I årtionden har vi i Europa levt i föreställningen att vårt största säkerhetshot kommer från öst. Denna uppfattning har präglat vår försvars- och utrikespolitik, lett till ett nära samarbete med USA och motiverat etableringen av amerikanska militärbaser på europeisk mark. Men nu börjar insikten sprida sig: det största hotet mot vår nationella självständighet och säkerhet kanske inte är det vi trodde.
NATO har länge betraktats som en garant för stabilitet i Europa, men i realiteten är det en allians där USA dominerar fullständigt. Europas nationer har successivt abdikerat sitt strategiska självbestämmande och gjort sig beroende av Washingtons välvilja. I Berlin, Paris och Stockholm har beslutsfattare länge tagit för givet att USA:s intressen och Europas intressen är desamma – men denna uppfattning blir alltmer ifrågasatt.
Under den nuvarande amerikanska ledningen har vi sett hur Washingtons geopolitiska ambitioner i allt högre grad handlar om att befästa sin egen globala hegemoni snarare än att skydda sina allierade. Krig via ombud, ekonomiska sanktioner riktade mot europeiska företag och diplomatiska påtryckningar för att kväva europeiska självständiga initiativ är bara några exempel på detta.
Men det slutar inte där. USA har öppet visat intresse för att expandera sitt territorium och sin inflytelsesfär genom att lägga fram planer på att köpa Grönland, kontrollera strategiska områden som Panama och till och med blanda sig i konflikten kring Gaza. Samtidigt används handelshinder som tullar och förbud mot allierade för att straffa de som inte lyder Washingtons linje.
De amerikanska militärbaserna på europeisk mark legitimeras med argumentet att de skyddar oss mot hot från öst. Men dessa baser handlar inte bara om försvar – de är också en maktstruktur. Genom att ha en fysisk närvaro i våra länder har USA möjlighet att direkt påverka vår politik, övervaka våra samhällen och ingripa om vi avviker från deras linje.
Avslöjandena från visselblåsaren Edward Snowden bekräftade det vi länge misstänkt: USA spionerar inte bara på sina fiender, utan också på sina närmaste allierade. Amerikanska underrättelsetjänster samlar systematiskt in information om våra politiska ledare, näringsliv och samhällsstrukturer – ett kraftfullt verktyg för att styra och påverka.
Hur länge kan vi ignorera dessa realiteter? Om Europa verkligen vill vara självständigt måste vi omvärdera vårt beroende av USA:s militära och strategiska dominans. Det innebär inte att vi ska vända oss naivt mot öst eller avveckla alla samarbeten med Washington. Men det betyder att vi måste bygga en säkerhetsstruktur där Europa har kontroll över sin egen framtid.
Detta kräver:
- Ökad självförsörjning inom försvarsindustrin
- Större europeisk militär samordning
- En utrikespolitik som inte dikteras från Washington
Äntligen börjar vi vakna och se varifrån det verkliga säkerhetshotet mot vår nuvarande världsordning kommer. Frågan är bara hur mycket vi måste förlora innan vi fullt ut inser att vår säkerhet inte kan bygga på att vara en juniorpartner till en stormakt med egna intressen.
Kari Parman
Gnosjö
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som uttrycks i texten.
