Recension: Jag, Daniel Blake

När välfärdssamhället krackelerar

För några dagar sedan halkade jag uppför backen till Järntorget och slank in på Royal som på tisdagar visar intressanta filmer. Den här gången var det ”Jag Daniel Blake” av den 80-årige regissören Ken Loach som lockat ett trettiotal besökare att trotsa den livsfarliga vägen för att se en film om arbetarklassen i England.

Den engelska mästaren som under 50 år skapat en mängd spännande socialrealistiska filmer återkommer efter några års tystnad med en stark film om konfrontationen mellan de människor som står utanför arbetsmarknaden och en hänsynslös byråkrati.

Jag har alltid varit förtjust i Loach filmer om den utsatthet som drabbar många människor i ”välfärdssamhället”.

En film som skakade om mig mycket var dokumentären ”The Spirit of 45” som handlar om omvandlingen av det engelska samhället.

Vid valet 1945 ställdes krigshjälten Churchill mot Labour-partiets Attlee. Utgången tycktes given men väljarna ville bort från klassamhället och röstade för en radikal omvandling av samhället. En ny sjukvårdsreform som delvis är i bruk ännu skapades. Järnvägen och kolgruvorna nationaliserades. Filmen visade arbetarklassens entusiasm för den nästan revolutionära omvandlingen.
Efter tillvakarullningen under Thatcher tid togs nästan alla landvinningar tillbaka.

I sin senaste film visar Loach med önskvärd tydlighet att klassamhället består.
Filmen visar hur Daniel Blake, en 60-årig byggnadsarbetare som drabbats av en stroke, försöker ta sig tillbaka till arbetsmarknaden.
Öppningen av filmen är magnifik. På en helt svart filmruta hör man en absurd dialog mellan Daniel och en byråkrat på arbetsförmedlingen som följer riktlinjerna till punkt och pricka.
Den yrkeskunniga byggnadsarbetaren tvingas på grund av stelheten i systemet söka jobb under 35 timmar per vecka. Jobb som inte finns och även om ett jobb skulle dyka upp skulle han inte kunna ta det p.g.a sjukskrivningen. En situation helt i Kafkas anda.
Den andra viktiga personen i filmen är den unga tvåbarnsmamman som tvingats flytta 40 mil till London. Hennes situation är förtvivlad utan jobb har hon svårt att skaffa mat till sig själv och barnen. Några minuters sen ankomst till ett möte på arbetsförmedlingen gör att hon hotas av att mista ett bidrag. Även i detta fall visar på byråkratins omänsklighet.

Kan liknande stelbenhet inträffa i det svenska klassamhället kan någon fråga sig. Är inte det engelska klassamhället mycket brutalare än det svenska? Det gäller bara att följa massmedia i Sverige några dagar för att se att skillnaderna inte är så stora. Idag godtas inte alla läkarintyg av försäkringskassan. Läkarna måste göra ytterligare granskningar. I år har 14000 läkarintyg återtagits. En flykting utvisas p.g.a. att han tjänat 200 kr för lite i månaden. Visserligen var det arbetsgivarens fel men det hjälper inte. Regler måste följas till punkt och pricka. Svårt sjuka människor som knappt kan lyfta handen för att äta fråntas många timmar av personlig assistans. Så skillnaden mellan Sverige och England är inte så stora. Det tycks som hela det kortvariga experimentet med välfärdssamhället nått vägs ände.
Ekonomiska realiteter tvingar oss till tuffare tag säger de regeringar som tvingar på arbetsförmedlingen och försäkringskassan hårdare regler. Detta sägs i en situation när miljarder regnar över de allra rikaste.

Omtumlad tar jag mig ut från biografen. Återigen bekräftas att siffror och text inte kan beskriva verkligheten på samma sätt som en väl genomarbetad film som bygger på noggrann research och fantastiska skådespelare.
Loach film känns som en smäll i magen.

Hans Östensson

Liknande artiklar:
William Faulkner och Harper Lee är omistliga vittnen när det kommer till rasismens rötter och
Scenkonst Sörmland har under vintern och våren arrangerat sex lunchkonserter med väldigt blandad musik. Sist
Mikael Ström, eFOLKET, har recenserat Ola Aurell släppte sin första skiva 2012 efter det har
Roman om Afghanistan av Carsten Jensen. Recension av Jan-Olov Carlsson. Carsten Jensen uppmärksammar det danska