Montage. Foto bakgrundsbild: Bengt Oberger cc-by-sa

Facktopparna svek i försvaret av strejkrätten: “Om inte ledningen tar ansvar måste vi göra det”

Det var en mycket varm dag och glädjen visste inga gränser när representanter för LO, TCO, SACO och de privata arbetsgivarna radade upp sig på presskonferensen. De fackliga företrädarna log i kapp med direktörerna när de berättade hur lyckliga de var över att tillsammans kunna lägga fram ett lagförslag som begränsade rätten att strejka. Tack vare sin gemensamma klokhet skulle de rädda den svenska modellen från det hot som kom från en liten grupp bångstyriga hamnarbetare i Göteborg.

Enligt förslagsställarna skulle det ske genom en lag med “kirurgisk precision” som bara gäller fackföreningar som strejkar utan att vilja ha kollektivavtal. Enligt docenten i juridik Mats Glavå kommer tvärtom lagen att göra det möjligt för arbetsgivare att sluta avtal med vilket fack de vill och sedan förbjuda andra fack att strejka för egna avtal. En uppfattning som delas av den erfarne arbetsrättsjuristen Kurt Junesjö som menar att förslaget skulle gjort att det principiellt viktiga Figeholmsfallet fått en annan utgång. Där gav Arbetsdomstolen Pappers rätt att strejka när ABB, som köpt pappersbruket i Figeholm, ville tillämpa sitt sämre avtal med IF Metall. Med de förändringar som nu lagts fram av fack och företag, skulle detta inte skett utan ABB fått rätt och kunnat välja det billigare avtalet.

På presskonferensen ställde en journalist frågan om vad som skulle hända om “gula”, företagsstyrda fackföreningar slöt avtal med ett företag. Skulle en riktig fackförening då vara förhindrad att strejka för ett eget avtal? Erland Olauson, före detta viceordförande i LO och den som skrivit förslaget och motiveringarna, nekade bestämt och Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen viftade undan frågan med att det inte finns sådana fack i Sverige och att det fack som normalt har avtal hur som helst har rätten att fortsätta sluta avtal. En följdfråga som aldrig ställdes var: “Men om det inte är någon som ‘normalt’ har avtal med den arbetsgivaren, vad gäller då?” Ständigt uppstår nya arbetsgivare, företag delas upp eller som i Figeholmsfallet, köper varandra. Helt nya branscher växer upp genom nya teknologier, lagar och samhällsskiften. Hur många IT-företag fanns för 30 år sedan? Eller bemanningsfirmor? Privata skolkoncerner eller byggfirmor och åkerier med avtal i Lettland? Och så vidare. Att det inte idag finns gula fack betyder inte att de inte kan uppstå och att det inte behövs sådana för att dumpa avtal visade Figeholmsfallet.

Det har knappast undgått någon att den uttalade orsaken till att Svenskt Näringsliv och facken funnit varandra kring begränsningar i strejkrätten är att det lilla fackförbundet Hamnarbetarförbundet har haft laglig rätt att använda stridsåtgärder. Detta eftersom de inte har något kollektivavtal med arbetsgivarna som istället valt att teckna avtal med det LO-anslutna Transport. Inte för att Hamn vägrat sluta avtal utan för att Svenskt Näringsliv och Sveriges Hamnar förbjudit alla hamnarbetsgivare att sluta avtal med Hamn. Förbundet har tvärtom vid flera tillfällen gått ut i strejk för att få teckna avtal men aldrig lyckats eftersom de mot sig haft hela Arbetsgivarsverige och dessutom LO-ledningen. Så sent som i februari 2018 dömde Arbetsdomstolen företaget APMT att betala böter för att de vägrat förhandla med Hamnarbetarförbundet när de i april i fjol begärde förhandling om kollektivavtal.

Den nya lagen motiveras alltså bara med en arbetsplats, hamnen i Göteborg. Eller för att vara mer precis, den del av hamnen i Göteborg, containerterminalen, som drivs av containerjätten Maersks dotterbolag APMT. Men just denna detalj nämns inte i resonemangen kring det “kirurgiska” förslaget. Det skulle riskera att leda till frågor om orsaken till konflikten och hur denna arbetsgivare beter sig mot sina anställda. Naturligtvis nämndes inte med ett ord, varken på presskonferensen eller i bakgrundstexten något om hur stridsåtgärderna i containerterminalen i Göteborgs Hamn sett ut, att till exempel Hamn4an strejkade åtta timmar 24 januari 2017 medan APMT lockoutade dem i 371 timmar under perioden 19 maj–30 juni samma år. (Förutom då alla andra, fullt tillåtna, angrepp som inte räknas som stridsåtgärder, som att ersätta anställda med bemanningsföretag och ta ifrån Hamnarbetarförbundets skyddsombud deras uppdrag.)

Det finns inte ens ett försök att få förslaget att framstå som mer neutralt genom att minska arbetsgivarnas rätt till lockout. Något som ändå inte skulle hindra arbetsgivare från att kunna använda sin enorma arsenal av maktmedel, från trakasserier dolda som fullt lovliga omplaceringar av enskilda till hot om att säga upp folk eller flytta hela verksamheten och så vidare.

Hamnarbetarna är en liten arbetargrupp som genom sammanhållning, starka fackliga traditioner och verksamhetens natur länge kunnat försvara sina positioner i en tid när facken varit på reträtt. De har till och med kunnat tillgodose arbetsgivarnas krav på den flexibilitet, som är så viktig i den nyckfulla hamnverksamheten utan att därför göra avkall på sina rättigheter. Långt innan dagens timvikarier och bemanningsanställda fanns har det funnits en “blixt”, en kår av extraanställda utan något formellt anställningsskydd som ändå genom facklig sammanhållning garanterats bra arbetsvillkor.

Trots att Hamnarbetarförbundet är litet har de lyckats behålla en facklig styrka och aktivitet vid liv som de flesta arbetsplatser skulle avundas och de borde vara en förebild för en facklig rörelse som brottas med medlemstapp och nya osäkra anställningsförhållanden. Att Maersk bestämt sig för att knäcka denna stridbara grupp borde i sig räcka för att väcka solidaritet över alla organisatoriska gränser och genom gammalt groll. Istället använder ledningarna för LO, TCO och SACO arbetsgivarens “problem” med att en facklig organisation står emot arbetsgivaren som argument för att begränsa strejkrätten! Inte ens TCO, vars medlemsförbund Unionen fått se sin klubb på APMT läggas ner på grund av företagets aggressivt antifackliga beteende, ser något annat problem än Hamnarbetarförbundet.

Men kravet att det ska vara förbjudet att strejka mot ett företag som redan har kollektivavtal har inte fötts på Göteborgs kajer utan har sedan länge stått på Svenskt Näringslivs önskelista. I rapporten Den svenska modellen har kantrat från 2005 finns en lista med sju krav på lagstiftning mot strejkrätten där ett sådant förbud är önskemål nummer sex.

Fackföreningar kan inte alltid vinna, ganska ofta måste vi kompromissa och ibland erkänna oss besegrade. Men i de hemliga förhandlingar som föregått lagförslaget handlar det inte om någon kompromiss utan bara om hur ett av arbetsgivarnas gamla önskemål ska kunna genomföras för att knäcka en stridbar arbetargrupp. Den som tror att Svenskt Näringsliv skulle nöja sig med denna köttbit är dock mer än lovligt naiv, drakens styrka växer bara varje gång den får ett nytt offer. Det är heller inget de smyger med, det räcker med att läsa på organisationens hemsida. Under rubriken Frågor vi arbetar med räknar de upp välkända punkter från 2005 års önskelista. Det är införandet av en “proportionalitetsprincip”, alltså att en stridsåtgärd måste vara “proportionell” mot vad frågan gäller. Där finns krav på att begränsa möjligheten till sympatiåtgärder och att stärka skyddet mot “samhällsfarliga stridsåtgärder”. Alltså att fack inte ska få stötta varandra och att strejker ska kunna förbjudas för att de hotar “samhällsintressen” (gissa vilka …).

Om förra veckans förslag blir lag kan direktörerna bocka av ett av sina krav och stärkta gå vidare med nästa punkt på listan. I Erland Olausons riktlinjer till AD finns antydningar i den riktning Svenskt Näringsliv strävar, att fackliga stridsåtgärder ska kunna ifrågasättas i domstol. Det blir till exempel AD:s uppgift att bedöma om “kraven framstå som uppenbart avvikande från vad som normalt gäller på arbetsmarknaden” det kan i så fall “tillsammans med övriga omständigheter tala för att stridsåtgärden vidtagits i ovidkommande syften”. Domarna i AD – lika många direktörer som fackliga höjdare plus en hög statlig tjänsteman – ska med hjälp av dessa snömosiga formuleringar bedöma om en strejk är tillåten eller ej. Allt i syfte att åstadkomma “arbetsfred och ordning och reda på arbetsmarknaden”. Vems ordning är inte svårt att lista ut.

Hela den motivering som Erland Olauson formulerat och som facken sluter upp kring utgår från att allt i stort sett är bra på de svenska arbetsplatserna och att allt kommer att fortsätta fungera som det alltid gjort. Den som kan en aning historia och som nyligen satt sin fot på någon svensk arbetsplats vet att det redan idag inte alls fungerar som “det alltid gjort”. Otrygga anställningar, bemanningsföretag, Lex Britannia, Lex Laval, Industriavtalet, individuella löner, den bestående arbetslösheten och mycket annat har förskjutit makten åt arbetsgivarnas håll, både på pappret och i verkligheten. Och faktiskt har det aldrig fungerat “som det alltid gjort”. Inte ens den nu så hyllade “svenska modellen” är något bestående över tiden. När begreppet myntades var den viktigaste delen att LO och arbetsgivarnas centralorganisation, som då hette SAF, gjorde upp om ett avtal. Sedan blev det förhandlingar i de olika förbunden och till sist lokala förhandlingar under fredsplikt. När Metall bröt de samordnade förhandlingarna 1983 och gjorde upp med sina motparter började detta spricka upp och 1990 valde SAF att helt sluta förhandla och omvandlades till en politisk kamporganisation, varefter den upplöstes år 2001 och Svenskt Näringsliv övertog dess roll. Världen är i ständig förändring och förhållandena på arbetsplatserna är inget undantag.

I den engelskspråkiga världen finns det ett gammalt talesätt som på ett fint sätt sammanfattar vad solidaritet är: An injury to one is an injury to all – En skada för en är en skada för alla. Det är inte bara en vacker paroll utan en bra sammanfattning av ett högst konkret förhållande: när det sker försämringar i någon bransch, för någon grupp eller på någon arbetsplats kommer det att smitta resten av arbetsmarknaden. Sjunker den genomsnittliga lönen i en bransch kommer det att bli svårare att försvara lönen för andra. Får arbetsgivaren igenom sämre villkor på en arbetsplats blir det lättare att få igenom dem på andra. Vad som är “normalt på arbetsmarknaden” ändras varje gång förhållandena förändras på ett ställe. Ledningarna för LO, TCO och SACO har visat att de inte förstår denna grundläggande fackliga princip. Det “kirurgiska ingrepp” de nu tillsammans med arbetsgivarna gjort i strejkrätten kan visa sig vara lika katastrofalt som den kirurgi Paulo Macciarini bedrev på Karolinska Institutet för några år sedan.
Så vad kan vi göra nu då?

När regeringen tillsatte sin utredning i fjol väcktes stor irritation till och med bland ledningarna i de olika förbunden. På olika sätt hade de allra flesta uttalat sig mycket starkt mot de förslag som läckt ut, alltifrån intervjuer med förbundsordföranden till regelrätta kongressbeslut. I centrum för kritiken finns just risken för avtalsshopping. Det var mycket viktigt för opinionsbildningen och gav legitimitet åt de nätverk till strejkrättens försvar som började växa fram och frågan höll på att bli riktigt jobbig för en regering som minst av allt behövde en strid med sina mest trogna supportrar. Med ett snabbt drag knöts nu istället alla fackförbund upp till lagförslaget, utom Journalistförbundet som till sin stora heder ansåg att det behövdes mer tid för att analysera vilka konsekvenser en sådan lag skulle få. Om regeringen får som den vill kan nu frågan läggas åt sidan och de slipper själva klä skott för kritiken mot inskränkt strejkrätt från fackligt håll – det kommer ju från fackföreningarna själva.

Det betyder inte att arbetsgivare, regering och de ansvariga inom facken kommer att få som de vill. Frågan är inte avgjord även om rörelsen av försvaret av strejkrätten fått en rejäl uppförsbacke. Det viktiga nu är att sprida kunskap om innebörden av det förslag som lagts fram. Att visa vilka hot det innebär för alla som arbetar, få nytt liv i debatten och under­ifrån fortsätta driva kravet att förbundsledningarna ska stå fast vid sina tidigare löften om att försvara strejkrätten.

Idag står vi i en situation där det finns en uppenbar risk att vi snart får en regering som helhjärtat sluter upp bakom Svenskt Näringslivs önskelista och som dessutom kan komma att stödja sig på ett höger­extremt, arbetarfientligt parti. I det läget är uppgiften för varje fackförening med självbevarelsedrift att ömt vårda de vapen de har och framför allt hålla fast vid alla delar av sin strejkrätt så hårt att knogarna vitnar. När våra ledningar inte tar det ansvaret är det bara vi själva som kan göra det. Men så är det ju alltid.

Lars Henriksson
Tidigare publicerad i tidningen internationalen

Liknande artiklar: