Unga flyktingar från Afghanistan – del 1/7: Det våldsamma Afghanistan

En artikelserie som beskriver hur den humanistiska svenska flyktingpolitiken fullständigt har raserats under senare år.

Inledning:

År 2015 kom 23 000 ensamkommande afghanska barn till Sverige och sökte asyl. Då sa Statsminister Stefan Löfven: “Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, mitt Europa bygger inga murar!”.

Något som snart skulle visa sig vara tomma ord. Inom bara några månader lades den svenska flyktingpolitiken helt om. Detta kom att få en stor betydelse för de ensamkommande afghanska barnen. De kom att få vänta längre än de flesta andra på att alls få sina asylansökningar prövade. Deras åldrar har systematiskt skrivits upp så att de kunnat bedömas efter de hårdare regler som gäller för vuxna och de allra flesta av dem har till slut fått nej i alla instanser.

Karin Fridell Anter, som är aktiv i kampen för de ensamkommande ungdomarna, har skrivit en lång och uttömmande artikel “Afghanistan, flyktingungdomarna och det ‘rättssäkra’ Sverige” i tidskriften Röda Rummet nr 1-2 2018. Den kommer att publiceras i sin helhet på hemsidan stoppautvisningarna.blogspot.com https://stoppautvisningarna.blogspot.com/ som drivs av rörelsen Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!

Texten är mycket viktig för att förstå hur den humanistiska svenska flyktingpolitiken fullständigt har raserats under senare år och hur godtyckligt och rättsosäkert svenska myndigheters hantering av flyktingärenden är.

eFOLKET kommer att publicera Karins Fridells text i form av en artikelserie bestående av sju artiklar.

1. Det våldsamma Afghanistan. En redogörelse för läget i det land dit de svenska myndigheterna utvisar afghanska ungdomar.
2. Kappvändarpolitiken i Sverige 2015 – 2018. Hur asylprocessen fungerar och de stora förändringar som har genomförts.
3. Deportation till Afghanistan av ungdomar och protesterna mot utvisningar.
4. Den falska bilden av läget i Afghanistan och den rättsosäkra asylprocessen.
5. Orättvisorna i den nya gymnasielagen. Ett tillfälligt andrum, men inga garantier för framtiden.
6. Motståndsrörelsen mot utvisningarna av de afghanska ungdomarna. “Vi står inte ut” och “Stoppa utvisningarna”. Och ungdomarnas egen förening “Ung i Sverige”.
7. Intervju med bröderna Mojtaba och Mostafa Amiri, som kom till Sverige 2015.

Det finns en rad intressanta källor för dem som söker mer information:

• Facebookgruppen Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!
• Föreningen Stöttepelaren
• Stöttepelaren på Facebook
• Vi står inte ut
• Vi står inte ut på Facebook
• Ung i Sverige
• Sittstrejken i Göteborg
• Ungt kurage

Artikelförfattaren Karin Fridell Anter är aktiv i kampen för de ensamkommande på flera olika nivåer. Som aktivist i rörelsen Stoppa utvisningen av afghanska ungdomar!, i föreningen Stöttepelaren, som stödjer utsatta ungdomar ekonomiskt, och som god man för några ungdomar och dessutom bonusmormor för några andra.

***

Unga flyktingar från Afghanistan – del 1/7: Det våldsamma Afghanistan

En redogörelse för läget i det land dit de svenska myndigheterna utvisar afghanska ungdomar.

Afghanistan är ett land i krig, mer eller mindre intensivt, sedan 40 år. Bomber från luften och självmordsbomber inne i städerna kan drabba alla. Men även på andra sätt är Afghanistan präglat av våld. Kvinnoförtrycket är hårt och legitimerat av religionen. Det är dit svenska myndigheter utvisar ensamkommande flyktingbarn.

Afghanistan har under flera tusen år legat i skärningspunkten mellan stora imperier och korsats av både ockupationsarméer och de viktiga handelsvägarna mellan Europa och Ostasien. Under 1800-talet var området klämt mellan Ryssland och brittiska Indien och hade självstyre men inte full självständighet i förhållande till Storbritannien. Formellt blev landet självständigt 1919.

Landet bebos av flera olika folkgrupper. Pashtunerna är de dominerande, vilket också visas i landets namn – “afghan” är ett annat namn för pashtun. I söder finns balucher och i norr hittar vi uzbeker och tadzjiker. Det centrala bergiga området bebos av folkgruppen hazara, som trängts undan från bördigare områden och periodvis utsatts för mycket hård förföljelse.

I slutet av 1800-talet genomdrev den afghanske härskaren Abd-Rahman Khan ett regelrätt folkmord på hazarer, och enligt uppgift dödades 60-65 procent av hazarerna. Även idag är hazarerna diskriminerade och även direkt hotade, bland annat eftersom de till skillnad från den i övrigt sunnimuslimska befolkningen oftast är shiamuslimer.

Det afghanska samhället är mycket traditionellt och styrs till stor del av sedvänjor baserade på strikt tolkad sunni-islam. Under 1900-talet gjordes en del försök till modernisering, som dock inte fick något genomslag utanför Kabul. Bilder från 1970-talet visar unga kvinnor i korta kjolar och utsläppt hår, samtidigt som de flesta kvinnor i andra delar av landet inte kunde gå ut utan burka.

År 1978 genomfördes den så kallade aprilrevolutionen av en liten grupp Kabul-baserade kommunister under ledning av Nur Muhammad Taraki. De påbörjade ett ambitiöst försök att förändra landet, bland annat genom utbildning för både pojkar och flickor, men mötte mycket starkt motstånd från det traditionella klanbaserade samhället.

Redan existerande miliser och privatarméer gjorde uppror som regeringen, med sin svaga bas, inte lyckades slå ned. Det uppstod snart stora splittringar inom det regerande kommunistpartiet och presidenten Taraki blev mördad 1979, eventuellt av sin efterträdare Hafizullah Amin.

Bara några månader senare, i december 1979, invaderades landet av Sovjetunionen, som dödade Amin och tillsatte en förhoppningsvis mer lättstyrd marionett. Det ledde till ett tio år långt krig mellan de sovjetiska invasionstrupperna och inhemska krigsherrar, som tillfälligt slöt fred med varandra för att bekämpa invasionen. USA och Saudiarabien gav via Pakistan enorma resurser till motståndet och finansierade “koranskolor” i den pashtunska gränsområdet mellan Pakistan och Afghanistan. Så byggdes den militanta islamistiska kraft där bland annat talibanrörelsen hade sin upprinnelse.

1989 drog Sovjetunionen tillbaka sina trupper, men kriget fortsatte – nu mellan olika krigsherrar och grupperingar som tidigare gemensamt bekämpat ockupationsmakten. Talibanerna erövrade större delen av landet och tog regeringsmakten 1996. Deras styre var strikt islamistiskt och de bekämpade allt som inte överensstämde med deras tolkning av sunni-islam. En symboliskt viktig handling var sprängningen av de enorma Buddha-statyerna i den hazariska huvudorten Bamiyan.

Efter attacken mot World Trade Center den 11 september 2001 invaderade USA Afghanistan, med förevändningen att hitta och straffa Usama Bin Laden som var allierad med talibanerna. Talibanregimen störtades och det bildades en “fredsstyrka” under NATO-befäl, där även svensk militär ingick. År 2004 hölls allmänna val och Hamid Karzai valdes till president, vilken 2014 efterträddes av Ashraf Ghani.

Men någon demokrati har inte sett dagens ljus, landet hör till de mest korrupta i världen och kriget fortsätter. NATO-trupperna finns kvar till stöd för regimen, samtidigt som talibanerna tar kontroll över allt mer av landet. IS bygger upp sig i landet efter nederlagen i Syrien och Irak och USA bombar och proklamerar fortsatt krig. FN har nu klassat Afghanistan som ett land i aktiv konflikt, och en mycket stor del av befolkningen befinner sig på flykt inom landet eller i grannländerna.

Afghanistan är alltså ett land i krig, mer eller mindre intensivt, sedan 40 år. Bomber från luften och självmordsbomber inne i städerna kan drabba alla. Men även på andra sätt är Afghanistan präglat av våld. Kvinnoförtrycket är hårt och legitimerat av religionen. Sexualreglerna är mycket stränga och kan leda till spöstraff eller stening av dem som överträder reglerna. Samtidigt finns en grym tradition kallad bacha bazi, där unga pojkar hålls som sexslavar, och sexuellt våld används som bestraffning av fiender, även på regeringsnivå. Varken bacha bazi eller våldtäkt som bestraffning är lagligt, men eftersom det är makthavarna som tillämpar det så kan det ändå fortsätta.

Den religiösa intoleransen är institutionaliserad och ett avfall från islam utgör en dödlig risk. Familjens heder gör att den som inte lyder sexuella eller religiösa regler riskerar straff från den egna familjen. Statens juridiska institutioner är svaga och ersätts ofta av blodshämnd och informell rättsskipning. Minoritetsgrupper är systematiskt diskriminerade, bland dem den stora gruppen hazara som är shiamuslimer och som har ett mer östasiatiskt utseende, vilket skiljer ut den från övriga folkgrupper. Hela samhällsorganisationer bygger på klaner och släktband och det är i praktiken omöjligt att leva utan skydd från familj och vänner.

En del av de unga flyktingar som kommit till Sverige har lämnat just detta, ofta efter mycket svåra och våldsamma personliga upplevelser. Andra har vuxit upp i Iran, dit deras föräldrar har flytt från krig och förföljelse, där har de levt under apartheidliknande omständigheter och slutligen flytt när de ställts inför en överhängande risk att skickas som kanonmat till Syrien där Iran strider på Assad-regeringens sida.

Karin Fridell Anter