Recension av nyutkommen bok om spioneri i Sverige

Boktips:

Kodnamn Onkel – Den kvinnliga spionen som avslöjade nazisterna i Sverige

Författare. Erika Schwarze

Lind & Co

Spioneri i Sverige

Nyutgivna självbiografiska boken Kodnamn Onkel – Den kvinnliga spionen som avslöjade nazisterna i Sverige av Erika Schwarze – med förord samt ett mycket långt efterord av underrättelsetjänstexperten Jan Bergman är inget stort litterärt mästerverk. Men den beskriver målande Stockholm under andra världskriget med dess katt- och råttalek av spioneri och kontraspionage.

Huvudpersonen är en ung tyska anställd på den tyska legationens underrättelseavdelning. Hon är mot nazisterna av känslomässiga skäl (som att hennes far drabbas), och verkar ganska ideologiskt ogenomtänkt halka in som spion åt Sverige. Detta genom diverse manliga kontakter.

Hon är fixerad vid nöjen, status, kläder och stiliga karlar och deras färg på ögon och slipsar, vilket hon beskriver i detalj. Irriterande ytlig med andra ord – aningen karltokig. Men hon gör ju nytta för Sverige och mot nazismen, och det vardagliga arbetet som spion är ju förvisso läsvärt.

Den svenske författaren Jan Bergmans tillagda 38 sidor av förtexter och eftertexter är mer intressanta. Det tyska spioneriet och nazismen del i det skildras detaljerat, men är svåröverskådligt (verklighetens fel, inte Jan Bergmans fel – det är snårigt).

Han kommer också in på det ruttna efterspelet efter 1945 då nazisternas agenter och byråkrater användes av amerikanarna för att bekämpa Sovjet i kalla kriget. Något även Sverige, vår underrättelsetjänst och socialdemokratin var i smyg delaktiga i. Ingen stor utrensning av nazismen med rötterna som hade behövts, alltså.

Även senare tid tas kortfattat upp: Jag går inte in på detaljer utan citerar nedan några rader ur efterordet. Intressanta för mig som var det som rörde sjukhusspionen Jan Lindqvist spionerade på på 70-talet, då jag var vårdarbetare på Sahlgrenska sjukhuset och öppet organiserad kommunist. Bakom sjukhusspionen stod “SAPO” (sossarna och SÄPO ihop).

Ternberg och Elmér var också inblandade 1954 i försöket att  utreda, alternativt mörklägga omständigheterna kring Raoul Wallenbergs försvinnande, och sammanträffade då flera gånger med en annan gammal C-byråmedarbetare – UD-tjänstemannen Sverker Åström.

Thede Palm såg senare den utredningen som “liknade Hans Holmérs och Ebbe Carlssons mörkläggning i Göteborg 1975”. Han syftar då på fallet med “sjukhusspionen”.

De användes flitigt för mörkläggning, de där.

Palm menar att även dessa två var aktiva inom “den civila delen av Stay Behind, som dominerades fullständigt av socialdemokraterna”, och som “byggdes upp i nära samarbete med amerikanerna”. Han själv var “emot detta, och detta var anledningen att jag fick gå, jag fick nämligen sparken, och ansvarig var Olof Palme”. (Intervju med Thede Palm).

Sedan kom B-kontoret och IB (Birger Elmérs Inhämtningsbyrå) –  och avslöjandet …

Hans Norebrink

# Se även Jan Bergmans “Sekreterarklubben – C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget” (2015).

You May Also Like