Årets sista krönika handlar om livets märkligheter. I somras var jag gift, bodde i Eskilstuna och jobbade på folkhögskolan. Fem månader senare är jag skild, bor och jobbar på Brunnsvik. Man blir väldigt medveten om sig själv, sina fel och brister och mål i livet. Många känner nog skam, drar sig undan och försöker gå vidare på egen hand. Det är förståeligt, men synd. Jag gjorde tvärtom och fick ett massivt stöd av släkt och vänner. Tack till er! Man är sällan så ensam, som man tror. Var inte rädd att be om hjälp!
Att vara tillbaks på Brunnsvik är också en märklig historia. Här pluggade jag information och media 1999-2000. Blev inte journalist som tänkt, men väl krönikör på landets bästa nättidning. Då visste jag lite om arbetarrörelse och folkhögskola, än mindre att jag 19 år senare skulle återkomma som lärare. Brunnsviks flytt till Borlänge/Sollentuna och sammanslagning med Väddö/Södertörn hade inte ens våra mest kända deckarförfattare kunnat hitta på.
Hösten har också innehållit samtalsserien “Kvinnliga pionjärer” i Eskilstuna. Åtta gånger har i snitt 20-25 personer pröjsat 50 spänn för två timmar. Tack till er! Tack också till de externa föreläsarna: Birger Schlaug, Julia Ryberg och Lena Lennerhed. Arbetet med en fortsättning pågår. Kvinnliga medborgarskolan Fogelstad har varit stängd i år, men öppnar till sommaren. Vi har också några pionjärer kvar: Kata Dalström, Moa Martinson, Ester Blenda Nordström, Virginia Woolf och Astrid Lindgren.
Nynazism och högerextremism, kvinnohat och abortmotstånd fortsätter skölja över oss. USA och EU, Polen och Ungern, men också Sverige. Margaret Atwood har sagt att världen idag mer liknar “The Handmaid´s Tale”, än när hon skrev boken 1985. Det säger något när den och Orwells “1984” toppar försäljningslistorna och kommer i nya upplagor. Därför är det oerhört viktigt och glädjande att Denis Mukwege och Nadia Murad fått Nobels fredspris för sin kamp mot sexuellt våld mot kvinnor.
Apropå Nobelpris och sexuellt våld blir turerna i Svenska Akademien allt märkligare. Trots JCA:s domar i tings- och hovrätt, fortsätter Horace bedyra hans oskuld. Filmen “Det slutna sällskapet” har kritiserats av Åsa Linderborg i Aftonbladet och Ulrika Knutson i Expressen. Problemet är att Horace upprepat budskapet så många gånger i olika forum under så lång tid, utan att någonsin backa eller nyansera det.
Även Ebba Witt Brattström har målat in sig. “Århundradets kärlekskrig”, som inte handlar om äktenskapet med Horace, men förstås gör det. De var ändå gifta i 33 år och har tre söner ihop. Vilket ansvar har hon? I filmen får Ebba svårt att förklara sin medverkan/medberoende. Det är därför jag inte hänger ut och aldrig kommer hänga ut min exhustru, sånt slår alltid tillbaka på en själv. Man får nog förstå och acceptera sig själv, varandra och de val man gör.
En annan märklig sak är regeringsbildningen, som aldrig dragit ut såhär på tiden. Jag är en klassisk vänstersosse och tycker att “blocköverskridande samarbete” är fel. När alla partier trängs i mitten, vet folk inte hur de ska välja. Eller rättare sagt, det spelar ingen roll eftersom politiken blir densamma. Vilket gynnar extremhögern, som blir emot och det enda alternativet till “etablissemanget”. Man ska inte polarisera politiken mer än nödvändigt, men vi borde kört ett tydligt rödgrönt alternativ från början.
Mitt vårtema i eFOLKET blir andlighet och kväkardom. Jag kom inte in i Kväkarna genom någon livskris, missbruk eller fängelsetid. Tvärtom genom Wägner, Fogelklou och Fogelstadkretsen. Min andlighet är nära förbunden med politik och folkbildning, demokrati, humanism och mänskliga rättigheter. Förebilder som Lev Tolstoj, Mahatma Gandhi, Desmond Tutu och Dag Hammarskjöld. Kväkarna tror på “det inre ljuset” och “något av Gud i varje människa”.
I jul ska jag försöka ta mig ner till Göteborg för att hälsa på släkt och vänner. Det var några år sedan. Tänk på att jul och nyår inte handlar om huruvida Jesus föddes eller inte, trycka i sig så mycket mat som möjligt eller hetskonsumera prylar ingen vill ha eller behöver. Den handlar istället om att umgås och ta hand om varandra. Så gör det, så hörs vi. Nästa års första krönika kommer om en månad, typ 13 januari.
Till dess, God jul och Gott nytt år!
Tobias Persson
