Eva Nordmark ordf. TCO, Göran Arrius ordf. SACO, Peter Jeppsson vice VD SN. Mattias Dahl VD Transportföretagen, Torbjörn Johansson avtalssekreterare LO.

Svenskt Näringsliv jublar: “Det bästa som hänt sedan Saltsjöbadsavtalet 1938!”

Peter Jeppsson,vice vd i “Svenskt Näringsliv”, kunde inte dölja sin förtjusning när han presenterade förslaget till kraftig inskränkning av strejkrätten onsdagen 5 juni. Tillsammans med andra toppar för arbetsgivarorganisationer och fackföreningar deltog herr Jeppsson i en presskonferens där det av kapitalisterna länge efterlängtade förslaget till ytterligare inskränkning av strejkrätten presenterades.

I Sverige har sedan 1928 – då kollektivavtalslagen drevs igenom av en borgerlig regering, följd av det så kallade Saltsjöbadsavtalet om centraliserad förhandlingsordning, tio år senare – strejk endast varit tillåtet under avtalslöst tillstånd. Det betyder att när ett kollektivavtal varit påskrivet så har alla stridsåtgärder från arbetarnas sida varit olagliga. Fackligt aktiva har ofta påpekat att det kan låta logiskt men i verkligheten innebär det ett oerhört övertag för kapitalägarna. Företaget behöver inte ta till lockout. En företagsledning har under kollektivavtalsperioden tillgång till ett batteri av möjliga “stridsåtgärder”. Allt från uteblivna lönepåslag, (en del av lönen förhandlas ju nu mellan chef och den individuelle arbetaren, som på 1800-talet innan fackföreningarna kunde hävda den kollektiva förhandlingen), till förflyttningar och uppsägningar.

Dessutom har lagstiftningen hindrat arbetare och tjänstemän att ta till stridsåtgärder i frågor som inte är reglerade i kollektivavtal så snart ett kollektivavtal funnits. Det kan  till exempel röra alla sådana frågor där arbetsgivarsidan enligt medbestämmandelagen (MBL) har informations och “förhandlingsskyldighet”, men i slutänden har laglig rätt att besluta helt godtyckligt och i ensamt majestät. Medbestämmandelagen har ju också av den anledningen kallats ”tutan”. Den innebär bara en skyldighet att signalera innan arbetarsidan körs över.

Men det har funnits en lucka i kapitalets makt att hävda strejkförbud under avtalstid. Det handlar om fackföreningar som finns på arbetsplatsen men som inte skrivit under kollektivavtalet eftersom en annan fackförening har lagt beslag på den rätten. Vi har till exempel syndikalisterna i SAC. De utgör ju oftast en minoritet på en arbetsplats där de flesta är anslutna till en LO-fackförening som har rätten till kollektivavtalsförhandling.

Hamnarbetarförbundet bildades genom en brytning med Transportarbetareförbundet i början på 70-talet. Man ville ha en mer kampduglig och demokratisk organisation, och motsatte sig Transportledningen, anförd av Hans “Hoffa” Eriksson, då den bestämt sig för att genomdriva förbundets omorganisering i storavdelningar.

Hamnarbetarförbundet kom att organisera majoriteten av hamnarbetarna i många hamnar. Men man stod utanför LO och det LO-anslutna Transportarbetareförbundet blev den organisation som fick skriva kollektivavtal med hamnägarna. Trots att Transport kanske knappt organiserade någon i de berörda hamnarna.

Hamnarbetarna ville naturligtvis ha rätten att skriva kollektivavtal. Men situationen ledde till att Hamnarbetarförbundet som icke kollektivavtalsslutande part kunde vidta stridsåtgärder. Det blev Transport som hade fredsplikt eftersom man tecknat avtalet.

I Göteborg har Hamnarbetarförbundet i Containerhamnen tvingats att stå upp mot det Maerskägda APM-Terminals (Maersk är en stor transportkoncern, Danmarks största företagskonglomerat) som hela tiden velat kväsa Hamns avdelning 4 som är en fackförening som effektivt försvarar sina medlemmar och som har en demokratisk intern kultur. Detta har lett till konflikter men den konflikt som varat längst är en lockout från APM:s sida!

Det har inte förhindrat Ulrica Messing (S), ordförande i Göteborgs Hamn AB, att helt sluta upp bakom Maerskbolaget APM-Terminals. Allt är enligt Ulrica Messing Hamnarbetarförbundets fel. Hon nämner inte att i de två andra hamnarna “ro-ro”-hamnen och Energihamnen, där Hamnarbetarförbundet också organiserar majoritet, inga av de problem som karaktäriserar Containerhamnen återfinns. Det är inte Hamnarbetarförbundet som stått för störningarna i Containerhamnen, det är APM-Terminals.

Men det är inte några problem i Göteborgs Containerhamn som är den verkliga orsaken till det arbetarfientliga förslag som kapitalets organisationer tillsammans med topparna inom SACO, LO, TCO och Unionen nu lägger fram. Att strypa arbetarnas demokratiska rättigheter i form av möjligheten att försvara sej genom strejk har länge varit en våt dröm för “Svenskt Näringsliv.” Man tar konflikten i Göteborgs hamn som en ursäkt och hoppas att de flesta inom befolkningen inte ska vara uppdaterade på det faktum att det är APM-Terminals och Ulrica Messing som orsakar problem och inte Hamnarbetareförbundet.

Förslaget innebär att inte bara den fackförening som undertecknar kollektivavtal omfattas av fredsplikt utan också den fackförening på arbetsplatsen som förnekats rätten att förhandla och underteckna. Detta öppnar för vad vi kallar avtalsshopping. Företaget kan välja att teckna avtal med den fackförening som är beredd att gå företaget till mötes. Det öppnar till och med för rent “gula” fackföreningar, det vill säga “fackföreningar” som i själva verket är företagskontrollerade. Historiskt har sådana förekommit på många håll.

Bara tanken på att en fackförening och dess medlemmar ska tvingas till fredsplikt och accepterande av ett avtal när de själva inte fått förhandla och någon annan skrivit på de överenskommelser som styr medlemmarnas liv på arbetsplatsen är totalt absurd och oacceptabel.

Men en sådan ordning har herrarna och damerna på presskonferensen den 5 juni skrivit på.

Kapitalets representanter Peter Jeppsson (Svensk Näringsliv, SN), Matthias Dahl VD i Transportföretagen och Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen hade all rätt att känna triumf. Arbetarklassen har tillfogats ett hårt slag.

Men de som är förtroendevalda i löntagarnas fackföreningar? Eva Nordmark ordf. TCO, Göran Arrius ordf. SACO, Torbjörn Johansson avtalssekreterare LO? Vilken skammens dag!

Och Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson(S) som inte kan dölja sin förtjusning över det anti-strejkförslag som “arbetsmarknadens parter” nu kommit överens om. Hon förkroppsligar nästan övertydligt förräderi. Hon kom som ung medlem i Kommunistisk Ungdom in i riksdagen, och behöll till Gösta Bohmans ohöljda ilska också i plenisalen och talarstolen sin med röd stjärna prydda keps. Men doften av makt, prestige och ansenlig inkomst fick Johanssons “radikalism” att flagna tämligen snabbt. Hon gick över till socialdemokratin, belönades kvickt med en regeringspost. Och har nu alltså varit drivande i att få fram denna arbetarfientliga lagstiftning. Hon är så förtjust i den att hon säger att den går före det förslag som hennes egen tillsatta utredning snart kommer att lägga fram.

Vad vi beskådat är inget annat än en total bankrutt för de fackliga ledarskap som skrivit under detta förslag. Fackföreningarnas medlemmar måste ställa dem till svars. De politiker som påstår sej tillhöra arbetarrörelsen men som stöder detta skammens dokument har fullständigt diskvalificerat sej. Inga röster kan läggas på dessa typer. Arbetare måste kräva att de som söker deras röster i årets val klart talar om var de står i förhållande till denna attack på våra demokratiska rättigheter!

Liknande artiklar:
Det var en mycket varm dag och glädjen visste inga gränser när representanter för LO,
Transportföretagen vill se begränsningar av konflikträtten. När de bad om ett möte med regeringens utredare
Det koloniala projektet Israels regering släpper nu alla hämningar. Demonstranter från Gaza mejas ner genom
Tack, Annie Lööf! Ovanstående rubrik trodde jag aldrig själv att jag någonsin skulle skriva. Men