Den 16 juni höll Storbritanniens nye armébefälhavare general Sir Patrick Sanders ett tal riktad till sina underlydande som visar på hur tänkandet nu är i de ledande officerskretsarna inom NATO.
Sir Patrick talade om för de brittiska officerarna och soldaterna att de nu måste vara beredda på att “försvara U.K. och vara redo att utkämpa och vinna krig till lands”. Han underströk också att “brittiska armén och deras allierade nu måste vara kapabla att besegra Ryssland”.
En annan hög officer, Sveriges överbefälhavare general Micael Bydén, undslapp sej också intressant kommentarer i en intervju i Sveriges radio samma vecka. Han resonerade om hur Sverige kan agera när vi har ett medlemskap i NATO. Han menade att vi då kan var mycket “mer offensiva”. Vi har ju då “NATO bakom oss”. “VI ÄR NATO” tillade han. (Uppenbarligen säker på Erdoğan kommer att öppna dörren).
Dessa uttalande från dessa krigsmaktschefer är ytterligare exempel på hur krig normaliseras, på hur vi ska fås att acceptera att krig bara är en fortsättning på politik med andra medel.
De pekar också på NATO-blockets aktiva roll i den konflikt som nu rasar i Ukraina. Kriget innebär förvisso att den ryska ledningen, men sin tsaristiska nostalgi, förnekar Ukrainarna självbestämmanderätt. För detta ska Putinregimen fördömas och parollen “Putin ut ur Ukraina” resas.
Men kriget är också en konfrontation mellan Putins Ryssland och det imperialistiska NATO-blocket. Idag pumpar NATO in vapen till Ukraina. Gör de det av principiella demokratiska skäl? Av principiellt motstånd mot annekteringar av andras territorier? Principiellt motstånd mot anfall på andra länder? Var är i så fall dessa principer i Palestina/Israel-konflikten? I Jemenkonflikten där NATO makterna aktivt stöder Saudiarabien? När Erdoğans Turkiet anfaller kurdernas Rojava? För att inte tala om NATO-makternas egna invasioner och krigsbrott. I Irak, Afghanistan, Libyen etc. Går vi tillbaka ett halvsekel blir listan skrämmande. USA:s bombmattor över Vietnam, Laos och Kambodja och USA:s folkmord i dessa indokinesiska länder. USA:s stöd till högerkuppen i Indonesien 1965 då minst en halv miljon fackliga aktivister, bönder och vänsteranhängare mördades. USA:s stöd till alla militärkupper och militärdiktaturer i Latinamerika. De olika NATO-ländernas agerande i Afrika, som i i Kongo på 60-talet. Frankrike har en lång lista, Algeriet naturligtvis men också många andra länder.
Och märk väl att USA i dessa konflikter haft stöd, ofta också militärt, av länder som Storbritannien, Australien, Danmark, Sydkorea m.fl. m.fl.
NATO agerar utifrån sin egen dagordning och den handlar om geopolitiska och ekonomiska mål. Ryssland ska tryckas tillbaka så mycket som möjligt. Ett otäckt bevis på detta är NATO-ordföranden Jens Stoltenbergs uttalande om att kriget kan hålla på i tio år. Ett perspektiv som naturligtvis för alla anständiga människor är förfärligt och oacceptabelt. Men för imperialisterna i NATO-blocket inte nödvändigtvis negativt. För dem innebär det möjligheten att mala ner Rysslands resurser och ekonomi. Precis som Ryssland ekonomiskt maldes sönder av det utdragna kriget i Afghanistan och av kapprustningen under kalla kriget. Dessutom är ett decennielångt krig naturligtvis mumma för krigsindustrin. Dom som får betala är främst det Ukrainska folket. Naturligtvis också det ryska.
Vi kan se hur kriget också påverkar produktionen och distributionen av mat. Vi ser hur en allt snabbare inflation nu drabbar hela världen. Och kanske allvarligast: Satsningarna för att bekämpa klimatkatastrofen drunknar när resurserna istället pumpas in i krigsindustrin.
När vi demokratiska socialister inom den svenska vänstern pekade på att konflikten var sammanflätad och mångfasetterad, att det handlade både om ett övergrepp på Ukrainas självbestämmanderätt och en konfrontation mellan Ryssland och det USA-ledda NATO-blocket och att den Ukrainska regimen dessutom var en nyliberal regim som till och med mitt under kriget attackerar fackliga rättigheter och förbjuder vänsterorganisationer, ja då saknades det inte kritiker mot oss. Inte bara borgare utan tragiskt nog också delar av vänstern ville bara se en svart-vit konflikt. Diktaturen i Ryssland mot Demokratin. Vi, till exempel eFOLKET och Socialistisk Politik med veckotidningen Internationalen, beskylldes till och med för att vara “Putin-kramare” trots att vi från första början varit svurna motståndare mot Putinregimen och stött och stöder all demokratisk opposition mot den.
Vi hoppas att de av våra kritiker inom vänstern som nu läser uttalandena från general Sir Patrick, general Micael Bydén och Jens Stoltenberg inser att de demokratiska socialisterna kanske var dom som trots allt stod (och står) upp i stormen.
När de gäller den socialdemokratiska ledningen som nu sålt ut de sista av rörelsens principer, till er Magdalena Andersson med flera, ställer vi frågan:
Hur känns det när general Sir Patrick Sanders säger att britterna och dess allierade (det är bl.a. vi Magdalena!) ska vara beredda på att utkämpa och vinna krig mot Ryssland?
Borta är Olof Palmes visioner om Östersjön som kärnvapenfri zon och som fredens hav. Borta är alla möjligheter att kämpa för nedrustning och mot kärnvapen. Med de rustningar som drivs fram nu försvinner också resurserna för och möjligheterna att bekämpa klimatkatastrofen. Grattis Magdalena!
Mot detta måste vi ställa en outtröttlig kamp för hela världens fred och alla folks frihet. Medlet är sannerligen inte att gå med i NATO utan tvärtom internationell arbetarsolidaritet. De arbetandes sammanhållning mot de storföretag, profitörer, militarister och ledare som ödelägger vår jord och nu vill få oss att acceptera krig som en normalitet.
Peter Widén
