Sådana finns inte längre

Nu sitter Trump i Vita huset, det de flesta ända till en novemberdag förra året trodde var en omöjlighet är nu en verklighet alla måste förhålla sig till de närmaste fyra åren. Om han orkar hålla ut, optimister satsar en skärv på motsatsen men den möjligheten är minimal. Tog de inte vara på chansen på valdagen får de och resten av världen dras med eländet, vad som än kommer ut av det som skett. Ser man med vilken fermitet Trump satte igång med löftet att riva upp Obamacare dröjer det väl inte förrän världens ledare får några twitterrader från Ovala rummet, så de vet hur de ska förhålla sig.

Här hemma har moderat-Batra satt sig med skägget i brevlådan sen hon tog en rövare, räknade med att ha de fyras gäng bakom sig innan hon blev varse att bondmoran och skolmajoren slog ifrån sig tankarna på att ta över landet. Vilken missräkning för en Stockholmstjej som fick sitt namn känt sen hon förklarat att stockholmarna är smartare än lantisarna. Att kristhögern, som hjälplöst trampar vatten en procent under riksdagsspärren, trodde på inviten var självklart. Varhelst en räddningsplanka dyker upp tror hon att Herren ska göra ett mirakel. Kunde han utspisa femtusen med några fiskar och ett par bröd borde det väl inte vara helt omöjligt för honom att få ihop fyra procent högerkristna här i landet. Det ska han väl klara av med hjälp av lite handpåläggning och en gnutta tungomålstalande, skit vore det annars.

På den kommunala hemmaplanen anser herr Puustinen att hans ledare gjorde rätt. Vad annat kan han tycka, om han ska ha sin ställning kvar i partiet? För min del tycker jag att han för längesen kvalificerat sig för en längre tid i avbytarbåset. Vi behöver inte fler högergirar i stadshuset, tvärtom, ju färre av den varan vi ser desto bättre.

Av rapporter att döma tycks den oheliga alliansen mellan kommunens socialmoderater trivas med att tvätta varann på ryggen. Hur politiska motståndare på så kort tid kan bli såta vänner förvånar, när vi alla vet att partikonstellationen tillkom i all hast och på ett sätt som när man förr i tiden ställde till med bröllop för att dölja det som krävde mer plats under kjolen.

Vi vet alla att skälet bakom trojkan vi har i kommunledningen beror på att en socialdemokratisk fullmäktigeledamot startade eget, och uppbär månatligt arvode för att hålla stolen varm till nästa val. Så generöst belönas den som inte vill fullgöra förtroendet som väljarna gett den som valts. Att ställa sin plats till förfogande när galoscherna inte passar blir det aldrig tal om, så länge det går att få del av fördelarna utan att behöva göra ett pillekvitt för det som månatligen ramlar in på kontot. Man måste vara förtroendevald för att kunna tillskansa sig fördelarna, i den kretsen tycks vad som helst gå för sig.

Jag vet vad sånt kallas men säger det inte, var och en får ha sin egen terminologi för slikt beteende.

Men jag minns hur det var när jag var ung och grön i facket. Avdelningens representant i RFSU bad att få lämna uppdraget och angav som skäl att han misslyckats i sitt värv, sen tonårssonen kommit hem och talat om att han skulle bli far. Styrelsen vädjade att han skulle stanna kvar, sa att det som skett inte var någon större sak. Det hjälpte inte. Hade han inte fått sin ende son att använda skyddsmedel skulle han inte ta plats i RFSU:s representantskap. Han hade moral, för honom var det en hederssak att ställa sin plats till förfogande.

Sådana människor finns inte längre, men dess motsats har brett ut sig.

Håkan Boström

Liknande artiklar: