Selahattin Demirtaş, tidigareledare för det socialdemokratiska partiet HDP, har av en turkisk domstol dömts till 42 års fängelse.
Demirtaş har utan dom varit fängslad sedan 2016. Hans parti HDP har verkat mot förtrycket av den kurdiska folkgruppen i Turkiet, och av den borgerliga chauvinistiska och auktoritära regimen under Recep Tayyip Erdoğan anklagats för stöd till terrorism, en anklagelse som i Turkiet rutinmässigt drabbar dem som kritiserar diskrimineringen av den kurdiska folkgruppen.
Samtidigt med Selahattin Demirtaş dömdes också flera andra HDP-medlemmar till långa fängelsestraff. Bland dem den tidigare partiledaren (tillsammans med Demirtaş), Figen Yüksekdağ Şenoğlu. Domen mot henne kom att lyda på 30 års fängelse.
Anklagelserna mot de dömda har handlat om att de skulle vara skyldiga till uppmaningar till våld i samband med protester mot regeringen 2014. Protesterna baserade sik på kritik mot den turkiska regeringens passivitet då terrororganisationen IS angrep den kurdiska staden Kobane i norra Syrien.
Staden Kobane i norra Syrien ligger helt nära gränsen till Turkiet, och då IS-attackerade staden stod turkiska trupper vid gränsen och tittade på. Människor som ville ta sig in till Kobane för att hjälpa till i försvaret av staden stoppades.
Erdoğan-regimens fientlighet gentemot det i Kobane styrande kurdiska vänsterpartiet PYD var grundmurad, och anklagelser mot den turkiska regeringen för att spela under täcket med IS var utbredda.
Protestdemonstrationer mot Erdoğans regering blev följden, och samband med demonstrationerna omkom 37 personer och många skadades.
Turkisk polis, militär och säkerhetstjänst är känd för sin brutalitet. De turkiska myndigheterna är också kända för att använda “false-flag” i samband med angrepp på kurdiska organisationer, fackföreningar och vänsterrörelser.
False-flag-taktiken, det vill säga att genomföra attentat som skylldes på den andra sidan, var något som turkisk militär, säkerhetstjänst och paramilitära högerorganisationer började praktisera i samband med att USA, CIA och NATO på femtiotalet inledde skapandet av en turkisk så kallad “stay-behind-struktur”.
En bomb som dödade 128 demonstrerande HDP-sympatisörer i Ankara 2015 är ett av många exempel. Ett annat är bomben i Istanbul 2022. Det attentatet skyldes på syrisk-kurdiska PYD, och användes som argument för våldsamma angrepp mot det kurdiska självstyret i norra Syrien.
Den svenska borgerliga regeringen valde att under förhandlingarna med Erdoğan om turkiskt godkännande av svensk NATO-medlemskap att inte beröra frågan om de fängslande socialdemokratiska HDP-företrädrana. Istället talade Kristersson, Billström och tidölaget om samarbete med den turkiska regeringen i “kampen mot terrorism”. Och i samband med Turkiets militära angrepp mot Kobane och Rojava-provinsen anförde Billström “Turkiets rätt till försvar mot terrorism”.
Sveriges förhandlingar med Turkiet om svenskt NATO-medlemskap inleddes redan under 2022, då Magdalena Andersson var socialdemokratisk statsminister. Då hon i en tv-intervju fick frågan om hon ansåg att den turkiska regeringe borde omedelbart frige den socialdemokratiska HDP-ledaren Selahattin C svarade hon att hon inte var tillräckligt insatt i fallet. Vilket inte var sant, därför att det svenska socialdemokratiska partiet hade upprättade förbindelser med HDP, och hade offentligt och med stor tydlighet krävt att Demirtaş skulle friges.
Magdalena Anderssons försök att av “NATO-taktiska” skäl förneka tillräcklig kännedom om “fallet ” väckte hos många förstämning.
Kadir Kasirga (S) och utrikesminister Tobias Billström (M) hade 29 april i år en interpellationsdebatt i Sveriges riksdag om situationen i Turkiet och om vad man från svensk sida kan och bör göra för att stödja en demokratisk utveckling i Turkiet.
Tobias Billström såg tecken på en positiv utveckling, särskilt med anledning av resultatet i den nyligen genomförda lokalvalen.
Kadir Kasirga nämnde bland annat kravet på frigivning av Selahattin Demirtaş. Han underströk att Demirtaş suttit fängslad utan rättegång sedan 2016, som en sorts gisslan. Billström höll med om att Demirtaş måste friges. Sådant går nu att säga då NATO-medlemskapet är i hamn.
Frågan är nu hur den svenska regeringen, efter de drakoniska domarna mot HDP-medlemmarna, kommer att agera.Kommer den med Turkiets regering gemensamma kampen mot den påstådda “terrorismen” att rulla vidare? Kommer SÄPO:s samarbete med den turkiska säkerhetstjänsten MIT att som planerat utvecklas vidare?
Och hur kommer de svenska socialdemokraterna att agera? Kommer man att försöka samla socialdemokratiska partier och fackliga organisationer i en internationell solidaritetskampanj för frigivning av de fängslade HDP-medlemmarna och alla fängslade journalister och förkämpar för mänskliga rättigheter?
