Här följer den västerbottniske journalisten och författaren Arne Müllers fjärde del av granskningen av de storvulna planerna i norra Sverige.
Skogen
Av de tre orden i David Vikgrens dikt återstår skogen – ett område som jag tidigare valt att undvika för att det är så komplicerat. Växande skog är ett mycket effektivt sätt att binda koldioxiden i atmosfären. Dessa “negativa utsläpp” är viktiga för att klara klimatmålen och bromsa den globala uppvärmningen. Men samtidigt gör skogsråvaran klimatnytta. Det är lätt att förstå när det gäller hus byggda av trä i stället för betong och stål.
Men hur är det med kartongerna som e-handeln använder, tidningspapper eller blöjor? Detta är en enorm gråzon. En studie hävdar att pappmuggen är det sätt att dricka kaffe som ger minst klimatavtryck. Men läser man vidare framgår det att efter 350 koppar är porslinsmuggen i kapp och förbi. Så kan man hålla på att väga för- och nackdelar mellan att låta träden stå kvar i skogen och binda koldioxid, eller att avverka dem för att tillverka saker som kan ersätta mer klimatskadliga produkter.
För att bringa lite reda kan man också titta på vart den skog som avverkas tar vägen. Ungefär hälften är sågtimmer. Det är den minst problematiska delen, särskilt om plankorna används för att bygga hus, där koldioxiden binds under överskådlig tid.
Den del av skogen som går till att göra papper är mer problematisk. Även om en del återvinns kommer det mesta att eldas upp relativt snart, varpå den koldioxid som skogen bundit under många årtionden släpps ut i atmosfären. Uttaget av massaved har varit tämligen stabilt under de senaste 15 åren. Men det har skett en stor förändring. Det används mindre tidnings- och tryckpapper och i stället ökar tillverkningen av kartong. Samtidigt som SCA lägger ned pappersbruket Ortviken i Sundsvall pågår utbyggnaden för fullt av kartongfabriken i Obbola. Råvarubehovet kommer att fördubblas till 2,4 miljoner kubikmeter massaved årligen.
Därmed återstår den del av skogen som används för att producera energi. Ungefär hälften av det timmer som går in i ett sågverk blir färdiga produkter. Det är fullt rimligt att använda sågspån och annat träavfall för att producera el och värme i fjärrvärmenät. Även massaindustrin ger användbara restprodukter. Av svartlut går det att tillverka dieselbränsle och andra kemikalier. Att ersätta fossil diesel med diesel tillverkad av råvara från skogen är också fullt rimligt. Sedan några år sker sådan tillverkning vid företaget Sunpines fabrik utanför Piteå. I början av året startade en andra fabrik bredvid den första. Men kopplat till klimatomställningen sträcker sig efterfrågan på biobränsle mycket längre än så.
Industrin vill ersätta fossila bränslen med bränslen från jord- och skogsbruk. Biobränslen ska rädda flygbranschen och den 1 augusti i år ökade biobränsleinblandningen i vanlig bensin. Konsultföretaget SWECO har räknat ihop de färdplaner för fossilfri produktion som olika branscher inom näringslivet har tagit fram. Resultatet blev att det finns önskemål om ytterligare 75 TWh bioenergi, en ökning med 86 procent jämfört med 2016 års nivå.
Går det att få fram så mycket bioenergi i Sverige? Att ett glest befolkat land med stora skogsarealer skall importera bioenergi framstår som helt orimligt i ett globalt perspektiv. Tomas Lundmark, professor vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå har tagit itu med den frågan i en rapport med den klargörande titeln Skogen räcker inte – hur ska vi prioritera? (SLU 2020). Lundmark har en stor tilltro till skogens produktionsförmåga. Han räknar med att det går att ta ut drygt tio procent mer från de svenska skogarna vid mitten av seklet. I delar av Norrlands inland ser han också vissa möjligheter att öka avverkningarna. Miljöorganisationer och en del forskare håller inte med om den beskrivningen, utan menar att det snarare gäller att begränsa det industriella skogsbruket för att värna om biologisk mångfald och för att maximera skogens roll som koldioxidsänka.
Men även om ökade avverkningar är möjliga går inte ekvationen ihop, inte ens nära. Lundmark menar att avverkningarna kan öka upp till drygt 100 miljoner kubikmeter, men råvarubehoven väntas ligga mellan 126 och 175 miljoner år 2050.
Arne Müller
Texten har varit publicerad i Den norrländska litterära tidskriften Provins, där det går att läsa alla delar.
