Bildskapare: Gerd Altmann / pixabay

Funderingar om nyliberalism, nationalism/internationalism och sociobiologi

Tre texter av Hans Norebrink – Vårdarbetare (patienttransportör) på Sahlgrenska sjukhuset i 30 år.   journalist 7 år fokuserad på arbetslivet, Recensent på vänstersajten “Anders Svensson Zaramis” och andra vänstermedia. Volontär 6 år i Afrika, Asien och Latinamerika. Fil mag i internationella relationer specialiserad på nationalism och etnicitet – särskilt “etnosocialistiska” ursprungsfolks-rörelsen i Bolivia. Jag är idag frihetlig, decentralistisk, ekologisk, nationalistisk, demokratisk vänstersocialist.

Text 1. Nyliberalism kontra (vänster)nationalism

Liberal Kosmopolitism. Kapitalistisk Internationalism. Marknadsmässig Globalism. Högerborgerlig Universalism.

Nyliberalt Världsborgarskap. Hela jorden tillhör den hemlösa rika eliten som inte känner några gränser.

Efter Murens och Den Reellt Existerande Socialismens Fall 1989 såg sig jordens borgerliga överklasseliter som den kommande slutliga världsvida segraren i den planetära kapitalistiska klasskampen. Historiens slutmål och framtidens nyliberala marknadsideal var nationslös, global, gränslös och självisk individualism.

Men så blev det inte. Ett antal ekonomiska finansiella kriser visade på den segervissa nyliberalismens svagheter. Dramatiskt ökade socioekonomiska klyftor och fortsatt fattigdom vid sidan av snuskig rikedom väckte protester. Och viktigast: Den internationella kosmopolitiska kapitalismen bromsade den nödvändiga gröna miljö- klimatomställningen i världen.

Det gamla östblockets realsocialistiska stater utvecklade dessutom olika grader av illiberal auktoritär statskapitalism – Nordkorea, Vietnam, Kina, Ryssland, Östeuropa. USAs arroganta och långvariga politisk-ekonomisk-kulturella “frimarknadsdominans” försvagades. Den västfientliga anti-liberala diktaturen Kina står nu på tur att stormaktsdominera världen.

Den liberal-marxistiska, linjära, rationella. deterministiska framstegs- och “storskaletanken” till ödesbestämd universalism (en enad värld) motsägs av att nationalismen envist lever kvar.

Kosmopolitism är ännu för tidig och svag, alltför präglad av önsketänkande – liksom den halvofficiella mångkulturalismen. I båda fallen saknas en enande övergripande känslomässig (folk)gemenskap på nationell nivå.

De gamla luttrade socialistiska drömmarna överlevde Murens fall, men vid sidan av dem förlorade sig alltför stora delar av världens folkliga klasser i “ond”, negativ, aggressiv, reaktionär, xenofobisk, nationalistisk, eller islamistisk högerpopulism.

I denna nya värld efter tusenårskiftet är dock det globala universella kapitalistiska världssystemet ännu starkt. Men potentiellt progressiva former av nationalism kan ge den härskande nyliberalismen motstånd, skriver författaren.

Nation(alismens) fortsatta styrka är en viss kulturell likhet med (etniska) rötter i historien som övergripande förenar befolkningen (med ett drag av “radikalkonservativt” försvar av traditioner man vill värna om). Och ett delat språk alla kan flytande.

Det menar den amerikanske sociologiprofessorn Craig Calhoun vid New York University i intressanta, kunskapstäta och djupborrande debatt/faktabokenNations Matter – Culture, History and the Cosmopolitan Dream.

Det är en teoretisk-akademisk-intellektuell bok tillägnad de som redan vet det mesta om nationen. Och behöver fylla på med detaljer som att nation(alismen) har rötter ända från antikens Israel, Grekland och Rom. Liksom från den engelska 1600-tals-revolutionen och självständighetskampen i Latinamerika på 1800-talet.

Boken sammanfattar även utförligt olika nationalismteorier med kända namn som: Benedict Anderson, John Armstrong, Fredrik Barth, Michael Billig, Karl Deutsch, Ernest Gellner, Hans Kohn, Halvdan Koht, Ernest Renan, Stein Rokkan, John Schwarzmantel, Hugh Seton-Watson, Anthony Smith, Eugen Weber, Elie Kedouri och andra…

Själv förlorade jag min ungdoms idealistiska maoism när de förment socialistiska hjältenationerna Kina, Vietnam och Kambodja urartade i nationalistiska krig (och senare blev statskapitalistiska). Det var något som var omöjligt – varför skulle arbetarstater kriga mot varandra? Min marxist-leninistiska revolutionära ideologi (tro) kollapsade i den vevan.

Se även 1914 när den starka europeiska arbetarrörelsen svek socialismen och internationalismen för nationella krig – arbetarklass mot arbetarklass i skyttegravarna. Se vidare det påstått socialistiska Jugoslaviens upplösning i krig mellan de olika Balkanfolken.

Den så kallade “nationella frågan” har inte lösts av världens vänster. Därför studerar jag nationalismen – själv och på universitetet. Detta för att försöka förstå varför det nationella fenomenet är så fortsatt stark trots att liberaler, vänsterfolk och olika moderniseringsteoretiker sedan länge dömt ut det som historiskt förlegat.

Under tre år var jag därför volontär på den bolivianska etnonationella bonde-“indian”-rörelsen CSUTCB och dess tidning “Pututu”. De kämpade mot den vita minoritetens “interna kolonialism” och för en verklig självständighet för “indianlandet” Bolivia. I motsats till den ensidigt klasstänkande arbetarrörelsen strider ursprungsfolkrörelsen CSUTCB under dubbelparollen “Klass och Nation”.

Jag vidhåller efter många års egna (amatör)studier av nationalism, nation, etnicitet och etnonationalism att den överlägset bästa (nybörjar)boken om nationalism är den norske professorn i statsvetenskap Öyvind Österuds bok “Vad är nationalism?”.

Och såväl Craig Calhoun som Öyvind Österud är – liksom många andra nationalismforskare – i stort överens om följande grundteman i nationalismen:

Nationer är skapade (av nationalister och stater). De finns inte bara där i dåtid, nutid och “sentid”, som vanligt folk ofta tror – och som nationalisterna själv hävdar. “En nations existens är en daglig folkomröstning”, menade den franske filosofen och historikern Ernest Renan.

Nationen är en slags svårdefinierad “solidaritetsgemenskap” som finns om en grupp människor själva upplever att de är ett folk eller en nation. Nationer definieras ofta via objektiva fakta, men de är i sin essens – i sin innersta natur – en subjektiv känsla delad av en avgränsad grupp människor som upplever samhörig frändskap och en igenkännbar likhet.

Med moderniteten rycktes många fattiga bönder upp från landsbygdens byar till städer och kapitalistiska industrier. Upplevde arbetsmigration, läskunnighet, moderna media, masskommunikationer, sekularisering, Bibeln på nationalspråk, (via protestantisk reformation), politiska cafédiskussioner.

Bönderna kände av rotlöshet och anonymitet när de inte längre hade sin småskaliga by- och bygd-identitet. Det tomrummet kunde “nationella socialingenjörer” använda för att skapa nationer där inga förr fanns. De skapade den storskaliga moderna identitet som kallas nationer.

De kunde använda olika likheter som fanns som “potentiella byggstenar” i den region (det land) som skulle “väckas” till att bli nationer: Som exempelvis gemensamhet vad gäller fenomen som språk, kultur, historia, stat, territorium, religion, härkomst, traditioner, politisk samsyn (och djupa etniska rötter betonar vissa).

Så kunde storskaliga identiteter som nationer skapas av det upprotade “bondematerialet”, Se exempelvis boken “Peasants into Frenchmen – The Modernization of Rural France” av rumänsk-amerikanske  historikern Eugene Weber.

Det finns, för att gå vidare, såväl inåtvänd, defensiv, bra och “god” nationalism – som utåtvänd, offensiv, dålig och “ond” nationalism. (Nation)alismen i sig är varken i grunden höger eller vänster. Den kan framträda som såväl högernationalism som vänsternationalism.

Om en inte tar till sig den goda nationalismen får mörka krafter monopol på den. Nationen kan skydda mot maktförskjutningen till globalmarknad och EUs Brysselmakt. Nationen kan ge tillit, identitet och (grupp)tillhörighet.

Vidare att nationen har en lämplig mellanstor demokratisk form mellan individen och det internationella perspektivet. Folket har makten i nationen, såväl i betydelsen den stora massan, som i betydelsen nationellt självbestämmande för ett “folk” (en Vi-grupp). Och Demokrati betyder Folkmakt.

Samt att den moderna nationalismen och national-staten är en varierande blandning av den politiska, statliga, franska, revolutionära, upplysnings- och medborgarnationalismen samt den etniska, “organiska”, tyska, romantiska, “bondemytiska” kulturnationalismen – från kring år 1800. Då blev Folket Nationen – ett suveränt folk.

Från början var nationalismen som överordnad politisk ideologi en integrerad del av kampen för demokrati – som två sidor av samma sak (folkets sak). Tanken var och är att varje folk ska ha sitt eget land att (demokratiskt) bestämma i.

Politik (stat) och Kultur (nation) bör sammanfalla i national-staten. Vilket kan vara problematiskt ibland – speciellt med blandade befolkningar, och i Syd med dess konstlade påtvingade koloniala gränser. Krav kan resas på delar av andra länders territorium.

Det kan utlösa nationalismens onda farliga sida i form av grannkonflikter, etnisk rensning, imperialism och krig mellan nationer. Se de båda världskrigen. Nationalismen verkar inte kunna utrotas, så då måste den tämjas och bli fredlig.

Så långt är Calhoun, Österud, samt de flesta andra nationalismforskare ense. Och trots allt ont som begåtts i nationalismens namn, så kan den inte beskrivas som enbart ett “moraliskt fel”, menar Craig Calhoun och fortsätter:

Den nationella vi-känslan är avgörande för demokratin. Den skapar den solidaritet som behövs för ekonomisk rättvisa och social inkludering. Den nationella staten har potentialen att överbrygga etniska och andra söndrande klyftor i samhället.

En stark nationalstat underlättar också för investeringar i den offentliga sektorn istället för privatiseringar. Och den kan vid behov skydda sig genom protektionism. Craig Calhoun skriver vidare:

Nations are also bases for contesting neoliberal versions of globalization that threaten social institutions built through generations of struggle. Rather than wishing nationalism away it is important to transform it… pursuing a pure postnational politics is premature at best and possibly dangerous”.

“För tidigt” (premature) i betydelsen att världen ännu inte är mogen för global demokrati, solidaritet och välfärd menar författaren. Mänskligheten har inte än på länge en internationell identitet, en global kosmopolitisk vi-känsla. Även om det vore det moraliskt och politiskt mest korrekta anser Calhoun.

Än så länge är national-staten den högsta fungerande formen av demokrati. Den blandar stat och nation, politik och kultur, gruppkänsla och territorialgränser, sociala institutioner och historiska myter.

Nationalismen är “ond” och exkluderande ibland, och vänder sig då emot minoriteter, invandrare och andra nationer. Den är “god” och inkluderande ibland, och bjuder då in alla i landet till det ständigt pågående gemensamma nationsbygget, med den stora majoritetskulturen som grund för vidare påbyggnader.

Detta via en önskvärd ömsesidig (frivillig) integration och assimilation mellan in-födda och in-vandrade. Med bibehållet individuellt självförverkligande. Nationen förändras på så sätt ständigt via in-födda , in-vandrade och utländska impulser

De senaste raderna är min sammanfattning och inställning.

Hans Norebrink


Text 2. Vänstern behöver sociobiologi

Socialismens kris skylls av de borgerliga och många vanliga människor på människans (underförstått själviska) natur. Men det duger numera inte att bara tycka rakt ut om människans väsen. Det finns vetenskapliga fakta i frågan.

Sociobiologi, evolutionspsykologi och hjärnforskning ger oss en bild av människan som såväl självisk som empatisk. Men den akademiska och vänstervärlden tar alltför sällan till sig att människan som individ och kollektiv numera utforskas såväl av samhälls- som av naturvetenskapen. En integration behövs mellan sociala vetenskaper och evolutionsvetenskapen.

Ta exempelvis forskningen om nationalism och etnicitet.

I de flesta specialböcker om nationalism talar man luddigt om nationalismens naturliga, urgamla, primitiva, ursprungliga, ancestrala, atavistiska, dunkla rötter. Men det handlar helt enkelt om att vi människor har en medfödd social mänsklig natur, vi bildar och lever i grupper (med de vi samlever med och/eller upplever släktskap med).

Se Sussman och Garber i Rethinking Sociality i antologin The Origins and Nature of Sociality sidan 164:

A major tenet of sociobiology is that there are strong evolutionary advantages in forming affiliative bonds with group members, especially kin, if this helps your group outcompete individuals in other groups for access to resources. However, individual group members also must compete for resources and sexual partners within their social group.

Citatet visar att vi lever i grupper som kan konkurrera, och att konkurrensen även finns inom gruppen (och vi kan också samarbeta mellan grupper och mellan individer). Här har vi redan början på det som idag är världens uppdelning i nationer, och klasskampen inom dem.

Gruppdriften ­ hos flera grupper i konkurrens eller samarbete ­ är etnicitetens och nationalismens allra yttersta rötter. Därefter skapar Biologi plus Kultur plus Politik den moderna storskaliga (ursprungligen västerländska) nationalismen.

Men detta viktiga grundläggande evolutionära perspektiv är vanligen fullständigt frånvarande i samhällsforskningen. Man ser nationalismen som modernt politisk, eller som modernt politiskt med etnokulturella rötter. Saknas gör biologi-evolution som djupgrund till politik och kultur. De är alla tre nödvändiga drivkrafter i det moderna samhällsbygget

En orsak till detta misstag är troligen att naturvetare och samhällsvetare är inkörda på sina olika ideologiska tankespår, på vilka de bygger sina akademiska karriärer. Sedan tillkommer partipolitiken där högern önskebetonar arv, och vänstern önskebetonar miljö (istället för att neutralt utforska vilka fakta och sanningar som gäller).

I exempelvis annars imponerande faktatunga, välskrivna och välargumenterade boken “Nations Matter” (som täcker in hela den akademiska nationalismforskningen) finns det bara en enda konkret hänvisning till en möjlig “beteendeevolutionär” medvetenhet. På sidan 87 står det plötsligt och oväntat att “People have always been joined in groups”.

Precis! Vi lever alltid och överallt i grupp – i flera grupper. Det har vi gjort redan innan våra förfäder blev människor. Och i samspelet inom den sociala gruppen, och mellan de sociala grupperna, finns redan från början vår starka socialitet. Från våra urtida sociala däggdjursförfäder har vi ärvt vårt dubbla Janusansikte av Vi mot Dom. Vi internt, Dom externt. Ofta i lokala krig.

Men vi människor har med vår stora intelligens, socialitet, fantasi, nyfikenhet och kreativitet lyckats skapa vi-solidariska så kallade “föreställda gemenskaper” ända upp till den nutida nationella nivån (inom vilken statlig fred mestadels råder).

Vi kan därigenom känna nationell samhörighet med människor vi aldrig kommer att träffa – men som vi ändå uppfattar som våra likar i den nationella storfamiljen. En slags vän- och släktkänsla på högre nivå.

Enstaka människor kan dessutom känna identitet som européer och även ibland som medkännande världsmedborgare (som vissa flyktingaktivister). Som en mycket social djurart behöver vi alltid en tillhörighet till en grupp, liten eller stor. Sådana är vi av vår outplånliga mänskliga natur.

Dessutom finns även ett gammalt arv av Vi-Ni-relationer. Förr var det de grannstammar man idkade handel och utbytte partners med. Och kanske sammanlevde som goda grannar med. Tills man eventuellt hamnade i resurskonflikt eller krig med dem…

Idag finns ett bra exempel på en politiskt framskapad fredlig vi-ni-relation i det nordiska samarbetet – och i den goda sidan av det centralbyråkratiska Europabygget. Och det har bara gått 75 år sedan Europa var i krig Vi mot Dom!

Vi människor kan säkert till en viss del bygga vidare på våra vi-känslor, i solidariska allt större cirklar av vi-gemenskap (uppåt allt svagare): det lokala, det regionala, det nationella, det kontinentala och det globala.

Men än så länge är det nationen som gäller om man vill försöka uppnå stabil folklig demokrati, ömsesidig solidaritet, gemensamt välfärdsbygge, samhällelig trygghet, och fredliga sociala relationer internt och externt. Samt en övergripande gemensam nationell kultur byggd på den inhemska historien, de nationella vi-känslorna, och de mänskliga rättigheterna.

Måtte vänstern inse detta (!), och bekämpa högerpopulismens främlingsfientliga halvrasism genom att bygga en egen, radikal, alternativ, progressiv, enande, inkluderande, färgblind, sekulär, “ursprungsneutral” (samt “framtids-internationalistisk”) vänsternationalism!

Hans Norebrink


Text 3. Varför nationalism?

Nationalismen har dåligt rykte – inte minst i vänstern. Mycket ont har begåtts i dess namn. Men det gäller ju även för fenomen som demokrati, kapitalism, socialism, kristendom, islam och västerländska värderingar. Under alla dessa banér har såväl goda som onda saker uträttats.

Men varför tycker jag då att vänstern bör ta till sig en röd progressiv form av nationalism? För att ett rationellt intellektuellt samhällskontrakt bara berör hjärnan. Nationalism däremot väcker känslor, hjärta och uråldriga gruppemotioner. Medfödda passioner som människor – på gott och ont – kan dö för. Folk kan offra sig för sitt hemland, men inte för EU…

Jämför med det gamla konservativa högernationalistiska begreppet “folkhemmet” som arbetarrörelsen och dess ledare Per Albin Hansson(s) tog över. I sitt berömda “folkhemstal” 1928 förvandlade han det till ett slags vänsternationalistiskt slagord – även om han inte öppet benämnde det nationalism eller välfärdsnationalism.

Och i sammanhanget ingick förstås även dåtidens allmänna vidriga ovetenskapliga rasbiologiska högernationalistiska tankar med skallmätningar av samer, och liknande pseudoforskning, som alla partier tyvärr hade besmittats av.

Per Albin vägde mellan att kalla det blivande starka svenska nationella välfärdssamhället medborgarhemmet eller folkhemmet. Han kom att betona det senare. Att istället för ett rationellt förnuftigt blodlöst samhällskontrakt, skapa ett varmt, tryggt och känslouppväckande hem för folket – ett folkhem och en folkets nation.

En gång levde vi som jägare-samlare i olika stammar där urkommunism och gräsrotsdemokrati rådde. I dagens moderna värld med dess kunskaper och kommunikationsmöjligheter har vi människor lyckats att återskapa den ursprunglig forntids-demokratin på nationsnivå (politiskt demokrati alltså – inte ekonomisk demokrati som är socialismens långsiktiga uppgift).

Detta efter 10.000 år av klassbaserad diktatur under slaveri, feodalism och kapitalism. Så sett är den goda demokratiska folkliga politiska nation(alismen) i national-staten ett mycket stort steg framåt i mänsklighetens utveckling.

Eller snarare tillbaka. Till framtidens demokratiska folkmakt inspirerade av forntidens demokratiska folkmakt ­ via radikal vänsternationalism och storskaligt nationsbygge.

Socialismen har gått under i västs socialdemokrati, i östs “kommunism” och i syds “statsbyråkratmilitär-socialism”. Dags att tänka om, tänka nytt och tänka rätt. Dags att lämna gamla förlegade dogmer – exempelvis vänsterns felaktiga, orealistiska och verklighetsfrämmande antinationalism.

Jag sammanfattar min ståndpunkt på följande vis: Nationalstaten är det bästa forumet för att framgångsrikt bekämpa högernationalismen. Nationer tillfredsställer ett evolutionärt gruppbehov av social identitet. Nationen är även den bästa formen för att bygga socialismen.

Se även de nationella och sociala befrielserörelser vänstern alltid stött – från Vietnam via Angola till Kuba. Se vidare antikolonial, antiimperialistisk, antifascistisk och antirasistisk nationalism. Se den nationella och socialistiska kampen mot vit elitär intern kolonialism i gårdagens Sydafrika och Zimbabwe, samt i dagens Guatemala och Bolivia.

Se nationalismen i Katalonien, Baskien, Skottland och Irland. Den är där såväl socialistisk som borgerlig. Den uttrycker den gamla progressiva rätten till nationellt självbestämmande, som vänstern alltid stått för ­ när de diskuterar “den nationella frågan”.

Se den högerreaktionära, svenska unionsnationalismen – i kampen mot den demokratiska norska “självständighets-nationalismen”. Vilken segrade 1905 efter total seger i en folkomröstning för att bilda en egen fri nation. Den svenska arbetarklassen stödde sina norska klassbröder och Norges frigörelse (vilket Lenin framhöll som ett bra exempel på proletär internationalism.

Den moderna socialismen och nationalismen föddes i samarbete med den demokratiska rörelsen kring år 1800. Senare skapade den högerelitära överklassen opportunistiskt en egen “officiell nationalism” för att försöka få folkligt stöd. Denna högernationalism kom senare att delvis urarta i brutala högerdiktaturer som nazismen.

Men den så kallade nationalsocialismen var egentligen snarare än nationalistisk och socialistisk en övernationell antisocialistisk och ras-internationalistisk rörelse. Den starka SA-vänstern inom nazistpartiet NSDAP utrotades efter borgerligt missnöje i “De långa knivarnas natt”.s

Vidare har exempelvis rasistiska vitmaktsrörelsen Ku Klux Klan i USA slagordet Our Race is our Nation. Rasister söndrar nationer i vita och svarta/bruna/gula. De vill att världens vita ska styra över världens färgade folk – det är deras högerextrema globalistiska ideal (sedan finns även anti-vit rasism som motreaktion).

Den allt farligare demokratihotande svart-brun-mörkblå auktoritära högerpopulismen och extremnationalismen växer i stora delar av världen. Dags då att bekämpa denna auktoritära folkpopulistiska nationalism. Och dess antisocialistiska motsats och komplement – den elitära nyliberala globalismen.

Dags att strida mot dessa två mörka krafter – inskränkt nationalism och globalism utan solidaritet – med hjälp av demokratisk inkluderande nationalism. Det är ett realistiskt verklighetsförankrat mellanläge mellan rasnationalism och elitglobalism.

Nu och än mer på längre sikt bör den breda globala vänstern även samarbeta via socialistisk röd vänsternationalism i “folkproletär” internationalistisk samverkan med folkliga klasser och nationer jorden runt.

Internationalism är bra och nödvändig, men tyvärr alltför skör för att i dagsläget praktiseras fullt ut av “den reellt existerande människan”. Nationen (“den egna gruppen”) kommer alltför ofta före Klassen (den egna socialgruppen inom den egna gruppen, där alfaindividerna står emot den övriga flocken ).

Precis som hos andra djurarter – det finns konflikter i gruppen även hos andra sociala djur. Men de förbleknar när den egna gruppen kommer i konflikt med andra grupper. Människan har större beteendeflexibilitet, men Nationalism och Nation slår ofta Socialism och Klass. Vår Nation har inte sällan överflyglat Vår Klass – som skamliga 1914.

Därför bör arbetare, bönder och andra medborgare (tyvärr) ha rätt att sätta solidariteten med det egna folket och den egna nationen först. Det är i samklang med vår givna, medfödda, genetiska, biologiska mänskliga natur.

Inom denna överordnade nationella ram bör klasskampen för välstånd, jämlikhet, arbetarmakt och socialism bedrivas (som den ju i praktiken redan gör). Nationalismen bör vändas inåt: Vi bygger landet. Inte utåt: Vi bekrigar grannfolken.

Istället för naiv idealistisk kosmopolitism å ena sidan, och enkelspårig trångsynt högernationalism å andra sidan, låt oss i första hand sätta fria och jämlika “syskonnationer” i fredlig horisontell samverkan och ömsesidig solidaritet.

För Nationen och Världen – i den ordningen!

Hans Norebrink 

You May Also Like