eFOLKET:s fortsätter här granskningen av utredningen av mordet på Sveriges statsminister och det socialdemokratiska partiets ordförande Olof Palme. Granskningen är också en granskning av det som inte utretts; det som ignorerats och det som valts bort. Föreliggande artikel, främst baserad på Kari och Pertti Poutiainens imponerande undersökningar, fokuserar på märkligheter under själva mordnatten.
Tidigare artiklar i vår artikelserie är:
- Palme-utredningen: Mörkläggning från dag ett?
- eFOLKET kräver: Upp på bordet med alla fakta om CIA-skapelsen Stay Behind och mordet på Olof Palme
- Småländsk smed kan leda utredningen av mordet på Olof Palme framåt
- Spåren från Gamla stan och Sveavägen den 28 februari 1986
- Palme-utredningen: Det verkliga – och länge förbjudna – huvudspåret
Omfattande, faktadiger och grundlig redovisning av outredda händelseförlopp under mordnatten oroar …
Det bröderna Poutiainen gör i sin bok är att sekund för sekund, timme för timme analysera händelseförloppet… Deras tes är att SBC varken var handlingsförlamad eller inkompetent … Jag inser det oerhörda i att ens antyda att svenska poliser, kanske på högsta nivå, skulle ha deltagit i en komplott för att mörda landets statsminister … Inuti labyrinten har tvingat mig att börja fundera över om min tillit till myndigheters lojalitet mot sin egen stat är så välgrundad som jag vill tro.
Kjell-Olof Feldt, tidigare socialdemokratisk finansminister, på DN-debatt 17 augusti 1995 efter att ha läst boken Inuti labyrinten.
Nästan inget fungerade som det borde ha gjort på polisens sambandscentral, SBC, efter det att Olof Palme hade mördats i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan en sen fredagskväll den 28 februari 1986. Misstagen och underlåtelserna att agera enligt regelverk och instruktioner var så många och allvarliga att det inte är oberättigat att ställa frågan om mordspaningarna saboterades och fördröjdes med avsikt från de som hade i uppgift att leda arbetet, och att de därmed bidrog till att Olof Palmes mördare lättare kunde komma undan. Det finns också tecken på att tidpunkten för det första larmet kan ha friserats i efterhand. Flera vittnesmål talar också för att Säpo redan i ett tidigt skede var på plats på polisens ledningscentral och var betydligt mer aktiv där än vad man själva har velat medge.
Denna artikel bygger på bröderna Kari och Pertti Poutiainens bok Inuti labyrinten från 1995, och som gavs ut i en nyutgåva 2018 efter stor efterfrågan från intresserade medborgare. Författarnas huvudtes är att det skedde en medveten fördröjning på polisens sambandscentral i eftersökningen av Olof Palmes mördare och att det finns starka indicier på att tidpunkten för att larmet till poliser i närområdet vara en förfalskning.
eFOLKET har ingen säker uppfattning om varför det begicks så många fel i mordspaningarna timmarna efter mordet men anser att tillräckligt mycket är så märkligt att det som anförs i boken förtjänar att tas på största allvar.
Boken är ett resultat av en imponerande arbetsinsats där författarna gått igenom rubbet av tillgängliga officiella dokument, parat med en gedigen faktakontroll och med en noggrannhet in i de minsta av detaljer. De vetenskapligt skolade bröderna belägger allt med mycket tydliga källhänvisningar.
De tar inga officiella utsagor för givna och nöjer sig inte med att acceptera att det finns mängder med motsägelser och vittnesmål som inte går ihop, vilket tidigare kommissioner om polisutredningen allt som oftast gjorde.
Författarna dissekerar och drar slutsatser. I många uppsökande intervjuer konfronterar de personer som lämnat uppgifter, som är tveksamma eller inte alls förenliga med andra vittnesmål eller belagda omständigheter.
Om någon skulle ha bibringats uppfattningen att bröderna Poutiainen är några slags “överhettade konspirationsteoretiker”, så vill vi bestämt avvisa den karaktäristiken.
Den över åttahundrasidiga tegelstenen är verkligen ingen enkel materia att ta sig igenom men varje kapitel har en sammanfattning som underlättar läsningen.
Handlingsförlamning eller brist på utbildning?
Direkt efter mordet på Olof Palme och fortsatt under natten var det inte mycket som fungerade på polisens sambandscentral, SBC (även benämnd som ledningscentralen i olika officiella dokument och även i denna text). Det var därifrån mördarjakten skulle ledas och koordineras så att spaningarna skulle skötas på bästa och effektivaste sätt.
Tvärtom gjordes sådana grava misstag och underlåtelser att agera enligt gängse reglemente att frågor har rests om det har kunnat vara medvetet i syfte att fördröja eftersökningen av attentatsmannen.
Det är givetvis svårt att ha en säker uppfattning om vad detta kan ha berott på men om misstagen och underlåtelserna är “hur många som helst” är det inte orimligt att som författarna gör utgå från en hypotes om att det fanns ett medvetet agerande från centrala aktörer på SBC för att bromsa arbetet med att hitta Olof Palmes baneman.
Två kommissioner, en med jurister och en med parlamentariker, fick relativt tidigt efter mordet i uppgift att bedöma hur polisarbetet hade utförts. Juristerna kom fram till att misstagen på SBC kan ha berott på handlingsförlamning när vetskap om vem offret var sjönk in – medan de folkvalda landade i brist på utbildning och dåliga rekryteringar.
Så här uttryckte sig juristkommissionen:
– Självfallet var det för de flesta svårt att behålla sitt lugn och förmågan att arbeta rationellt när det blev känt att det var statsministern som hade blivit skjuten och dödad.
Parlamentarikerkommissionen är inne på att “bristerna beror på att rekryteringen inte har varit omsorgsfull eller att personalen inte fått tillräcklig utbildning.”
Men det finns alltför många frågetecken för att dessa slutsatser givet borde ges någon avgörande tyngd. I boken visas att fördröjningarna på sambandscentralen började flera minuter innan man officiellt visste att offret var Olof Palme, och i andra delar visade SBC en väldig handlingskraft kort tid efter mordet. Inte heller mycket talar för att brist på kompetens hos personalen skulle ha varit någon avgörande faktor för haveriet på.
På ledningscentralen
Här följer en sammanfattning av centrala delar om vad som försiggick, eller inte försiggick, på polisens sambandscentral direkt efter mordet och långt in på natten. Några av punkterna utvecklas mer efter sammanfattningen. Det finns väldigt mycket mer relevant som hör ihop med punkterna i sammanfattningen och annat i boken som inte berörs i denna artikel.
Mördarjakten började med fyra avvikelser mot reglementet och som skedde inom någon minut. Det första larmet om skottlossning kom till radiooperatören UH på SBC från Järfälla taxi 23.23.00. Mot instruktionerna avbröt han snabbt förbindelsen med taxioperatören. Han kallade inte på ambulans trots att han fick uppgiften att en person var skjuten.
UH underlät att underrätta den vakthavande inspektören, som var arbetsledare för radiooperatörerna och han struntade i att ta starta protokollföringen som ska ske vid alla svårare brott. Här är det viktigt att påminna om att vid denna tidpunkt hade SBC inte officiellt nåtts av beskedet att mordoffret var Olof Palme.
När skickade UH ut områdeslarmet? Klockan 23.23 enligt dokumentation i ingripandelistan (IM-listan) men det är en tidpunkt som går att ifrågasätta utifrån flera andra vittnesmål och riktigheten i denna centrala del i IM-listan har ifrågasatts. Bland annat beordrades en polispiket klockan 23.24 att bistå i ett fylleriärende trots att den enligt dokumentationen uppmanades att 23.23 att åka till Sveavägen/Tunnelgatan, vilket polispiketen då bekräftade att de skulle göra det.
Personer på ledningscentralen var inte “handlingsförlamade” då de var mycket aktiva med att kort tid efter mordet upprepade gånger försöka få reda på tiden för den från Sabbatsbergs sjukhus utlarmade ambulansen. I kontexten om det första områdeslarmet gick klockan 22.23 eller 22.25 kan det ligga dynamit i detta eftersökande. Mer om frågetecknen kring larmtiden nedan.
Högsta befälet på SBC – kommissarie HK – var mycket passiv i sin ledarroll. Han väntade en kvart, efter att han fått veta att offret var Olof Palme, innan han ens började kontakta sina överordnade och gjorde egentligen inget av det som han borde ha gjort. HK har förklarat passiviteten med att han svarade i telefon. Men han hade en medhjälpare som svarade i chefens telefoner. Hursomhelst kan det inte ha varit en prioriterad uppgift för HK att svara i telefon i stället för att leda spaningarna.
När en kommissarie som tidigare arbetat på ledningscentralen ringde till HK och erbjöd sig att hoppa in och bistå meddelade HK att han hade allt under kontroll och inte behövde någon hjälp.
Spaningsarbetet låg mer eller mindre i träda under en halvtimme från midnatt. Arbetet skulle flyttas till ledningsrummet och ett par dataskärmar behövde kopplas in. HK visste hur det skulle göras men har förklarat att han inte hade tid. I stället tog det en halvtimme innan en annan person gjorde inkopplingen.
När högre befäl anlände en halvtimme efter midnatt lämnade HK det formella arbetet med mordet. Biträdande länspolischefen Gösta Welander och chefen för ordningspolisen Sune Sandström, var också på det hela taget passiva. De uppgav att de utgick från att allt som skulle göras också hade gjorts och att allt fortsatt löpte på som det skulle.
Larm ska alltid skickas ut så snabbt som möjligt och upprepas vid större händelser. Det skedde inte när statsministern mördades. Det första allanropet till hela stockholmspolisen gjordes först klockan 05.14. Före denna tidpunkt och efter mordet hade SBC i andra ärenden, bland annat rattfylleri, rånförsök och inbrott gått ut med sju allanrop.
Ett befäl på SBC har hävdat att han gick ut med allanrop om mordet men ingen polispatrull har medgett att de hört ett sådant larm och det finns heller ingen dokumentation om att detta larm ska ha gått ut. Det finns helt enkelt inga belägg för att SBC under de första timmarna efter mordet gick ut med något mer än områdesanropet som når poliser i närområdet. Detta larm gick med viss grad av sannolikhet ut klockan 23.25 i stället för 23.23. Mer om det nedan.
Det dröjde ända till klockan 2.05 innan rikslarmet sändes ut, alltså mer än två och en halvtimme efter att SBC fått beskedet om att det var Olof Palme som var offret. Trots att kriminaljouren gjorde upprepade försök att få ledningscentralen att gå ut med rikslarmet betydligt tidigare.
Förklaringen till dröjsmålet från ansvariga på SBC var att det fanns så dåliga signalementsuppgifter på mördaren. Det är en förklaring som är helt irrelevant när det gäller att utförda rikslarm då det avgörande vid ett sådant larm handlar om brottets allvarlighet. Och inte mycket kan förstås vara allvarligare än ett statsministermord.
Spaningsarbetet efter Olof Palmes mördare var underbemannat på ledningscentralen under hela natten. Inte i något skede arbetade mer än två operatörer, vid något tillfälle bara en, på heltid med mordet, trots att reglerna föreskriver minst tre personer för betydligt enklare brott. Någon brist på manskap fanns inte.
Inget eftersök efter mördaren organiserades från SBC. Poliserna på fältet fick leta efter mördaren på måfå, efter eget huvud och improvisation. Ingen polispatrull visste vad andra patruller gjorde eller hade gjort men poliserna på markytan gjorde så gott de kunde i avsaknad av ledning och koordination.
Säpo har hävdat att de låg lågt i mordspaningarna. Flera vittnesmål hävdar i stället att de i ett tidigt skede efter mordet var aktiva på ledningscentralen. Bland annat var Säpochefen Sven-Åke Hjälmroth av allt att döma på plats betydligt tidigare än vad han själv har uppgivit. Mer om Säpo under mordnatten nedan.
Gick larmet senare än den officiella larmtiden?
Ingripandemeddelandelistan (IM-listan) är det enda handfasta bevis för att polisen gick ut med ett områdeslarm klockan 23.23. Det finns dock en hel del som talar emot att denna tid är riktig.
Två centrala mordplatsvittnen, Leif Ljungqvist och hans medpassagerare i en bil som var vid mordplatsen då mordet ägde rum, uppger att polisen anlände betydligt senare än vad som går ihop med ett områdeslarm 23.23. Ljungqvist ringde från bilen SOS 90 000 och blev därifrån kopplad till SBC men där var det ingen som svarade och efter att ha väntat 1 minut och 15 sekunder lade han på. Då är klockan ca 23:23.40.
Ljungkvist och hans medpassagerare påstår att det strax efter den tidpunkten tar några minuter innan polisen är på plats. Då är klockan ca 23.26. Om deras uppgifter stämmer talar det starkt emot att områdeslarmet sändes ut 23.23 och att 23.25 då är en troligare tidpunkt.
En annan besvärande uppgift som talar mot att larmtiden var 23.23 är att när länsalarmeringscentralen (LAC) ringde till SBC fick de beskedet att skottlossningen vid Tunnelgatan-Sveavägen är obekant för polisen. Då är klockan 23.25.
Enbart de här två omständigheterna antyder att tiden 23.23 på IM-listan inte är korrekt; att listan faktiskt kan ha friserats i efterhand.
Ett annat indicium som stärker denna tes är att några på SBC (polisens sambandscentral) var väldigt angelägen om att få reda på när LAC larmade efter ambulans från Sabbatsbergs sjukhus. Att ta reda på denna tid med flera telefonförfrågningar till LAC var en av de första åtgärder som vidtogs – detta gjordes innan SBC meddelade de högsta cheferna att Olof Palme hade mördats.
Bröderna Poutiainen menar att detta faller väl in i mönstret om att larmtiden 23.23 kan ha manipulerats dit i efterhand. Det var i så fall av största vikt att få reda på när LAC larmade efter ambulansen. Listan måste ju rimligen visa att de första polisbilarna skickats innan ambulansen hade utlarmats.
Efter begäran släppte Kammarrätten sex år efter mordet ut dokument kring detta och det visar sig då att tiden för när ambulansen larmades ut från LAC var klockan 23.24. Författarna frågar sig varför polisen lade ned så mycket möda på att få veta ut-tiden för ambulansen i ett skede när alla resurser borde ha satsats på mördarjakten? Och svarar själva med det som de ser som en trolig förklaring:
“Det går inte att komma ifrån, det hela passar som hand i handske i ett manipulationsmönster: man behövde ut-tiden snabbt för att ‘rätt’ kunna sätta tiden för områdesanropet”
Den kanske starkaste indikationen på att tiden 23.23 kan vara en förfalskning finns emellertid i ett ingripandemeddelande som inte direkt har med Palmemordet att göra. Enligt IM-listan beordrade UH klockan 23.24 polispiketen 1230 att bistå i ett fylleriärende.
Det märkliga är att det var denna polispiket som först svarade på områdeslarmet 23.23 om skottlossning vid Tunnelgatan-Sveavägen och att de skulle bege sig dit från Norra Bantorget (ca 400 meter från mordplatsen) där de höll på att avsluta en tankning. En minut senare beordrar alltså UH piketen att lämna Palmeärendet och hjälpa till med ett fyllo.
Det här går naturligtvis inte ihop och så kan det inte ha gått till. Bröderna Poutiainen menar att det troliga är att tidpunkten för fyllerilarmet är korrekt, men glömdes att tas bort när IM-listan manipulerades till 23.23.
Detta talar ganska starkt för att den korrekta tiden för områdeslarmet var 23.25, vilket också stämmer med flera andra uppgifter, som tyder på att 1230 var på plats vid mordplatsen tidigast under minuten 23.26.
Säpo under mordnatten
Chefspersoner inom Säpo hävdade att de själva och dess personal låg lågt timmarna efter dådet då mordet på Sveriges statsminister ansågs vara en fråga för den öppna polisen. Det är i sig en ganska häpnadsväckande hållning att Sveriges säkerhetstjänst vid ett statsministermord skulle ha förhållit sig passiv.
Det blir än mer problematiskt för Säpo när det finns många vittnesmål från polisens ledningscentral om att det var ett flertal poliser från Säpo på plats redan i ett tidigt skede. Men Säpo väljer alltså att neka till det liksom att de där av allt att döma inte varit några passiva åskådare.
Enligt den tekniske chefen för ledningscentralen var det “en massa folk från SÄPO” på SBC. Tvärtom hävdar P.G Näss, dåvarande chef för kontraspionaget, att Säpo höll sig i bakgrunden. Gösta Welander, biträdande länspolischefen i Stockholm, har uppgivit att chefen för terroristroteln, Alf Karlsson, “hela tiden” befann sig i SBC som förbindelseman. Karlsson själv hävdar att han aldrig satte sin fot på SBC. Men även Säpo-kommissarien Christer Grankvist har berättat att Alf Karlsson i ett tidigt skede begett sig till ledningscentralen.
Säpochefen Sven-Åke Hjälmroth har uppgett att han fick vetskap om mordet först när han i hemmet lyssnade på nattradion en timme efter midnatt. Hur trovärdigt är det att chefen för säkerhetstjänsten inte informerades via de interna kanalerna fortast möjligt? Säpo fick kännedom om att Olof Palme mördats klockan 23.40. Hjälmroth säger att han efter att ha tagit sig till polishuset gick över till SBC ca 01.50.
Denna uppgift motsägs av Åke Rimborn, som på Sabbatsbergs sjukhus var den polis som först förhörde Lisbeth Palme. Han berättar att han vid återkomsten till SBC rapporterade först till Hjälmroth och annan Säpopersonal i ett separat rum. Detta skedde med betydande sannolikhet senast strax efter 01.00. Det finns flera andra indikationer som tyder på att Hjälmroth var på plats mycket tidigare än vad han själv har velat medge.
Att säkerhetstjänster ljuger och så även Säpo är inte förvånande om det gagnar deras egen agenda och är heller inget att egentligen moralisera över. Frågan är varför de väljer att ljuga.
Att Säpochefen Hjälmroth uppenbarligen “minns fel” om tidpunkten för sin ankomst till SBC eller att Alf Karlsson uppger att han inte alls satt sin fot där kan ha sina orsaker. En kan vara att Säpo var där i ett tidigt skede för att ha “koll på läget” men att de i efterhand inte ville riskera att förknippas med haveriet på SBC.
En annan betydligt mer allvarlig förklaring skulle kunna vara att det var Säpo som i praktiken ledde arbetet på ledningscentralen och medvetet styrde verksamheten på ett sätt som försvårade eftersökningen av Olof Palmes mördare. De är ju väl belagt att det inom Säpo på den tiden fanns en djup misstro mot Olof Palme och hans politiska gärning.
Men om sanningen ska komma fram om vad som låg bakom alla misstag och underlåtelser att agera i jakten på Olof Palmes mördare så lär det krävas att personer med kunskap det faktiska skeendet, som var med när det hände, börjar att prata.
Redaktionen eFOLKET
2019-07-18
PS Redan i augusti 1985 såg Alf Karlsson till att de stora medierna med braskande löpsedlar kunde meddela att den operative chefen för SÄPO:s terroristrotel, Karlsson själv, förklarat att det bara fanns ett allvarligt hot mot Olof Palme. Och att hotet stavades PKK.
Alf Karlsson tog också omedelbart efter mordet ett speciellt initiativ för att ge PKK-spåret “folklig förankring”. En kanal han med gott resultat satsade på var den halvpornografiska tidningen Lektyrs medarbetare Charlie Nordblom. Klicka här för att ta del av den historien. Och för att höra hur Alf Karlson låter när han ljuger. DS
