Det har varit val Europa. På flera platser. Det tyngsta är naturligtvis valet till den tyska motsvarigheten till svenska riksdagen; Det tyska Bundestag.
Angela Merkel har ju beslutat sej för att pensionera sej och de tyska kristdemokraterna (CDU/CDU) hade inför valet beslutat sej för att inte fortsätta samregera med socialdemokraterna (SPD) i den period som nu kommer. Inte heller SPD vill fortsatta med “stor koalition” som regeringssamarbete mellan de två stora partierna kallas.
Båda strävar nu efter att ingå koalition med Fridemokraterna ( FDP, ett nyliberalt parti som varit med i politiken under hela efterkrigstiden) och de Gröna (Tysklands miljöparti). Fridemokraterna är emot statliga regleringar medans de Gröna är positiva till regleringar utan vilken kamp mot klimatkrisen är omöjlig. De dogmatiska nyliberalerna i Fridemokraterna anser att det där klarar marknaden bättre. En viss faktaresistens alltså.
Det finns fler partier. Det högerextrema AfD (Alternativ för Tyskland) gick bakåt med 2,3 procent och hamnade på 10,3 procent. Fortfarande skrämmande siffror för ett öppet rasistiskt parti med band till våldsamma pronazistiska grupper. Den sista tiden har ju avslöjanden gjorts om högerextrema grupper med våldsamma dagordningar både inom polisen och militären.
Vänsterpartiet (Die LiNKE) tappade från 9,2 procent till 4,9 procent. Man hamnade alltså under 5-procent-spärren. Mandatmässigt minskade man från 69 till 39 mandat. Hur kan få mandat om man hamnar under spärren? Det beror på det tyska valsystemet. Förutom de bundestagsmandat som fördelas proportionellt (vilka LiNKE nu missade) väljs en del av delegaterna direkt från de olika delstaterna. På så sätt garanteras partier som är starka i vissa delstater men inte når 5-procents-nivån nationellt en representation.
SPD ökade från 20,5 till 25,7 procent och blev därmed det största partiet. CDUCSU minskade nämligen från 33 till 24,1 procent.
Miljöpartiet gjorde sitt bästa val någonsin och erhöll 14,8 procent, en ökning med 5,8.
FDP:s ökning var mer modest, 0,7 procent vilket betydde att man hamnade på11,5.
Det som nu sker vad regeringsbildning beträffar är att både SPD och CDU/CSU kommer att försöka bilda regering i koalition med FDP och de Gröna. En kanske mycket lång förhandlingsprocess kommer att ta vid.
eFOLKET publicerade förra veckan ett uttalande från Die LiNKE: ordförande Janine Wissler som slog fast att detta var ett ödesval eftersom de åtgärder som måste vidtas om man ska förhindra en uppvärmning över 1,5 procent måste vidtas nu under kommande mandatperiod. Mot den bakgrunden är det sorgligt att det parti som har ett konsekvent program för att nå klimatmålen, Die LiNKE, nära nog halverades. Rösterna gick till de Gröna och till viss del till SPD. De Gröna ses antagligen, eftersom det betecknar sej som ett miljöparti, som pålitligt i klimatfrågan. Sanningen är dock att de Gröna inte är beredda att genomföra de åtgärder (röda reformer) som är nödvändiga för en grön omställning. Övriga partier är ju direkt ansvariga för att inga eller alldeles för begränsade åtgärder vidtagits. Valresultatet visar vilken hård kamp och vilken uppförsbacke som förespråkare för nödvändiga och ansvarsfulla förändringar har framför sej. Överallt.
Så till det andra nationella valet i Europa i den gångna helgen, nämligen det isländska. Sedan 2017 har ön styrts av en koalition bestående av Självständighetspartiet (ett brett högerparti), Framstegspartiet (ett parti som liksom det svenska Centerpartiet har sin bakgrund som ett jordbrukarnas parti) och Vänsterpartiet-de Gröna (VG) vars Katrin Jakobsdottir haft posten som statsminister.
VG betecknar sej som ekosocialistiskt, feministiskt och motståndare till NATO-medlemskap och USA:s krig i Irak och Afghanistan. Partiet är för integrering av de flyktingar som kommit till Island och stöder palestiniernas sak.
Partiet fick i 2017-valet 16,9 procent och 11 mandat. Självständighetspartiet fick 25,2 procent och 16 mandat och Framstegspartiet fick 10,7 procent och 8 mandat. Allt som allt har det isländska Alltinget 63 delegater.
Som framgår av dessa siffror. Utgjorde VG en socialistisk minoritet i en regering med borgerlig majoritet. Det betydde till exempel att VG:s motstånd mot NATO-medlemskap inte resulterade i ett utträde i praktiken.
I valet förra helgen gick VG bakåt och fick 12,6 procent. Man förlorade 3 mandat och hamnade på 8.
Självständighetspartiet fick oförändrat 16 mandat och Framstegspartiet ökade till 17,3 procent och 13 mandat. Tillsammans har de fortfarande majoritet i Alltinget, man till och med ökade den med 2 mandat.
Hur ska man förklara VG:s tillbakagång? Jag tror att den främsta orsaken står att söka i det faktum att ett nytt socialistiskt parti ställde upp i valet och tog 4,2 procent av rösterna. Nästan exakt lika många röster (strax över 8 000) som VG förlorade.
Socialistiska Partiet använder en jordnära klasskamps-retorik. Partiet grundades 2017 av författaren och skribenten Gunnar Smàri. I lokalvalet 2018 nådde man 6,4 procent och ett mandat i kommunfullmäktige i Reykjavik. (Totalt antal i mandat i fullmäktige är 23)
Man vill representera “löntagare och alla som är fattiga, osynliggjorda och maktlösa. Islands Socialistiska Partis motståndare är de rika och de som tjänar de rikas intressen”.
Partiets plattform innehåller punkter som:
- Humana levnadsvillkor för alla när det gäller löner, a-kassa, pensioner och studielån.
- Fri hälsovård
- Arbetstidsförkortning
- Skattereform som beskattar de rika hårdare och minkar skatterna för löntagare.
- Bostad till rimliga kostnader till alla.
- Partiet lägger tonvikten på det som förenar folket: Orättvisorna vi möter och nödvändigheten att bekämpa dessa.
- Socialistiska Partiet välkomnar alla att förena sej med oss oavsett kön, ursprung, religion eller sexuell orientering.
- Folket ska inte bara ha inflytande över offentliga sektorn utan över hela samhället.
- Klasskampen är partiets arena. Inga kompromisser med kapitalistklassen.
Men Socialistisk Partiet nådde inte upp till 5 procent och missade därmed mandat i Alltinget.
4,2 procent i det första valet man ställer upp i är dock inte kattskit.
Det Isländska Alltinget har efter helgens val 8 partier. Allt pekar nu på att Självständighetspartiet, Framstegspartiet och Vänsterpartiet-De Gröna återigen kommer att bilda regering. Med tanke på VG:s tillbakagång är det dock inte givet att Katrin Jakobsdottir kommer att fortsätta som statsminister.
Så till två valrapporter som vi tror kan glädja de flesta av eFOLKETs läsare.
I Berlin röstade man inte bara till Bundestag. Samtidigt genomfördes en lokal folkomröstning om ett förslag att överföra 240 000 lägenheter från privat till statlig i ägo. Bakgrunden är de groteska hyreshöjningarna. Sedan 2016 har hyrorna i genomsnitt gått upp med 45 procent. Det är nästan lika mycket som KFAST i Eskilstuna vill höja hyrorna på Galléengatan med. 52 procent på tre år är ju KFAST:s målsättning. I Berlin framtvingade opinionen ett hyresstopp och till och med retroaktiva sänkningar 2020. Ett beslut som högsta domstolen senare upphävde.
Nu har i alla fall 56 procent av de röstande sagt ja till förstatligande. Svenske Akelius är en av fastighetskapitalisterna som nu riskerar att se sina spekulationsobjekt förstatligade, Folkomröstningar grundade på medborgarinitiativ är inte politiskt bindande i Tyskland. Endast ett parti, Die LiNKE, kämpar för att beslutet i folkomröstningen ska förverkligas. Borgarpartierna (CDU/CSU och FDP) är naturligtvis helt emot. Socialdemokraterna i SPD säger att allt samarbete med LiNKE kommer att avbrytas om de senare driver frågan om expropriering av fastigheterna. Det råder stor oenighet om på vilken nivå ersättningen till fastighetsägarna skulle hamna.
Die LiNKE driver frågan om hyressänkningar i de flesta tyska städer. Det som nu händer i Berlin visar vilken explosivitet det ligger i bostadsfrågan.
Så till en annan europeisk stad där det händer saker. Vi talar om Graz, Österrikes näst största stad. Och vi talar om Österrikes Kommunistiska Parti, KPÖ. I ett land som de senaste decennierna rört sej högerut med en extremhögern i FPÖ som lokomotiv utgör Graz ett strålande undanta. Där ha KPÖ stadigt växt för att nu slutligen bli stadens största parti med 28,9 procent av rösterna. Tillsammans med de gröna och socialdemokraterna har man en majoritet och KPÖ vill nu förhandla om att bilda koalition.
Hur har detta gått till? På nationell nivå har KPÖ endast någon procent i valen. En orsak är antagligen att KPÖ i Graz efter Sovjetunionens fall inte hukade sej i högervinden utan utvecklade en politik på klasskampsgrund. Bostadsfrågan har varit central. Partiet har tagit kamp mot de ständiga hyresökningarna, man har organiserat en kristelefon som hyresgäster kan ringa när de har problem med hyresvärdarna och man erbjuder juridisk hjälp till hyresgäster. En annan orsak är säkert att partiets representanter i kommunalfullmäktige och Landskapsparlamentet (Graz ligger i landskapet Steiermark) skänker den delen av lönen som överstiger en vanlig arbetares lön till en social fond som fördelar resurser till behövande. På så sätt har man kunnat distribuera 2,5 miljoner euro till 20 000 behövande.
Vid valet 2017 erhöll partiet 20,3 procent för att nu 2021 öka till 28,9. Det konservativa partiet minskade med 12 procent.
Det som skett i Graz och i Berlin visar att en konsekvent klasskampspolitik runt centrala frågor och en genomtänkt kombination av utomparlamentarisk och parlamentarisk aktivitet kan lyfta oss i kampen mot högern. Valsiffrorna på Island där Vänsterpartiet-de Gröna och Socialistiska Partiet tillsammans fick 16,7 procent visar det finns något att bygga på.
Den socialistiska vänstern i Europa (och övriga världen) står inför avgörande frågor. Klimatet, naturskövlingen, krigspolitiken, den ökande ojämlikheten, framväxten av reaktionära rörelser som hotar demokratiska landvinningar med mera. Mänskligheten står inför avgörande strider.
Peter Widén
