Nu vänds blickarna mot de norra delarna av Sverige. Landsänden med den stora tillgången på råvaror. Skogen, malmen och vattenkraften har i decennier bidrag till Sveriges utveckling och välstånd. Men nu ska dessa tillgångar växa till så mycket mer. Energikällorna, som idag även innefattar vindkraft ska bidra till en enorm industriell utbyggnad i norra Sverige, men samtidigt även kunna leverera ännu mer energi till industrier och bostäder i de södra delarna av Sverige. En ekvation som inte går ihop.
Den västerbottniske journalisten och författaren Arne Müller har granskat de storvulna planerna. eFOLKET publicerar här i fem delar hans text om den ohållbara omställningen. Texten handlar om Norrland, men ger också ett perspektiv på de krav som ställs för att kunna genomföra en omställning:
“Nyckelordet är hushållning. Visst måste stålindustrin ställa om, men samtidigt måste stålet användas mer sparsamt. Mer måste byggas i trä och det gäller att mer noggrant värdera vilka byggen som faktiskt behövs. Bilarna måste bli mindre och färre. Det kräver stora förändringar i hur städer och samhällen planeras… Det finns vägval som kan hålla ner behoven av el och naturresurser. Det är knappast vägval som tilltalar gruvindustrin, ståltillverkarna och energibolagen, men det är inte heller målet. Den överordnade uppgiften är att verkligen skapa ett fossilfritt välfärdsland, utan att exploatera skogen, malmen och elkraften på ett orimligt sätt.”
Den första delen följer här:
Den ohållbara omställningen, del 1
Malmen, skogen, vattenkraften
Vattenkraften, malmen, skogen—David Vikgren, Skogen Malmen Vattenkraften (Black Island, 2013)
Det här är rader ur en dikt av den norrbottniske poeten David Vikgren. Dikten, ja hela boken, består faktiskt bara av dessa tre ord, sammansatta i alla kombinationer som är möjliga om verserna är sex rader långa. När jag först hörde talas om den var jag rätt skeptisk, men slutade för den skull inte att fundera över denna märkliga dikt. Efter ett tag började jag också se poängen. För mer än något annat är det skogen, malmen och vattenkraften som har präglat en hel landsända under mer än hundra år.
Men utvecklingen har inte varit rätlinjig. Under de sista årtiondena av 1900-talet såg det ut som om naturresursernas ekonomiska tyngd långsiktigt höll på att minska. Den snabba utbyggnaden av vattenkraften stoppades av miljöskäl och för att elanvändningen planade ut efter den snabba ökningen under efterkrigstiden. Gruvorna blev färre. Till och med de stora bolagen, LKAB och Boliden, gick igenom rejäla kriser. Även skogsindustrin genomled svåra perioder: den stadiga ökningen avverkningar stannade av, och mekaniseringen av skogsbruket gjorde att jobben försvann i snabb takt.
Vändningen kom i början av 2000-talet. Efterfrågan på metaller, inte minst från den kinesiska industrin, gav en ny skjuts till gruvbranschen. Nya gruvprojekt lanserades och befintliga gruvor byggdes ut. Det är ändå lätt att tro att inte så mycket har hänt. Idag finns det rentav något färre gruvor i drift än för 20 år sedan. Men utvinningen av malm har nästintill fördubblats: 48 miljoner ton år 2000 har blivit 88 miljoner ton idag.
Vindkraften å sin sida tog fart efter en trevande start. 2007 producerade vindkraften för första gången en terrawattimme (TWh). I år väntas produktionen ligga snubblande nära 30 terrawattimmar. Tyngdpunkten i utbyggnaden har successivt förskjutits norrut. Det är ingen slump att Europas största vindkraftpark, Markbygden, byggs utanför Piteå.
Men skogen då? Där kan väl ändå inte så mycket ha förändrats? Trädens tillväxt är tämligen konstant. Visst går det att se många stora kalhyggen när man kör genom norra Sverige, men så såg det väl ut också för 20 år sedan. Men även uttagen från skogen har faktiskt ökat. I början av 2000-talet avverkades knappt 80 miljoner kubikmeter årligen. De senaste åren har siffran legat över 90 miljoner.
Och det är nu, de allra senaste åren, det har tagits beslut som gör att norra Sveriges naturtillgångar blivit än mer intressanta.
Först ut var SSAB, LKAB och Vattenfall som med det gemensamma bolaget Hybrit ville ställa om ståltillverkningen till en metod som kraftigt minskar koldioxidutsläppen. Sedan beslutade batteritillverkaren Northvolt att placera en stor batterifabrik i Skellefteå. I början av 2021 meddelade LKAB att man byter inriktning: dagens pellets ska ersättas med järnsvamp, framställd med hjälp av vätgas, vilket leder till stora minskningar av utsläppen hos stålverken i nästa led. Strax därefter meddelade det nystartade företaget H2 Green Steel att de planerar att starta en vätgasbaserad ståltillverkning i Boden. “Det största som hänt sedan Bodens fästning byggdes”, sa kommunalrådet Claes Nordmark (S).
Det här är bara de allra största satsningarna. En gruva för grafit, ett ämne som ingår i batterier, planeras utanför Vittangi. En fabrik för vidareförädling kommer att placeras i Luleå. Ett bioraffinaderi, där rester från massaindustrin förvandlas till biodiesel och andra kemikalier, har byggts ut utanför Piteå. LKAB siktar på att bygga en anläggning för att utvinna fosfat och sällsynta jordartsmetaller.
Den politiska entusiasmen är stor. Regeringen talar om att Sverige är på god väg att bli världens första fossilfria välfärdsland och hyllar nyindustrialiseringen som klimatomställningen leder till. Kommunalråd i norr ser möjligheter att vända vikande befolkningskurvor och sviktande skatteunderlag. Det talas till och med om flyttbidrag, och den här gången ska flyttlassen gå från söder till norr. Man får gå tillbaka till beskrivningarna av norra Sverige som “Framtidslandet” vid förra sekelskiftet för att hitta lika ljusa bilder av framtiden.
Men det finns en fråga som förvånansvärt sällan berörs: Räcker naturresurserna till allt som planeras? Denna fråga har förföljt mig under de senaste åren och i takt med att jag läst och räknat har jag blivit allt mer bekymrad.
Arne Müller
Texten har varit publicerad i Den norrländska litterära tidskriften Provins, där det går att läsa alla delar.
