Lars Henrikssons artikel har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
Bilarbetarna i USA vägrar ge sig, och trappar nu upp sin kamp. De kombinerar strejkvapnet med att på Internet regelbundet offentliggöra ägarnas profiter, hur och varför medlemmarna tar strid och vad arbetsköparna erbjuder. Inflationen och de ökade levnadsomkostnaderna ska kompenseras, menar arbetarna. Det ska vara slut på rofferiet från eliten.
I en månad har nu det amerikanska bilarbetarförbundet UAW varit ute i strid. Det gäller inte bara löneökningar som kompenserar för inflationen utan även ett slut på splittrande “tvåvånings” lönesystem, rätt att strejka mot nedläggningar och andra maktfrågor Men framför allt är det ett försök från den nya fackledningen att vända den kräftgång som organisationen befunnits sig i sedan slutet av 70-talet.
Som Internationalen rapporterat tidigare har UAW tillämpat en ny taktik. Istället för toppstyrda förhandlingar och strejkvarsel mot ett av de tre stora bolagen, Ford, GM eller Stellantis (före detta Chrysler) har de sagt upp avtalen med alla tre samtidigt men bara satt igång strejker på utvalda fabriker. En flexibel taktik där de flesta av de 140 000 medlemmar som berörs fortsätter att jobba men kan gå ut i strejk på kort varsel. Lokala demonstrationer och möten har avlöst varandra och företagen har aldrig varit säkra på vad som ska hända härnäst, samtidigt som beredskapen att strejka hållits hög bland medlemmarna.
Den 11 oktober kom ett exempel på detta. Som ett svar på att Ford vägrade förhandla gick då nära 9 000 arbetare ut i strejk vid företagets fabrik i Louisville, Kentucky, där extremt lönsamma pickuper och SUV:ar tillverkas. Strejken var förberedd bland medlemmarna bland annat genom övertidsblockader, men skedde utan någon förvarning och tog företaget med överraskning.
Nyligen beskrev UAW:s ordförande Shawn Fain i Detroit Press målande hur bolagen underskattat arbetarna:
Låt oss tala klarspråk. Miljardärerna och direktörerna tror att bilarbetare är dumma. De tror att det enda vi förstår är en förman som skriker åt oss eller en monteringsbana som kommer emot oss (…) De tror att de känner oss. Men vi vet bättre. Vi är kanske grova i mun men vi är strategiska.
Och han beskrev strategins framgång:
Vi har skapat den här strategin för att öka trycket på de tre stora. Inte för att skada dem utan för att få dem att röra sig. Och resultatet är att vi vinner. Vi gör framsteg. Vi är på väg åt rätt håll. På bara tre veckor flyttade vi företagen längre än någon trodde var möjligt. Det som har satt fart på dem är vår vilja att ta strid. GM:s beslut att inkludera batterifabrikerna i vårt huvudavtal är ett utmärkt exempel. Vi fick GM att säga ja när de hellre ville säga nej. Det är makt. Det är folkets makt. Det är solidaritetens kraft.
Lars Henriksson
Läs också:
