsatsen som går att dra är att Vänsterpartiet egentligen endast vill framstå som lite “mindre militaristiskt” och mindre förtjust i samarbete med västs kärnvapenländer än andra partier. Och vinna röster på det.
Samma funktion har väl de obligatoriska påpekandena om att man vill “satsa på det civila försvaret och miljöarbetet”. Funktionen är att människor inte ska hänga upp sig på att partiet faktiskt hävdar att den svenska krigsmaskinen är “motiverad” och bör underhållas.
Eftersom den svenska krigsmaskinen är bestämd av den helhet som den ingår i idag, och eftersom denna maskins handhavare med entusiasm bejakar sin plats i den imperialistiska och militaristiska strukturen blir Vänsterpartiets förvirrade hållning endast uttrycket för opportunism och hyckleri.
Militarismen är idag tillsammans med miljö- och klimathotet mänsklighetens ödesfråga. Militarismen förråar och förgiftar kulturen. Den ockuperar produktiva resurser. Den ödelägger också resurser. Den utplånar liv och den hotar att genom ett storkrig att göra hela vår planet obeboelig.
Det enda realistiska sättet att undanröja militarismen är en rörelse underifrån – en internationell och internationalistisk folkrörelse. För att skapa en sådan krävs att vi till att börja med begrundar vad vi menar med “vi”. Vänsterpartiet menar uppenbarligen “Sverige” när partiet talar om “vårt behov av ett starkt försvar”.
Men för att bygga den nödvändiga internationella pacifistiska folkrörelsen är det nödvändigt att börja vända sig mot “det egna landets militarism”. Med “vi“ måste avses “vanligt folk i hela världen”. Och att vår lojalitet och solidaritet ligger där, och ingen annanstans, måste varje lands antimilitaristiska rörelse tydligt och kompromisslöst demonstrera inför omvärlden.
I Sverige skulle en gryende realistisk antimilitaristisk rörelse kunna formas kring de grundläggande kraven:
- Nej till all militär vapenimport.
- Nej till all militär vapenexport.
- Nej till all produktion av militära vapen.
- Upplös krigsmakten
Samtidigt skulle energiska initiativ tas för att bidra till att bygga upp en internationell antimilitaristisk rörelse som kombinerar internationalismen med kompromisslös kamp mot det “egna landets” militaristiska strukturer.
Detta är den realistiska vägen.
