I ett inslag på radionyheterna kunde vi morse höra Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson Håkan Svenneling kommentera träffen i Washington mellan USA:s president Joe Biden och Sveriges statsminister Ulf Kristersson.
Svenneling sa att han ville uppmana den borgerliga regeringen att “inte stressa” utan “ta det kallt”.
“Förr eller senare kommer Sverige med i NATO”, fastslog Svenneling.
Tyvärr speglar Svennelings uttalande en avgörande förskjutning som ägt rum inom (V)-ledningen under den senaste tiden.
Nyligen uppmanade partiledaren Nooshi Dadgostar, i samband med hennes framträdande i Almedalen, Stoltenberg och NATO att agera effektivare i frågan om det svenska medlemskapet.
Partiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson väckte också nyligen förundran, inte minst bland det egna partiets medlemmar, då hon på twitter gick ut och önskade alla deltagarna i den den stora militärövningen Aurora lycka till.
I samband med konferensen Folk och Försvar fick Gunnarsson frågor om Vänsterpartiets ståndpunktstagande mot svenskt NATO-medlemskap. Hon gled då undan genom att säga att “nu är det som det är”.
Att kräva folkomröstning om NATO-medlemskapet har (V)-ledningen tagit avstånd ifrån.
Likaså har man från (V)-ledningens sida sagt att man när medlemskapet blir ett faktum inte kommer att verka för att Sverige ska lämna militäralliansen.
(V)-ledningen har också ställt sig positiv till den planerade kraftiga militära upprustningen. I enlighet med vad som ursprungligen är ett NATO-diktat skall Sverige, liksom alla NATO:s medlemsstater, upprusta till en nivå på minst två procent av BNP.
Detta innebär att (V)-ledningen ställer sig positiv till att göda den svenska NATO-krigsmakten, och rulla miljarder i gapet på det svällande militärindustriella komplexet.
Faktum är att (V)-ordföranden vid något tillfälle även antytt att tvåprocentsmålet kanske inte är tillfyllest.
Ledningens linje har väckt förundran bland partiets medlemmar och sympatisörer. Detta har förstärkt den misstämning som kom till uttryck under valrörelsen på grund av ledningens nedtoning av klimat- och miljöfrågorna. Även partiledarens märkliga avståndstagande från samhällsägande av bankväsendet har väckt förvåning bland partimedlemmarna, som uppfattat detta som ett självklart och grundläggande steg i en socialistisk samhällsomvandling.
När nu (V)-ledningen väljer att i militärfrågan kroka arm med den borgerliga regeringen – vars NATO-utbildade krigsminister för några dagar sedan meddelade att den svenska krigsmakten vid krig skall direkt underställas USA – och lägger sig platt för det militärindustriella komplexet och militarismen, lär nog en röd linje i många partimedlemmars ögon ha överskridits.
Nästa år skall Vänsterpartiet hålla kongress. Då kan medlemmarna ställa saker till rätta. Förhoppningsvis kommer man då att ena sig kring den för socialistiska internationalister, fredskämpar och anti-militarister självklara parollen:
Inte en kvinna, inte en man, inte en krona till den svenska NATO-krigsmakten!
