Vad vågar V göra mot angreppet på strejkrätten?

Det som började i maj 2017 med att Ylva Johansson höll en presskonferens i Göteborg kommer nu i juni att avslutas i riksdagen, när regeringens förslag Utökad fredsplikt på arbetsplatser där det finns kollektivavtal och vid rättstvister ställs till omröstning. Det ”kirurgiska ingreppet” som ska sätta stopp för konflikterna i Göteborgs hamn är utfört. Så lyder den officiella historieskrivningen. Verkligheten ser något annorlunda ut. Det skriver Lars Henriksson.

KOMMENTAR

Kravet på att förbjuda fack­föreningar att vidta stridsåtgärder mot arbetsgivare som tecknat avtal med ett annat fack är mycket äldre än från maj 2017. I en önskelista från Svenskt Näringsliv kallad Den svenska modellen har kantrat från 2005 var det ett av sju krav organisationen satte upp för att komma till rätta med, som de uttryckte det, ”den kraftiga obalans till de fackliga organisationernas fördel som uppstått när det gäller möjligheter att utnyttja konfliktvapnet.”
Få personer som befunnit sig i närheten av en arbetsplats känner igen sig i denna ”obalans”. Åtminstone inte sedan början av 90-talet när arbetslösheten permanentades och arbetsgivarna på allvar började växla in det nyliberala systemskiftet i ändrade maktförhållanden. Det räcker att kasta ett öga på konfliktstatistiken för att se åt vilket håll obalansen slagit. Så länge sådan statistik förts har det inte varit så få strejker som de senaste åren.

Att striderna (för det mesta lockouter) i Göteborgs hamn bara var ett svepskäl framgår också av att regeringen lägger fram lagförslaget trots att frågan om fredsplikt löstes i mars i år när Sveriges Hamnar för första gången någonsin tecknade ett kollektivavtal med Hamnarbetarförbundet. Det var även den uppfattning som ledningarna för flera LO-förbund, som Pappers och Byggnads, gav uttryck för direkt efter att avtalet slöts. Ända till dess att de kallades upp till LO-borgen där dessa tuffa fackliga ledare snällt undertecknade ett gemensamt uttalande som sa att lagen var både nödvändig och bra. Annars hade det kunnat bli värre …

Länge såg det mörkt ut för den utredning Ylva Johansson tillsatte 2017. Aldrig hade ett förslag från en s-regering mött en så massiv kritik som när innehållet började läcka ut, åtminstone inte sedan Ingvar Carlsson och Mona Sahlin försökte få igenom ett strejkförbud 1990. Förbund efter förbund, från Finansförbundet till Elektrikerna, uttalade med olika skärpa att här skulle ingen regering tafsa på strejkrätten. Hade den tidigare Metallbasen Löfven misstagit sig på den fackliga opinionen? Men lyckligtvis kom hans gamla förbund till räddning som pådrivande kraft för det förslag som facken och Svenskt Näringsliv gemensamt lade fram förra sommaren och som regeringen i ett välregisserat spel omedelbart gjorde till sitt.

Trots att förslagen var mycket likt det som utredningen kom att lägga fram strax efteråt. På flera punkter är parternas förslag till och med värre, en spärr mot avtalsdumpning som finns i utredningens förslag, där strejkrätten finns kvar trots ett tidigare avtal, ”om facket brukar teckna kollektivavtal med arbetsgivaren”, saknas till exempel i det ”fackliga” förslaget. Detta är en allvarlig detalj eftersom det ger arbetsgivarna starka skäl att välja billigare avtal. Det gör rättsläget extremt osäkert och att lita på att AD för alltid kommer att ge LO:s avtal företräde är ett högt spel.

Det vanligaste fackliga argumentet är att lagen inte betyder något för förbunden i LO, TCO och Saco eftersom de redan har regler med samma innebörd. Förutom att detta inte är sant är det en stor skillnad vem som ”äger” reglerna. Idag finns de i avtal som kan sägas upp om omständigheterna förändras på den föränderliga arbetsmarknaden. Med en lag hamnar makten över reglerna i händerna på politiker och domare.

Att mycket i lagtexten dessutom är ett hafsverk där de som skrivit texten inte tänkt efter särskilt noga framgår av Arbetsdomstolens remissvar som undrar om regeringen verkligen menar och förstår det som faktiskt står i texten. Till exempel kan lagens text tolkas som att politiska strejker är förbjudna, trots vad regeringen säger i propositionen. Det borde oroa även de fackliga ledningar som står bakom förslaget.

Det har skrivits spaltmeter av både fackligt aktiva och jurister om hur lagförslaget skadar strejkrätten och öppnar dörren för avtalsshopping, något som ivrigt förnekas av både rege­ringen och de fackliga organisationer som skrev och lade fram det liggande förslaget. Det går naturligtvis att debattera om hur stor förändringen är, vem som kan drabbas och i vilka lägen. Men att lagen ensidigt riktar sig mot delar av fackets enda maktmedel, strejkrätten, det går inte att ifrågasätta. Själva syftet är precis det som Svenskt Näringsliv önskade 2005: att ändra balansen till arbetsgivarnas fördel.
Så vad händer nu? Trots att frågan borde varit ur världen i och med Hamns avtal har facken och arbetsgivarna tvärtom stressat på beslutet och regeringen lyder villigt. Om lagen går igenom i juni kan den trots alla sina oklarheter träda i kraft redan i augusti. För trots den officiella enigheten inom LO har det börjat mullra i djupen. Till exempel har flera stora avdelningar inom Kommunal krävt till exempel att deras kongress i maj ska dra tillbaka stödet för lagen. Om inte beslutet tas snabbt är risken uppenbar att fler medlemmar ifrågasätter det beslut som så snabbt drevs igenom uppifrån och utan någon diskussion.

En annan fråga är hur Vänsterpartiet kommer att agera. I januari 2018, när utredningens förslag började läcka ut, uttalade sig Jonas Sjöstedt mycket hårt:
– Det är en mycket allvarlig varning till regeringen: lägg inte fram det här förslaget! Rör inte strejkrätten! Det vore en provokation, sa han till Dagens Nyheter och påminde om att V redan tidigare fällt en S-regering som ville begränsa strejkrätten.
Idag är det illavarslande tyst från V i frågan och vi vet inte vad V kommer att göra när regeringen just kommer att röra strejkrätten. Kommer V nu att stå för sitt hot och låta regeringen få ta konsekvenserna eller kommer partiet att göra samma sak som i januari, vilket i detta fall skulle innebära en ofarlig röst mot förslaget men inget misstroendevotum?
Om lagen antas innebär det naturligtvis inte – som vissa LO-ledare naivt tror – att direktörerna i Svenskt Näringsliv blir nöjda och drar sig tillbaka till sina lyor. De bockar bara av ett av sina krav och går vidare med nästa, först på turordningen står redan Lagen om anställningsskydd.
Ett misstroendevotum kring strejkrätten skulle vara en allvarlig käpp i hjulet för den utvecklingen och föra upp arbetsrätten och frågorna om makten på arbetsplatserna högst upp på den politiska dagordningen.

Lars Henriksson

Artikeln tidigare (26/4) i tidningen Internationalen.

Liknande artiklar: