Jag försökte ringa kommunen, fick först frågan om jag ville har svar på finska, sen lästes några områden upp, jag tryckte lämplig siffra, en inspelad röst sa att det var samtal före. Jag fick nummer ett i kön och en röst frågade om jag ville bli uppringd. Jag brydde mig inte om erbjudandet, först i kön dröjer det väl inte innan jag får svar, tänkte jag och väntade. Ungefär åtta-tio gånger kom rösten tillbaka, informerade att jag var först i kön och frågade om jag ville bli uppringd. Några gånger när jag valt det alternativet har det aldrig fungerat. Varför vet jag inte, felet kan lika gärna ligga hos mig som den jag ringer till.
Nu hängde jag kvar, fick till sist tala med en mänsklig röst som upplyste mig att den jag sökte inte tar emot telefonsamtal. Jag erbjöds att tala med assistenten, och fick höra att han ville ha frågorna i ett mail.
Numera går det till så här överallt. Jag fick brev från ett bensinbolag som ska upphöra att postbefordra kontoutdragen varje månad, i fortsättningen blir det e-faktura. I brevet informerades jag att lägga in uppgifterna i mitt konto, mer information fanns på hemsidan och frågor skulle besvaras i telefon.
Jag gick in på hemsidan, la in uppgifterna men ville få svar på ett par frågor och ringde. Jag fick 37 i könummer, lyssnade på musik en dryg halvtimme, numren tickade på och jag kom närmare att få höra en röst. När jag äntligen kom fram sa en kvinna att samtliga uppgifter finns på hemsidan, och att de skickat ut brev om ändringen. Jag svarade att jag sett både hemsidan och brevet. Min fråga kunde hon inte besvara utan hänvisade till brevet eller hemsidan. Jag undrar varför bolaget skriver att kunderna kan få svar på telefon, när svaret de ger inte är annat än en hänvisning till brev och hemsida.
En möbel jag dagligen använder gick sönder. I tider av återbruk vände jag mig till försäljningsstället. Visst fanns det reservdelar, de skulle ta hem det som felade från fabriken. Ett par veckor gick, sen fick jag möbeln lagad till en tiondel av priset för en ny. Allt var toppen tills jag kom hem och upptäckte att det de bytt inte fungerade. Efter telefon till försäljaren fick jag besked att han skulle undersöka vad som var fel. Jag hör av mig, sa han. Det gick ett par veckor, jag hörde inget från försäljaren och ringde till fabriken, fick tala med en kunnig person som förstod var felet låg. Hon gav mig artikelnumret och sa att jag kunde be försäljaren ringa till fabriken, så skulle hon se till att det blev rätt.
Ett par dagar senare fick jag tag på försäljaren, sa att jag talat med fabriken, fått artikelnumret och vem han kunde ringa till. Det där har jag redan beställt, svarade han, jag räknar att få hem det i veckan. Varför han inte informerat mig talade vi aldrig om. Antagligen går han med mobilen i fickan hela dagarna, men informera den det gäller betraktas kanske som överkurs.
Jag vet inte om exemplen ovan kan sammanfattas under rubriken informationsmissar, men att vi blivit vana vid att sådant här sker dagligen är vi säkert överens om.
Det får mig osökt att tänka på min gamle handledare, borta sen flera år. En av de första arbetsdagarna i ett statligt verk för nästan fyrtio år sen präntade han in en enkel sanning i mig och elva andra nybörjare: Har du lovat att ringa en sökande så ring, det sitter alltid en i andra ändan och väntar att få höra från dig.
När jag trettio år senare lämnade verket var den sanningen borta sen länge, de flesta som fanns kvar visste inte ens att orden hade uttalats och varit ett riktmärke inom husets väggar.
Får någon tag på min gamle handledares ord idag betraktas de säkert som fornfynd, eller åtminstone något man kan stå i kö flera timmar för att få reda på vad de är värda, när Antikrundan kommer förbi.
Håkan Boström