Vips, så satt den där i kläm, den omskrutna självständiga utrikespolitik som inte skulle rubbas av NATO-inträde. Att det skulle vara omöjligt att verka för kärnvapenförbud visste vi redan. Och varningar saknades inte om just den turkiska regimens krav på utlämning av kurdiska “terrorister”. Svaret kom fortare än kvickt och Magdalena Anderssons inställsamhet hos den turkiske självhärskaren måste fått moder Svea att rodna:
– Vi ser fram emot att fördjupa vårt samarbete med Turkiet. Inom NATO men också genom en förstärkt bilateral dialog om kampen mot terrorism (DN 22/5).
Hon försäkrade att Sverige skulle bli en “konstruktiv part” till Turkiet och välkomnade möjligheten “till samverkan i bekämpandet av internationell terrorism.” Inklusive av kurdiska PKK.
– Kriget i Ukraina och Sveriges och Finlands NATO-ansökningar har förvandlat det kritiserade och isolerade Turkiet till NATO:s mest omfjäskade medlem, som Nathan Shachar uttryckte saken i samma tidning.
För att det svenska fjäsket inte bara ska stanna vid ord verkar nu den svenska NATO-lobbyn intensivt, inte minst genom media.
I Dagens Industri kräver PM Nilsson på ledarplats (18/5) att regeringens stöd åt kurdiska YPG i Syrien avbryts och uppgörelsen med Amineh Kakabaveh inför fjolårets regeringsbildning skrotas:
– Turkiet är, om än en problematisk, mycket viktig medlem och en av de starkaste militärmakterna. Landet spelar en nyckelroll i Ukrainas drönarkrig mot de ryska stridskrafterna (DI 18/5).
Så offra kurderna, det är näringslivsbladets uppmaning.
Ett liknande synsätt torgförs med vetenskaplig pondus på DN Debatt (19/5) av forskaren Halil Karaveli vid Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik. Turkiet har visserligen brist på demokrati och förtrycker kurderna men, förklarar forskaren, den turkiska staten spelar en nyckelroll inom NATO med dess näst starkaste militärmakt och landets geopolitiska position mot Ryssland i Svartahavsregionen. Turkiet har, fortsätter Karaveli, konfronterat Ryssland i både Libyen och Syrien och söker stärka sitt inflytande i Kaukasus och Centralasien på Rysslands bekostnad. –Det är en politik som ligger i Sveriges intresse, både för att det försvagar Ryssland och för att det “förflyttar konfrontationen” mellan NATO och Ryssland “så långt österut som möjligt, mot Mellanöstern, Kaukasus och Centralasien.” Och kurderna?
– Det kurdiska självstyret i norra Syrien är ett progressivt ljus i Mellanöstern, ett demokratiskt experiment i regionen som förtjänar stöd. Men Sveriges behov av skydd mot Ryssland och av ett starkt sammanhållet NATO väger tyngre, slår Karaveli fast.
Hört det förut? Eller kanske sällan så övertydligt. Men just på det viset har NATO-gemenskapens strategiska behov under USA:s ledning hållit ordning i leden alltsedan militärpaktens tillkomst 1949. Den dåvarande portugisiska fascistregimen var med från början. Ett NATO-upprustat Portugal kunde inte bara föra sina kolonialkrig i Afrika, utan även undslippa NATO-motstånd. Liksom de återkommande turkiska militärdiktaturerna, den grekiska militärjuntan när det begav sig, för att inte tala om Frankrikes kolonialkrig i Indokina, eller USA:s eget Vietnamkrig och dess militära interventioner i Latinamerika, eller Storbritanniens massakrer i Kenya, eller Belgiens förtryck i Kongo – så kunde uppräkningen fortsätta med hela efterkrigstidens blodiga kolonialkrig där NATO-medlemmar undertryckte den koloniala frigörelsen.
Att NATO-världen stod enad eller urskuldande under dessa krig och folkmord hängde just samman med den strategiska enigheten. Folkliga röster och oppositionella politiker kunde protestera men regeringar höll tyst i det längsta och NATO-stater höll ihop.
Att det var Olof Palme som kunde demonstrera tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör Nguyen Tho Chanh mot USA:s bombningar 1968 hade att göra med det, Sverige stod utanför. Nu krävs inte bara schackrandet med Turkiet om kurderna, inte bara 2 procent av BNP till militären (redan fixat) eller befästning av Östersjön som ett NATO-hav. Nu krävs också byte av “nationell identitet”, som ledarsidor och debattörer nu diskuterar. Sverige kan inte längre se sig som en fredens ö i ett stormigt hav mellan militärblocken och ett slags neutralt rum för förhandlingar. I verkligheten hade rummet många mörka vrår men kunde ibland öppna dörrar, exempelvis för bistånd till Vietnam eller tillflyktsort för såväl amerikanska desertörer som kurdiska aktivister.
Under senare år har väggarna börjat få stora hål. Vi har fått ett allt tätare NATO-samarbete, även genom svensk trupp i Afghanistan. Nu ska hela rasket rivas inför inträdet i den gemensamma NATO-garnisonen och den nya identiteten som piket i världspolisen. Det betyder inte bara anpassning till internationella skurkregimer utan även till NATO-stormakternas strategiska behov. Alltså: håll emot fjäsket, den nya identiteten och inträdet så långt det går.
Tillsammans kan vi bygga en vägrarfront av segt fredsmotstånd som håller en dörrspringa öppen mot både militarisering, kärnvapen och eftergifter åt despoter.
Tidningen Internationalens ledarredaktion.
