Lördagen 14 december valdes Mikheil Kavelashvili till president i Georgien. Därmed såg regeringspartiet att en person med stark konservativa hållningar valdes till en post vars makt är mycket begränsad.
En koalition av oppositionspartier som fick 37,8 procent av rösterna i parlamentsvalet 26 oktober protesterar kraftigt. De anklagar regeringspartiet Georgisk dröm för systematiskt valfusk till parlamentsvalet och att föra landet närmare Ryssland. Nu protesterar de också till stöd för den sittande presidenten Zurabishvili vars mandat går ut 29 december. Hon bestrider i ett rättsfall parlamentsvalets legitimitet och vägrar att avgå. En författare till Georgiens konstitution hävdar att detta gör att alla beslut av det nya parlamentet är ogiltiga. Därmed skulle också också valet av ny president vara ogiltigt.
Protesterna kräver främst att parlamentsvalet ska göras om och mot att regeringen pausat förhandlingar med EU i fyra år. En mindre del utgör också kritik mot att Kavelashvili har varit internationell fotbollsspelare och saknar högre utbildningsexamina. Inte bara demonstranterna lyfter fram detta argument genom att spela fotboll framför parlamentet men även oppositionspartier betonar denna kritik.
Allvarligare är kritiken mot polisvåldet som drabbar många. Det omfattande bruket av mobiler idag gör att våld på gatan dokumenteras allt oftare. Jämfört med andra länder är dokumentationen av sådant våld inte påtaglig annorlunda vid denna typ av demonstrationer där visst våld också riktas mot polisen. Den stora skillnaden är våld som sker efteråt i polisbussar och på polisstationer. Ett flertal foton finns på grovt misshandlade ansikten som lyfts fram i demonstrationerna 300 fall av övervåld eller brott mot fundamentala rättigheter att göra sin röst hörd.
Bland dem som protesterat mot våldet är Amnesty International. Ett stort antal organisationer hjälper demonstranterna att dokumentera och bevaka sina rättigheter och fyra TV stationer bevakar protesterna med ett ensidigt antiregeringsperspektiv. Det är inte utan att många demonstranter i Väst skulle ha önskat sig liknande stöd. Regeringens mediakanaler är lika ensidiga.
Konfliktens kärna är hur snabbt närmande till EU ska ske. Regeringen lovar att 90 procent av all anpassning som EU kräver ska vara klart till 2028 och allt till 2030. Regeringen ser också gärna handel med flera andra länder än EU och att landet inte dras in i samma typ av krig som Ukraina.
Men istället valde regeringspartiet att göra valet av president till en kulturfråga. Kavelashvili är en framträdande konservativ ideolog som drivit kampanj mot HBTQ-rättigheter, och hans roll som familjefar med fyra barn framhävs. Drömmar ställs mot varandra i den politiska retoriken, en för EU och en för Georgien.
Hur framställs då det som sker i svenska vänstermedia? ETC väljer att se bort från ekonomifrågorna och fokusera på liberala frågor om demokrati. Anarkisttidningen Brand väljer istället att intervjua Revaz Karanadze, facklig organisatör och styrelsemedlem i det självständiga gräsrotsfacket Solidaritetsnätverket. Om valrörelsen till parlamentet säger han att den “var väldigt polariserad och det fanns inga riktiga internationella observatörer på plats, det var bara från europeiska länder och NATO-länder. Men de har inte visat upp några relevanta bevis för valfusk.”
Klassaspekten i valet beskrivs som “ohelig allians” mellan den rikaste överklassen och arbetarklassen å ena sidan, mot småborgerligheten och västvänliga liberaler med backning från Bryssel och USA:s utrikesdepartement å andra sidan.
Den tidigare mycket positiva hållningen till EU sägs ha ändrats. Detta efter att EU gav företräde åt medlemsansökningarna från Ukraina och Moldavien, trots att Georgien anpassat sig mer till de reformer som EU krävt. “EU och NATO har upprepat att ‘dörren är öppen’ sedan 2008, medan vi hela tiden är kvar i något slags väntrum.” Men kriget mellan Ryssland och Ukraina var den viktigaste frågan som Georgisk dröm tjänade stort på.
En annan faktor Karanadze pekar på är att den tidigare mycket västvänliga regeringen innan Georgisk dröm kom till makten, styrd av Michel Saakasjvili, var mycket auktoritär.
– Tio procent av befolkningen fängslades under hans år vid makten. Jag blev själv arresterad flera gånger bara för att ha deltagit i studentprotester. (…) All oppositionell media stängdes ner. Folk dödades av poliser på våra gator. Det är komiskt hur vi på den tiden kallades för demokratins hörnsten i regionen (av väst), folk undrade vad fan som menades med det. Men nu kan man se att allt handlade om geopolitik. Väst vill ha oss som en front mot Ryssland, det är bara det demokrati betyder för dem här, säger Karanadze.
Ordföranden i Solidaritetsnätverket Sopiko Japaridze ger en liknande analys av parlamentsvalet i en artikel som publicerats av vänstertidningen Lefteast. Bryan Gigantino ger en bred ekonomisk och politisk analys av Georgien i artikeln “A Critical Referendum on the Nation”?: Georgia’s Elections in the Context of Post-Soviet Peripheralization.
Han beskriver hur Georgisk dröm glidit högerut på det sätt som också skett i EU-länder, och kommit närmare länder som Ungern.
Detta närmande har inte skett av bara ideologiska skäl. Georgisk dröm främjar en liknande geoekonomisk strategi som Ungern. Neutralitet har hjälpt till att säkra kritiska ekonomiska flöden till och från Ryssland. Strategiskt partnerskap med Kina underlättar smidigare infrastrukturinvesteringar, eftersom Georgien har blivit lockade till Peking som ett alternativ till handelsvägar genom Ryssland.
Tord Björk
Faktaruta:
