Emma Lundströms artikel har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
Just nu är det meningen att vi alla ska svälja den gröna omställningen med hull och hår. Här ska byggas enorma vindkraftsparker och satsas på kärnkraft. Den som ställer sig i vägen för denna ofrånkomliga omställning är besvärlig och måste bort. Oavsett om det är en klimataktivist eller ett helt samiskt samhälle.
Vad är det egentligen vi ställer om till och varför? Emma Lundström funderar kring en omställning som egentligen inte förändrar någonting.
*******
Den svenska klimataktivisten Greta Thunberg har på sista tiden fått försvara sig mot kritiker som menar att hon motverkar den så kallade gröna omställningen. Detta efter att hon deltog i de samiska protesterna mot vindkraftsparken Fosen i Norge.
Vindkraftsparken i Fosen, nordväst om Trondheim, är Europas största landbaserade vindkraftspark och ägs till största delen av det statliga bolaget Statkraft. För lite drygt två år sedan vann samerna tvisten om Fosen i högsta rättsliga instans, då domstolen slog fast att vindkraftsparken bryter mot de mänskliga rättigheterna. Eftersom samerna i århundraden har bedrivit renskötsel i området.
Men vindsnurrorna står kvar och samerna fortsätter att kräva sin rätt.
Att Greta Thunberg deltog i protesterna mot vindkraftsparken borde inte vara särskilt upprörande för den som har läst på lite om klimatomställningen och den orättvisa som finns inneboende i den.
Dagens Nyheters fristående ledarskribent Hanne Kjöller har uppenbarligen inte gjort det. Medan världen brinner passar hon på att få en text publicerad som fullkomligen skriker av historielöshet. Där hoppar hon på Sveriges urfolk och kallar renskötande samer för adel som roffar åt sig stora delar av Sveriges yta, på den gröna omställningens bekostnad.
Den gröna omställningen igen alltså.
Den kan uppenbarligen inte bara användas mot klimataktivister utan även till att förnedra och spä på hatet mot människor som redan har förnedrats och hatats i århundraden av en stat som har förtryckt, stulit ifrån, splittrat och nästintill förintat hela den samiska kulturen.
Som tur är finns det människor som har läst på och som kan sin historia. En sådan person är serieförfattaren Mats Jonsson. Hans bok När vi var samer borde användas som lärobok i de svenska skolorna och Hanne Kjöller borde läsa den.
Mats Jonssons reaktion på Kjöllers text publicerades som debattinlägg i Expressen 19 oktober. Det är kristallklart i sina formuleringar. Mats Jonsson visar att DN-skribenten inte på något vis är unik med sin text. Tvärtom skriver hon in sig i en lång tradition där renskötande samer har utmålats som en privilegierad elit som hotar utveckling och framåtskridande. En tradition som inte låtsas om den sanna historien. Den om hur samebysystemet uppstod. Hur staten under 1800-talet bestämde att all mark i norr, som inte var uppodlad, skulle tillhöra staten. Hur staten helt enkelt stal samernas ägandebevis genom att samla in dem. Hur det plötsligt var ett “privilegium” för samerna att använda sina förfäders marker – som de betalat statlig skatt för i generationer – istället för en rättighet. Hur staten sedan med renbeteslagen 1928 skiljde renägande samer från icke-renägande samer och bestämde att de som inte ägde tillräckligt många renar helt enkelt inte var samer och därmed skapade en bottenlös spricka i det samiska samhället.
Samebysystemet är alltså svenska statens uppfinning. Hela utformningen av samebyn är skapad av staten. Inte av de samer som tvingas anpassa antalet renar och antalet samebymedlemmar efter bestämmelser de aldrig har kunnat påverka. När Hanne Kjöller svingar mot samebyarnas “adel” svingar hon mot människor inpressade i ett system som skapar sorg och depression och djupa sår.
När Hanne Kjöller använder den gröna omställningen som ett sätt att komma åt dessa redan hårt pressade människor, gör hon det utan kunskaper om hur klimatförändringarna drabbat samerna, eller om vad naturen betyder i den samiska kulturen. Gruvor, skogsindustri och vattenkraft har redan förstört många heliga samiska platser och förutsättningar för renens fortlevnad.
De invändningar som samebyarna, Sametinget och även annan lokalbefolkning i norra delen av Sverige har mot den gröna omställningen och de enorma investeringar som ska göras i just vindkraft handlar inte om att ställa sig i vägen eller “ta på sig offerkoftan”. Det är legitim kritik mot en omställning som i grunden inte förändrar någonting.
Den stora frågan idag är egentligen: till vad och för vem ställer vi om? Och vilka får betala notan för både klimatförändringarna och klimatomställningen?
För det är ju inte en omställning till ett annat sorts samhälle det är frågan om. Det är en omställning på industrins villkor. En kapitalistisk omställning som ska tillåta tillväxtmaskineriet att fortsätta snurra på högvarv utan betänkligheter. Det är egentligen inte en omställning utan en förställning. Ett “business as usual” maskerat till ett ansvarstagande.
Samtidigt som utvinningen av fossila bränslen inte alls minskar, tvärtom, så ska vindkraften byggas ut snabbt, i så stor skala och till så låga kostnader som industrin kräver. Den gröna omställningen går i teorin i hög grad ut på att fossila bränslen byts ut mot el. Detta skulle kräva hur många vindkraftverk som helst.
Det framtida energibehovet överskattas hela tiden och just nu har allt kommit att handla om att ingen får stå i vägen för de sätt på vilka vi kan få ut mesta möjliga förnybara, fossilfria energiproduktion – för att ingen som har vant sig vid det som kallas för “hög standard” ska behöva ändra sina vanor.
Ändå ställer sig människor i vägen. Inte bara samer och klimataktivister. Riksföreningen Motvind skriver i ett debattinlägg i Aftonbladet 19 augusti i år att vindkraftsexploateringen idag sker “i konflikt med den enskilda människans egendomsskydd, rättssäkerhet och grundlagsskyddade rättigheter”.
Riksföreningen Motvind är en ideell och politiskt oberoende förening som säger sig värna naturen, den biologiska mångfalden, människors livsmiljö, hälsa och ekonomi.
På Motvind Sveriges hemsida står det bland annat att föreningen
… kräver stopp för det industriella vindkraftsexperimentet och att en grundlig revision om dess påverkan på den biologiska mångfalden, djurlivet, naturen och människors hälsa genomförs”.
2019 gav Sametingets sin syn på vindkraft i Sápmi i en rapport. Där påpekas att urfolk över hela världen drabbas först och hårdast av klimatförändringarna eftersom de lever så nära naturen, liksom att många av de åtgärder som vidtas för klimatet medför problem för samma urfolk. Den planerade utbyggnaden av vindkraft i Sverige innebär en stor utmaning för det samiska samhället:
Förutsättningarna för det samiska levnadssättet förändras radikalt om en vindkraftsetablering kommer till stånd utan att samiska behov beaktas.”
Att rakt av bygga ut vindkraften där det blåser bäst i Sverige är alltså inget okontroversiellt projekt. Snarare framstår det som att de ansvariga politikerna plötsligt har sett ljuset och insett att vi är på väg rakt in i väggen när det gäller förbrukning av fossila bränslen och deras påverkan på växthuseffekten.
Men deras lösning är ingen lösning: Mer kärnkraft och uranbrytning i Sverige. Mer vindkraft i naturkänsliga områden.
Som den norrbottniske författaren David Väyrynen nyligen skrev i sociala medier i och med den pågående namninsamlingen mot en storskalig satsning på vindkraft i Gällivare kommun:
Vi behöver förändra hela systemet. Inte bygga kärnkraft. Inte bygga stora vindkraftsparker. Det vi behöver göra, det är att bryta sönder tillväxtekonomin.”
Förnybar energi är bara hållbar om energianvändningen är hållbar. Det är den inte i det kapitalistiska system som vi är så inbäddade i att vi knappt kan se handen framför oss.
En hållbar energianvändning skulle innebära att vi minskar vår totala energianvändning, istället för att ständigt öka den. Det skulle också behöva innebära en mer jämlik energianvändning världen över. Och att vi inte kör över urfolkssamhällen för att få lite fler kilowattimmar.
De som bidrar minst till klimatförändringen ska inte betala notan för den. Alltså får den gröna omställningen inte ske på deras bekostnad. Det inser Greta Thunberg och alla som gör som hon: läser på och sätter sig in i de ämnen de tänker skriva om.
Emma Lundström
LÄS OCKSÅ: Vad är klimatorättvisa?
