Sverigs regering och tio stadsråd 1860.

Svart på vitt – historien bakom ett fotografi

Många av er har nog sett de korta programmen på SVT som hette “Svart på vitt”. Det var en programserie som gjordes av historikern Hans Villius och journalisten Olle Häger.

I varje avsnitt utgick man från ett gammalt svartvitt fotografi där man berättade om bildens bakgrund, personerna på bilden, i vilket sammanhang bilden var tagen och så vidare.

På så sätt gav de liv åt ett gammalt fotografi.

Varje avsnitt av “Svart på vitt” inleddes med en kort filmsnutt från Stockholmsolympiaden 1912 där man ser maratonlöparna vända efter att ha sprungit hälften av sina 4200 meter. På filmsnutten ser man en fotograf som förirrar sig in på banan där han blir knuffad av några löpare.

Rösten bakom bildberättelserna, som var skrivna av Olle Häger, tillhörde Hans Villius, som på en gemytlig småländska gav tyngd och trovärdighet åt berättelserna. Ett “knep” var att ha faktaupplysning om någon mer eller mindre ovidkommande detalj, till exempel “hästen på bilden heter Pelle”. Det räckte för att man skulle spets öronen lite extra. Ibland zoomade man in på någon detalj i bilden för att något skulle “hända” i rutan.

Genomgående för berättelserna var att det var korta meningar. Inte en massa bisatser som staplades på varandra i en så lång rad att man tappar sammanhanget.

Kort och direkt. Rakt på sak. Det var ett vinnande koncept. Avsnitten började ofta med “Mannen på bilden heter…”, eller “Året var…”

“Svart på vitt” sändes i 130 avsnitt åren 1984-1992.

Gå gärna in och lyssna och titta på några avsnitt av Svart på vitt. Googla på: “Svart på vitt med Hans Villius och Olle Häger” så hittar ni många guldkorn.

Eftersom jag själv fotograferar mycket och gärna lägger till en berättelse till mina bilder, har jag gjort ett försök att i ord beskriva vad som händer i en av mina bilder där det till synes inte händer någonting. Det är en bild av Fristadstorget i Eskilstuna en dimmig höstmorgon 2015.

Året är 2015.

Stadens torg ligger insvept i tjock dimma.

Mystiken är förtätad som i en film av häxmästaren själv, Alfred Hitchcock.

Tystnaden är öronbedövande.

De gråkalla dimman tränger in under huden.

Gatlyktans svaga sken kämpar förgäves för att lysa upp tillvaron.

Trädens löv lyser svagt guldbruna. Snart skall de släppa taget.

Likt en vålnad smyger en mörk figur längs husfasaden

Glassgubben, med sitt påklistrade leende, vinkar glatt. Hej, hej! Hej, hej!

De maskulina smederna står stadigt. Smider de nya planer?

Om någon timma skall dimman lätta.

Den gråa vardagen återfår sina färger.

Allt blir som tidigare.

Eller – blir allt som tidigare?

Har ingenting hänt?

Text & foto:
Rolf Waltersson

Liknande artiklar: