Jag har tagit som vana att handla tidigt på morgonen. Redan långt innan pandemin kom, har jag i lugn och ro kunnat strosa runt och gottat mig åt det rika utbudet av varor jag inte behöver. Men att slippa trängsel och stressade situationer vid kassan är mycket värt.
Och så gjorde jag i morse också.
När jag hade vikit av från huvudstråket, affären är som en liten stad, och svängt in till vänster och havregrynen så plötsligt, står Nisse där!
En gammal skolkamrat som liksom jag,sneseglat en hel del i livet. Inte som kriminella, det var våra överjag för starka för, utan mer som primitiva outsiders.
Inga överambitioner och inte pretentioner som varit ute i det blå. Men ibland har det varit knepigt att hålla kursen. Och vi hade båda ramlat omkull på olika sätt. Men jag hade Nisse i minnet som en reko kille, han tillhörde inte mobbarna. Och då och då hade våra vägar korsats och vi hade genom outsiderns blick genast sett att vi fortfarande var dom vi varit.
Sist jag såg Nisse var i väntrummet på psykakuten. Jag på väg in och han ut mellan två steroidstörda vårdare.
– Läget, sa jag. Efter en snabb liten hejnick.
– Skit, sa han. Och sen såg jag inte mer till honom. Det var säkert fem,kanske sex år sedan.
Och nu stod han där och jämförde olika havregryn…
– Vilka är bäst, sånt vet du! Säger han och hejnickar.
– Vafan Nisse! Hur är läget nu då? Havregrynsfrågan får hänga där i luften.
– Sist var det inte så bra, men det är bara att hänga i, jag blev utskriven tidigt i morse. Har legat inne länge nu, men det verkar som om verkligheten hunnit ifatt både läkare och vetenskap..
– Jo, jag har noterat det, sa jag. Jag var lite förvånad att han var så pratsam. Jag tillskrev det ett tillfrisknande.
Och han fortsatte:
– När jag skrevs in så var det tecken på en psykos, att jag tvättade händerna mycket ofta och att jag hade en obefogad rädsla för hot som inte var realistiska. När dom nu skrev ut mig så var råden att jag skulle tvätta händerna ofta och vara uppmärksam på allt o alla …
Va fan har hänt här ute, därinne får man inte lyssna på varken nyheter eller läsa tidningar…
– Det har hänt en hel del, sa jag. Men håll dig till råden, så slipper vi ses på intensiven nästa gång.
Jag hinner inte berätta allt som hänt, men du ska märka att folk pratar konstigt nuförtiden. Dom säger att folk dör i onödan och att om något händer, bra som dåligt, så utbrister dom i ett “Sjukt”…
– Åh fan, säger Nisse. Jag måste iväg, men det var kul att se dig. Sjukt kul ,va?
Han tar ett kilo havregryn i famnen och viker av vid osten.
I kön, som inte var lång, det vill säga, den var lång, men det var långt mellan oss, så hör jag Nisses stämma, då kassörskan frågar om han vill ha kvittot:
– Tycker du att jag ser ut att ha brist på ångest!
Så’n är han. Nisse.
Petri Tårtpil.
