Incidenten med det av Magdalena Andersson anlitade städbolaget som visade sej sakna kollektivavtal har lett till många kommentarer. Den innehåller många aspekter. Tyvärr riktar de flesta medier strålkastarna på de underordnade aspekterna. Många “säkerhetsexperter” ojar sej över att en “efterlyst kvinna” har kunnat komma in i statsministerns hus. Hon framställs dessutom som en “kriminell” när sanningen är att det enda “brott” hon begått är att hålla sej undan för att undvika utvisning. Hon har ju inget uppehållstillstånd(!) ylar den borgerliga pressen. Man talar om möjligt nytt statsministermord och risken för plantering av avlyssningsutrustning!
Det finns andra saker att rikta strålkastarna mot. Incidenten är en påminnelse om att vi i Sverige har ett helt skikt av papperslösa som lever helt utanför alla trygghetssystem. Som lätt kan exploateras av företag och företagens underentreprenörer. Arbetare som inte kan opponera sej mot svältlöner eftersom de då kan förlora den lilla inkomst de har och kanske till och med förrådas, hamna i myndigheternas händer och utvisas.
Det är ingen obetydlig del av proletariatet. Även bland de som lyckats få uppehållstillstånd är svårigheten att hitta jobb stor och de tvingas till företag utan kollektivavtal eller till rent svartarbete.
Magdalena Andersson borde känna till detta. Hon har i flera år anlitat detta städföretag. Hon säger att hon för flera år sedan frågat efter kollektivavtal och att städfirman då hade det men att det visat sej att de i dag inte längre har det.
Men varför anlitar hon städbolag överhuvudtaget? Det socialdemokratiska kvinnoförbundets motstånd mot entreprenörer utan kollektivavtal, Rut-avdrag och pigtjänsternas återkomst kan inte vara något okänt för Andersson/Friberg. Huruvida hon i det konkreta fallet gjorde Rut-avdrag vet vi inte.
Andersson och hennes man Richard Friberg är båda civilekonomer. De träffades på Handelshögskolan där Friberg idag arbetar som professor. Andersson har också studerat i Wien och på Harvard-universitet i USA. Andersson tjänar 180 000 kronor i månaden som statsminister. Vi kan tänka oss att en handelshögskoleprofessor har en lön som matchar en statsministers.
Varför nämner jag detta? Därför att det nog förklarar en del av hur Andersson kunde hamna i den knipa hon försatt sej i. För det första tjänar familjen så grovt med pengar att inhyrd städning inte är något problem. Man kan också anta att paret Andersson-Friberg umgås med människor i samma besuttna klass och för vilka anlitande av städbolag är en självklarhet. Kvinnoförbundets kongressuttalanden väger nog lättare.
Inom de socialdemokratiskt dominerade fackförbundsledningarna verkar dessutom det framväxande underproletariatet i gig-jobb och hos underentreprenörer inte precis vara en prioriterad grupp.
Om den energi som delar av medierna använt för att presentera städbolagsincidenten som ett problem för “rikets säkerhet” istället ägnat sej åt att redovisa den utvisningshotade städerskans (och hennes arbetskamraters) lön och kartlägga bristen på kollektivavtal så skulle vi kanske få ett bättre perspektiv på hela händelsen. Speciellt när dessa arbetares villkor ställs mot paret Andersson – Fribergs. Då skulle den snabbt växande ojämlikheten få en konkret beskrivning. Och frågan “Var hör de socialdemokratiska topparna hemma i det svenska klassamhället” skulle kunna ställas i obarmhärtig blixtbelysning.
Peter Widén
