Jan Wiklund:
“Det framtida slagfältet” sa försvarsminister Pål Jonsson i en intervju i SvD den 2 augusti förra året – ungefär som om det redan är inskrivet i kalendern. Folk och försvar-mötet i januari var fullt av ännu mer alarmistiska uttalanden. Givetvis stod Ryssland i skottgluggen.
Men ingen kan väl tro att Ryssland, som har såna problem med Ukraina – en fjärdedel så stort som dom – frivilligt vill föra krig med hela Västeuropa plus USA, tillsammans åtta gånger så stort som dom? Det måste vara nåt annat som ligger bakom.
Sex förslag:
De styrande märker att invånarna blir argare och argare över den vanskötsel som ekonomi och samhälle har utsatts för sen åtminstone 1990.
En yttre fiende att skylla på kan då vara bra att ha, för att göra opposition illegitim och möjlig att spärra in som antinationell om den fortsätter att bråka. Statewatch, som bevakar staters auktoritära tendenser, har larmat[1] om att EU börjar likställa miljörörelser med terrorism, och mer sånt kommer säkert om dom får hålla på.
De märker också att de ekonomiskt alltmer förlorar mark gentemot Östasien på grund av alla outsourcingar västerländska oligarker har ägnat sig åt sen 80-talet.
Samtidigt märker de att Ryssland med nationellt nödläge som förevändning har lyckats skjuta sina oligarker åt sidan och faktiskt ökat sin produktionskapacitet[2]. Kanske de vill göra efter?
Men då behövs ett nationellt nödläge först, äkta eller fejkat. Redan Keynes klagade över att borgerligheten inte kan tänka sig något annat skäl till offentliga investeringar än militära[3], och mycket tyder på att de fortfarande inte kan det. Annars vore ju klimatfrågan en tillräcklig förevändning för investeringar, men där ser man mindre iver.
En annan effekt av eftersläpningen kan vara att de har gripits av skräck för eventuella avbrott i råvaruleveranser från världen runt. Kanske Kina erbjuder bättre villkor till råvaruländerna? Och Nato anser ju faktiskt avbrott i råvaruleveranserna vara en krigsorsak[4].
Men för att få fotfolket att acceptera ett angrepp på ett fredlig land i periferin måste det ju målas upp ett hot i god tid, gärna kryddat med ett kolonialt förakt mot “infödingar” av det slag som har aktualiserats med anledning av Gazakriget[5].
Krigsindustrin brukar ofta utmålas som en aktör med starkt intresse för nya krig, och redan Eisenhower varnade för vad den kan ställa till med[6]. Den ökning av militärbudgeten till 2% av BNP som beramas i Västeuropa motsvarar bara den en ökning av USAs krigsindustris försäljning med ca 20 miljarder USD[7]. I och för sig skulle det gå att lägga resurser på vilken industri som helst – men som Keynes påpekade är det bara vapen som borgerligheten kan acceptera. Inte av ekonomiska skäl, men väl av politiska – den anser att allt annat ska styras av enskilda företag, “marknaden”, inte av staten. Men för att nå politisk acceptans för att särskilt gynna krigsindustrin behövs det hot.
Kanske handlar det bara om arbetstillfällena hos Natos byråkrati? Rädsla för nedläggning var i alla fall vad kallakrigsexperten George Kennan ansåg vara skälet till Natos ökade alarmism efter 2000[8]. Men varför skulle Natoländernas regeringar ställa upp på det?
Och då kommer vi in på vad George Orwell ansåg vara skälet till inkompetent brittisk politik under 1930-talet: institutionell idioti. De har en så tjock stoppning av pengar mellan sig själva och verkligheten att de inte behöver veta hur något är, sa Orwell om den tidens rentiärpolitiker[9]. De tror ju t.ex. helt uppenbarligen att siffrorna på skärmarna på aktiebörsen är den verkliga ekonomin, så varför skulle de inte tro att världsläget är vad en Natobyråkrat säger att det är för att få mer pengar till sin institution?
Kanske det finns ytterligare något annat möjligt skäl? Eller kanske alla är rätt?
Givetvis är det inte ett riktigt, hett krig de vill ha. Ett sådant riskerar ju att utplåna även dem själva – eller i alla fall deras maktbas. De vill ha ett kallt krig, som på 50-talet. Ur deras synvinkel var det ett utmärkt årtionde, helt utan ifrågasättanden och ekonomiskt mycket framgångsrikt. Det finns bara ett litet problem.
Kallt krig innebär brinkmanship, d.v.s. att man hela tiden måste våga gå längst ut på stupet utan att ramla ner. Och risken att ramla ner i ett hett kärnvapenkrig är stor. Att vi inte allesammans är döda beror uteslutande på att vakthavande överste Stanislav Petrov misstrodde det sovjetiska missilvarningssystemet den 26 september 1983 och kollade en gång till[10]. Det hade han tid med, det skulle ta en halvtimme för missilerna att nå sovjetiskt territorium. Med dagens kortare tider har ingen den fristen.
Ett problem till finns – att ett kallt krig går ut över andra mer nödvändiga investeringar, d.v.s. det är ett problem för oss att lösa, det politiska etablissemanget bryr sig inte.
Jan Wiklund
- Environmental activism under the EU counter-terror microscope – statewatch.org, 28 februari 2024
- Satellite Images Suggest Russia Is Ramping Up Production Capacity For Its War Against Ukraine – rferl.org (RadioFreeEurope – Radio Liberty), 1 november 2023
- Enligt Mark Blyth: Austerity – the history of a dangerous idea, Oxford University Press 2013. Blyth citerar en artikel i New Republic 29 juli 1940, som tyvärr inte finns på Internet.
- The Alliance’s Strategic Concept (1999) se punkt 24 –Nato, 24 april 1999 updaterad 1 juli 2022
- How French media looked away from the suffering inflicted on Palestinians in Gaza – “France: the new authoritarian journalism” – Le Monde Diplomatique, 4 februari 2024
- Eisenhower’s “Military-Industrial Complex” Speech Origins and Significance – YouTube
- Ian Proud – It’s time to put an end to the hysteria about European defence spending – braveneweurope.com, 7 mars 2024
- Ukraine war: Where are the peacemakers? – Kishore Mahbubani, 19 mars 2022
- The Road to Wigan Pier – George Orwell, Book, etext Part 2.8 – George Orwell, telelib.com
- 1983 Soviet nuclear false alarm incident – Wikipedia
