Svensk propaganda i konkreta siffror – Var går gränsen för vad som får sägas om ukrainakriget?

Andi Olluri:

FÖRORD: Denna korta pilotstudie – som mig veterligen är den första systematiska studien av sitt slag över svensk media, propaganda och Ukrainakriget – är ett litet urdrag ur min kommande bok Organ för Självdisciplin: Tankekontroll i det fria Sverige och Väst. Den är svagt modifierad för att passa som fristående artikel. Ämnen som lyfts i boken, men inte nämns i denna artikel, har jag ersatt med fraser i stil med “som jag dokumenterat annanstans”. Studien, som granskar varenda rikstidning och större regional tidning i Sverige sedan Ukrainakrigets tidigaste skeden, visar att svenska nyhetstidningar – oavsett politisk färg eller vare sig den är privat eller statlig – uppfyller en statlig propagandafunktion till nästan 100%, där alla statliga grundantaganden om kriget antas undantagslöst.

För att verkligen kunna uppskatta konformiteten efter den statliga “Partilinjen” i media, kan vi ta en titt på var gränserna går för vad som får uttryckas i allmän debatt; en pilotstudie bestående av en databasundersökning över hur pass ofta olika kritisk information om Ukrainakriget nämns i alla svenska nationella och de främsta regionala mediekanalerna, under perioden 15:e december 2021-15:e september 2023. Frågan vi undersöker är var gränsen för vad som får förekomma i allmän debatt går – vilket spektrum av åsikter som förekommer både i privata och statliga media.

Vilka fakta kan nämnas inom spektrumet för debatt, vilka skyms?

Det kumulativa antalet texter från 15:e december 2021 till dagen innan kriget i Ukraina bröt ut var ungefär 5 000. Hela perioden inkluderar ungefär 100 000 artiklar.^[1]

Den väsentligaste frågan, såklart, har alltid varit: hur många referenser finns i media till det faktum att ett krig kunde ha undvikits? I en Fri press hade det diplomatiska alternativet funnits tillgängligt för invånarna, i en totalitär sådan förblir det av staten förespråkade krigsalternativet det enda alternativet som tillåts diskuteras.

Hur många gånger förekom referenser till Rysslands diplomatiska proposition innan kriget som Väst unilateralt och prompt avfärdade, och citerade dess egentliga innehåll (nämligen att Ryssland och Väst upprättar “ömsesidig fred” utefter “FN-stadgan” och tillsammans “följer principerna i Förenta Nationernas stadga”, förhandlar “med fredliga medel” för att undvika krig och så vidare)?

Med andra ord: till vilken grad åtlydde media statens krav på att det diplomatiska alternativet måste undvikas och censureras?

Av 100 000 artiklar refererade 0 till innehållet av de ryska dokumenten. På den viktigaste frågan råder alltså 100% konsensus, inte ens en viskning till undantag. Vad som följde var komplett falsifiering av dokumenten, som pågår än idag, som jag dokumenterat i detalj annanstans.^[2] Stalin, Goebbels eller Putin hade blivit mållösa.^[3]

Stoltenbergs kommentar inför EU, i september 2023, att krigets bakgrund “var att president Putin bad i hösten 2021 – och faktiskt till och med skickade ett utkast av dokumenten han ville NATO skulle skriva under – NATO att lova att inte expandera ytterligare. Det är vad han skickade oss. Och det var villkoret för att han inte skulle invadera Ukraina. Givetvis skrev vi inte under … Så han gick i krig för att förhindra NATO, ännu mer NATO, intill sina gränser”, förblir också orapporterad i all svensk press.^[4]

Nära besläktad till den bästa utsikten att undvika kriget var utsikten att ha kunnat avsluta kriget i dess tidigare skede: nämligen under de framgångsrika rysk-ukrainska förhandlingarna i Turkiet under våren 2022, som Väst handgripligen saboterade och blockerade. Ännu en gång finner vi ungefär samma sak: 1 referens på nästan 62 000 artiklar om Ukrainakriget som publicerats sedan 7:e maj 2022, då Ukrainska Pravda publicerade sin story om Boris Johnsons sabotage av framgångsrik diplomati.

Den enda hänvisningen till detta faktum förekom i en artikel av SvD (7:e maj 2022), i form av en några enstaka fraser kort bulletin nedgrävd i mitten av tidningen och helt omgiven av viktminsknings- och fasadtvättsannonser. Så pass viktigt var faktumet att Väst ingrep för att kuva Ukrainas suveränitet, och därigenom kunna fortsätta sitt proxykrig, med tiotusentals dödade ukrainare som följd.^[5]

På liknande vis rapporterades uttalandet av den turkiske utrikesministern Mevlut Cavusoglu från 20:e april 2022 (“Efter förhandlingarna i Istanbul trodde vi inte kriget skulle pågå så pass länge”, men “Det finns de länder som vill att detta krig skall fortsätta … det finns medlemsstater inom NATO som vill att kriget fortsätter, som låter kriget fortsätta medan Ryssland försvagas. De bryr sig inte särskilt mycket om situationen i Ukraina”) 0 gånger på 66 000 artiklar.^[6]

Fiona Hill och Angela Stents reportage i Foreign Affairs från Vita Huset, där ämbetsmän från Bidenadministrationen bekräftade Ukraina och Rysslands framgångsrika förhandlingar i Turkiet som saboterades av Väst, har rapporterats 0 gånger på 46 000 artiklar sedan 31:a augusti 2022, då de två publicerade reportaget.^[7]

Inte helt överraskande, avfärdas till och med de mest auktoritativa västerländska militära underrättelserapporterna, ifall de ger fel bild om vad som sker i Ukraina. Således är till exempel Mark Milleys uttalande från redan i november 2022 – att sannolikheten av en ukrainsk militär seger i vilket man driver ut ryssarna ur hela Ukraina”, inklusive Krim, “är inte stor”, varför vi bör “Ta tillfället i akt när det finns ett tillfälle att förhandla fram fred” – i stort sett spårlöst försvunnet.

Sedan Milley presenterade fel agenda, 12:e november 2022, har totalt 36 000 artiklar publicerats om Ukrainakriget, och det förekom färre än 10 referenser till hans uttalande, nästan alla avfärdande och aldrig i form fullständiga citat av han faktiska ord.^[8] Samma tystnadsplikt gäller övriga liknande västerländska underrättelserapporter och uttalanden, återigen dokumenterande i omfattande detalj annanstans.

Spektakulärt nog användes ordet “proxykrig” för att beskriva Västs förhållningssätt till Ukrainakriget i endast 5 artiklar av 100 000. Det är en hisnande propagandasuccé, i och med att detta alltid varit den transparenta essensen av västerländsk politik, och erkänns vara det av ledande statskretsar, samt är officiell amerikansk policy (få “Ryssland försvagat”, som försvarsminister Lloyd Austin uttryckte det).^[9]

Det är intressant att notera att referenserna till Minsk-avtalet, den internationella planen för att upprätta fred i Ukraina innan februari 2022, nämndes i endast 6 artiklar av 100 000. Ingen förklaring till varför avtalet föll, frånsett Rysslands omättliga koloniala planer, presenterades. Inte heller den mest omfattande studien än idag om Minsk-avtalets implementering, skriven av den ledande västerländska russologen Anatol Lieven, nämns. Kanske för att studien fann att Väst och dess marionett i Ukraina struntade i avtalet innan avtalspapprets bläck hunnit torka, och “vägrat ta” ens “de första stegen för [Minsk II-avtalets] implementering”.^[10]

Kort sagt: diplomati före, och under, kriget i Ukraina var under strikt förbud och får aldrig utgöra mer än ett svart hål i historia enligt påbud från Högre Ort, därför också enligt Fri press.

Apropå bakgrund och historia: av de 100 000 artiklarna finns 0 referenser till att en västerländsk (USA-initierad) illegal kupp genomfördes i Ukraina 2014, trots att det inte råder några tvivel att den inträffade – västerländska media tillstod det medan och efter den genomfördes, och vi har dessutom tillgång till de interna amerikanska statliga planeringarna av genomförandet av statskuppen, såsom Victoria Nulands telefoninspelning. Det åker ned i det ständigt expanderande Memory Hole.^[11]

Den kompletta uniformiteten i statens frivilliga propagandasystem har också en förväntad självförstärkande effekt. Nämligen, de “experter” och “analytiker” som får uttala sig i media om Ukrainakriget är i stort sett alltid samma gäng enstaka apparatjiker som smort tungan väl med statens krävda fraseologi, som jag dokumenterat annanstans.^[12]

Totalt sett förekommer exempelvis Martin Kragh (Utrikespolitiska Institutet) i ungefär 450 artiklar, Joakim Paasikivi (Försvarshögskolan) 1 700 artiklar, Jörgen Elfving (Försvarsmakten) 370 artiklar, Patrik Oksanen (Frivärld) 240 artiklar, Ilmari Käihkö (Försvarshögskolan) 650 artiklar, Oscar Jonsson (Försvarshögskolan och tidigare VD för Frivärld) 640 artiklar, och så vidare, och så vidare.

I kontrast förekommer faktiska kritiker, som går bortom att kritisera Västs roll i Ukrainakriget på pragmatiska skäl, i stort sett aldrig i reportage; likt de svenska redaktionernas kloner i Moskva gör samma urval av “experter”.^[13] Alltså förekommer till exempel Jonathan Feldman i endast 2 artiklar om Ukrainakriget, Göran Therborn 0 artiklar, Kajsa Ekis Ekman 0 artiklar sedan april 2022, Jan Öberg 0 artiklar, och så vidare, och så vidare.^[14]

Det är således ett få antal politiska kommissarier, välskolade i statsreligionen, som nästan dagligen tolkar en hel komplex världshändelse åt flera miljoner invånare, och tas sannerligen på stort allvar utan att någon höjer ett ögonbryn åt absurditeten i det hela. Man hade kunnat tro att jag talar om den nordkoreanska partipressen under Kim Jong Un, inte en av världens mest privilegierade, politiskt fria och utbildade befolkningar.

Fler ämnen i medierapportering angående Ukrainakriget kan väljas för granskning, men det hade inte resulterat i mycket mer än att sparka in öppna dörrar.

Vi har alltså i stort sett fullständig konformitet i de viktigaste frågorna om vårt proxykrig, i enlighet med de tre rådande Principerna av “debatt” om Ukrainakriget, recenserade ovan (se kap. 1 av min Organ för Självdisciplin, kommande).

Men det är inte svårt att inse hur vi, inklusive jag, bidrar till propagandasystemet genom att skifta fokus bort från vår pågående aggression, och därmed spelar på propagandasystemets planhalva. Nämligen, genom att reaktivt försöka bemöta västerländsk propaganda om Fiendens brott (Rysslands invasion av Ukraina), och strunta i våra massiva aggressionsbrott som pågår samtidigt (i Jemen).

Även ifall man kritiskt avslöjar statspropagandan i “Fri press”, vinner propagandan ändå i slutändan, eftersom den därmed lyckas sätta debattens agenda, och utesluta diskussion om de frågor som verkligen spelar roll – våra brott. På så sätt blir attacken mot Jemen och Ukraina passande kontrollerade experiment för att jämföra medias servilitet till statens krävda agenda, genom att fokusera som en laserstråle på Fiendens brott, och hålla tungan rätt i mun om våra brott. Det är återigen överflödigt att påpeka vilka andra än oss som föredrar att begagna sig av denna standardteknik.

Helt förväntat, förekom totalt färre än 0,3% artiklar där Jemenkriget ens nämndes (ungefär 300 stycken, varav de allra flesta är duplikat-artiklar från nyhetsbyråer som återges av olika tidningar – det verkliga antalet separata artiklar om Västs krig mot Jemen är förmodligen omkring 30-40 stycken, alltså 0,03%^[15]), jämfört med artiklar om Ukrainakriget.

Oftast angick dessa inte Västs sedan 2015 pågående anfallskrig som dödat åtminstone 500 000 jemeniter, utan snarare sport, Irans diaboliska inflytande runtom i världen, hur pass väl den angripande Koalitionen vill det jemenitiska folket, och så vidare.

Det finns 0 referenser till att Väst och dess kumpaner i Gulfstaterna överhuvudtaget leder ett “anfallskrig”, eller ens att ett ord om att angreppet är “illegalt” eller “kriminellt”, trots att angreppet är ett skolexempel på vad som faktiskt är ett angrepp av ohöljd aggression under internationell lag. Det finns 0 referenser till att det pågår ett “oprovocerat” “angrepp” på Jemen – återigen ett okontroversiellt faktum – liksom det finns 0 referenser till ett pågående “folkmord” i landet, under vilket hundratusentals civila dött och närmare 20 miljoner lever under svält. Det finns 0 artiklar som föreslår att Väst betalar det skadestånd vi så uppenbarligen är skyldiga jemeniter, eller att vi sanktionerar oss själva för internationell aggression. Återigen 100% konsensus.

Kort sagt: “angreppet” mot Jemen är för oss lika litet tänkbart som “angreppet” mot Ukraina är för “Politbyrån” i Kreml.^[16]

Vi må spekulera över hur väl dessa beskrivningar om vår egen aggression stämmer för de 100 000 artiklar om Rysslands aggression som publicerats av bombastiska svenska moralister. Nämligen, ifall 0 av dessa 100 000 artiklar ens beskriver Ukrainakriget som ett “angrepp” till att börja med, eller som “illegalt”, eller ens att Ryssland är principiellt ansvarigt. Eller ifall de så användbara fraserna “oprovocerad” eller “folkmord” för kriget används 0 gånger, utan några som helst krav på ryskt skadestånd eller sanktionering.

Det är dessutom värt att föreställa sig hur vi hade reagerat ifall rysk press var mättat, dagarna i ända, med hundratusentals hemska reportage om västerländska brott i Jemen, medan anfallet mot Ukraina förblev i stort sett orapporterat, och helt okänt bland moskoviter. På den fronten är ryssarna inte lika utvecklade som vi.

I praktiken fungerar Fri press som ett statligt propagandaorgan man finner i totalitära polisstater, där agenda, emfas, selektion och formulering av ämnen anpassas helt utefter officiell propaganda, dock utan behov av order, dirigering eller censur från formella myndigheter och statlig makt. Det påminner om den sedan länge favoriserade modellen av media i Sverige. Nämligen, för att låna Per Albin Hansson-administrationens beskrivning från andra Världskriget, ett “frivilligt kontrollsystem under pressens egen medverkan”, “ett organ för självdisciplin”.

Andi Olluri

REFERENSER

1. Min undersökning genomfördes med databasen Retriever och innefattade följande källor: Aftonbladet, Bohusläningen, Dagens Nyheter, Dagens Industri, Göteborgs-posten, Omnit, Svenska Dagbladet, Sveriges Radio (Ekot, Dagens Ekot, Kulturnytt, P1, P2, P3, P4, Plus), Sveriges Television, Sydsvenskan, TV4 under perioden 2021-12-15 till 2023-09-15, alltså över ett och ett halvt år. Sökordet som användes var “ukraina*”, vilket inkluderar alla ord med “ukraina” som rot, såsom “ukrainakriget”, “ukrainakrig”, “ukrainahistoria”, “ukrainakonflikt”, “ukrainakonflikten” och så vidare. Siffrorna är kompenserade för duplikatartiklar.
2. Bortom Ukraina (2023), kap. 1, eller Organ för Självdisciplin (kommande) för omfattande dokumentation.
3. Framtaget genom sökorden “Ryssland AND ömsesidig fred OR FN-stadgan OR följer principerna i Förenta Nationernas stadga OR med fredliga medel OR primära ansvar för att upprätthålla internationell fred OR proposition ”. Varje enskild fras från de två dokumenten användes också individuellt i sökningen för att se ifall media refererade till åtminstone begränsade delar av dokumentens innehåll.
4. Framtaget genom sökorden “ukraina* AND jens stoltenberg”.
5. Framtaget genom sökorden “ukraina* AND ukrainska pravda” samt “Ukraina AND ukrainska pravda AND boris johnson AND förhandlingar”.
6. Framtaget genom sökorden “ukraina* AND föhrandlingar AND Turkiet AND Cavusoglu” och “ukraina* AND förhandlingar AND Turkiet AND Cavusoglu AND försvaga ryssland” och “ukraina* AND förhandlingar AND Turkiet AND Cavusoglu AND länder som vill att detta krig” och “ukraina* AND förhandlingar AND Turkiet AND länder som vill att detta krig”.
7. Framtaget genom sökorden “ukraina* AND fiona hill” och “ukraina* AND foreign affairs”.
8. Framtaget genom sökorden “ukraina* AND mark milley”.
9. Framtaget genom sökorden “ukraina* AND proxykrig”. De enda referenserna i övrigt var artiklar som hänvisade till att Sergej Lavrov och Dmitrij Peskov hävdat att ett proxykrig pågick.
10. Lieven noterade:
    sedan 2015 har den ukrainska regeringen och parlamentet vägrat ta de första stegen för [Minsk II-avtalets] implementering […] De senaste sju åren har USA:s och EU:s sanktioner mot Ryssland inte hjälp ens det minsta i att få Ryssland att acceptera Ukrainas villkor för att lösa Donbas- och Krimdispyterna […] det finns ingen chans alls att en [Minsk II] lösning kan utgå från den ukrainska statens krav – i praktiken att ovillkorligt ta över Donbas […] Den nuvarande ukrainska regeringen har försökt åtala Petro Poroshenko, den förre ukrainska presidenten, för att han accepterade Minsk II […] för att få till stånd en fredlig lösning är det nödvändigt att behandla orsakerna till att Minsk II inte lyckats. Den främsta av dessa orsaker är Ukrainas vägran att garantera full autonomi åt Donbas […] USA godkände Minsk II och har aldrig offentligt tagit avstånd från det, [men] sedan 2015 har USA i praktiken inte gjort någonting för att skapa en faktisk lösning baserad på Minsk II. Framför allt har ingen av de tre amerikanska administrationerna sedan 2015 försökt använda USA:s enorma makt över Ukraina för att övertyga den ukrainska regeringen i Kiev om att ändra sin inställning till Donbas på ett sådant sätt att en lösning möjliggörs.
    Quincy Institute for Responsible Statecraft, Anatol Lieven, “Ending the Threat of War in Ukraine”, Quincy Paper No. 6, jan. 2022. Den extraordinära falsifikationerna kring Minsk-II i svensk press dokumenteras i Bortom Ukraina, kap. 1, fotnot 67-72. Framtaget genom sökorden “ukraina* AND minsk-avtal*” och “ukraina* AND minsk-ii OR minsk-2” och “ukraina* AND anatol lieven”.
11. Framtaget genom sökorden “ukraina* AND majdan AND 2014 AND kupp” och “ukraina* AND majdan AND 2014 AND victoria nuland”.
12. Se Bortom Ukraina, kap. 1-2 samt appendix för diskussion.
13. Framtaget genom sökorden “ukraina* AND [respektive namn].
14. Framtaget genom sökorden “ukraina* AND [respektive namn].
15. Se Bortom Ukraina, kap. 5, fotnot 71.
16. Framtaget genom sökorden “jemenkriget OR ‘kriget i jemen’” och “jemen AND aggression*” och “anfall* mot Jemen” och “oprovocerad AND jemen” och “jemen AND folkmord.