- Ukraina – ett år senare
- Kriget kan bli mycket långdraget
- Moraliskt och politiskt rätt inte alltid detsamma
- Fredsorganisering bästa solidariteten i längden
Denna debattartikel har författats av ledarredaktionen på tidningen Internationalen.
******
Den 24 februari 2022 kom som en chock för de flesta inom vänstern. Bland andra den här ledarsidan hade underskattat det ryska krigshotet, det är lätt att se i efterhand. Vapenskramlet längs Ukrainas gräns framstod som strategiskt begripligt inom ramen för det storpolitiska maktspel som vridits upp sedan 2014, men ett fullskaligt anfall verkade allt för irrationellt och halsstarrigt.
När sedan en samordnad rysk invasion längs hela den ryska och vitryska gränsen sattes igång var det nog inte många som trodde att detta skulle bli någon utdragen historia. Ukraina är ett stort land, men militärt var Ryssland så många gånger större (hur man än räknar) att dess övermakt såg total ut. Så total såg den ut att det i mångas ögon plötsligt verkade realistiskt att Ryssland nu skulle kunna köra över hela Baltikum, Finland och till och med Sverige av bara farten.
Det blev nu inte så och det är inte första gången i historien som Ryssland överskattat sin egen militära styrka; underskattat dess korruption, bristande organisation, bristande underhåll, bristande moral. Också Väst överskattade Rysslands styrka – och underskattade som så många gånger förr styrkan hos en försvarare som slåss med den moraliska rätten på sin sida.
Så ryska armén körde fast, Ukraina fick materiellt och ekonomiskt stöd och kriget gick från motoriserad invasion till ställningskrig och terrorbombning. Och nu står vi här ett år senare med ett krig som kan bli mycket, mycket långvarigt.
För de allra flesta socialister är den första impulsen okomplicerad: Ut med invasionsstyrkorna. Fred och frihet åt ukrainska folket! Politiskt är emellertid situationen betydligt knivigare, eftersom det ukrainska kriget inte pågår i ett vacuum. Det är allt för enkelt att dra paralleller till spanska inbördeskriget eller Vietnam och säga “var det rätt att stötta med vapen då så är det rätt nu”, men det säger inget om det historiska läget vi befinner oss i, som det ukrainska folket befinner sig i, som Europa och världen befinner sig i. Det säger ingenting om den våldsamma expansionism som Nato representerar och den upprustningsaktivism som i och med kriget nu går att klä i progressiv skrud.
Vilken roll behöver vänstern axla när alla från politisk mainstream, militär och dagstidningsledarsidor (och krönikörer och korrespondenter och sakkunniga “experter”) säger samma sak: Det finns inga andra krafter att bry sig om i världen än den ryska imperialismen, det finns ingen trygghet att hitta utanför Nato? Vilka perspektiv skall vara vår uppgift att lyfta när propagandan trummar på och som säger att alla andra fokus än det på aggressionskriget i Ukraina måste misstänkliggöras – för det är att sprida ett Kremls narrativ, att bedriva rysk påverkan?
Konkret stöd och solidaritet med progressiva krafter i Ukraina, även väpnade sådana, är föredömligt och viktigt. Det är när socialister politiskt gräver ned sig i samma skyttegravar som det blir problematiskt. För vad blir följden av att säga “allt stöd till Ukraina på Ukrainas villkor” när man i allt väsentligt menar allt stöd till Ukraina på ukrainska regeringens villkor? Vilka vindlingar leder det oss till i ett utdraget och brutalt krig?
Då är det dags att fundera, gör svenska vapen till Ukraina någon stor skillnad när ukrainska armén redan får vapen från USA? Hade svenska regeringen kunnat spela en viktigare roll som alliansfri röst för fred än som lydig bandhund med alla andra Natoländer – och vidare – bör inte vänsterns roll vara att istället för att sjunga med i kören vara en oberoende röst för de perspektiv som förtigs och tystas, det vill säga för fredsarbete och internationell solidaritet?
Det finns en risk att vi kommer behöva skriva den här ledaren igen om ett år – och om två och om tre. Vi har blivit så kulturellt präglade av de två världskrigen att vi rent instinktivt tänker oss ett blixtsnabbt eskalerande fenomen som sprider sig över hela kontinenter och upphör med den ena partens villkorslösa kapitulation. Men kriget i Ukraina kan bli en utdragen statisk skyttegravskonflikt längs ett sönderbombat och för all närliggande framtid förgiftat stycke land i östra Ukraina.
Frihet för Ukrainas folk kan bara nås genom fred – och en varaktig fred kan bara nås genom frihet för Rysslands folk. Det är i tider som dessa som vår internationalism behövs som bäst.
Denna debattartikel har författats av ledarredaktionen på tidningen Internationalen.
