Eskilstuna-läraren Hans Östensson opponerar mot lönesplittring

Vi har träffat Hans Östensson som är en pensionerad lärare och som är medredaktör tillsammans med Sven Erik Liedman till en bok som handlar om lärarnas löner.
I boken Förstelärare – en kritisk granskning medverkar ett 20-tal lärare, rektorer och forskare.

Varför har du som pensionerad lärare engagerat dig i lärarnas lönesättning?

– Jag känner många lärare och i våras vikarierade jag en hel termin och märkte hur frustrerade lärarna var. Då gällde det förstelärare, det vill säga att rektorn skulle utse särskilt skickliga lärare som skulle få 5000 kr mer i månadslön. Under hösten kom de så kallade Fridolin-pengarna. En grupp av lärarna skulle få 2500-3000 kr mer per månad, och det gjorde många av lärarna ännu mer upprörda.

Jag menar att denna uppdelning av lärarna i A- och B-lag har fått förödande effekter och slagit sönder sammanhållningen. De som fått noll kronor känner sig icke sedda och kränkta. På många skolor har beskedet kommit på sms utan förklaring. Ingen annan lönegrupp har behandlats på samma sätt.

Jag vill också hävda att lönesättningen för lärarna är godtycklig och speciell för lärarna jämfört med andra lönegrupper. Den som ska sätta lönen har ytterst sällan sett läraren i klassrumssituationen (utom enstaka besök) Hörsägen, rykten, lärarens egen beskrivning och arbete som är synligt utanför klassrummet blir de kriterier som ligger till grund för lönesättning. Egentligen kan de senaste årtiondena lönesättning av lärarna karakteriseras som “Godtycke som princip”.

Lärarna vill ha en hygglig lön och drägliga arbetsförhållanden och är en mogen yrkesgrupp och är väl medvetna om sina styrkor och svagheter och är villiga att i samarbete med andra förbättra sin undervisning. Vetskapen att ha gjort ett bra jobb och att eleverna trivs och får nya kunskaper är en större motivation än ligga högst i löneligan.

Hur kunde det komma sig att reformen kunde genomföras i nästan total enighet?

– Ja det är märkligt. Inga protester har hörts från de politiska partierna även de fackliga organisationerna har accepterat att en stor del av deras medlemmar inte fått någon löneförhöjning alls.

De fackliga organisationernas roll är mycket stor och ödesdiger. De har inte bara accepterat de nya lönerna utan varit pådrivande för att öka lönespridningen

Detta har gjort mig mest upprörd.

Det officiella argument från facken har varit att de måste acceptera förslagen från regeringarna annars skulle det inte bli några pengar och om några går före kommer de andra efter.

Detta är nonsens.

Att facken inte kan säga nej till 3 miljarder kronor är självklart men de måste villkora hur pengarna ska fördelas och inte acceptera att lärarkåren splittras och tagit strid för sin åsikt. Alla är överens om att lärarnas löner måste höjas och jag har svårt att se att regeringen skulle vinna den allmänna opinionen för ett förslag som går ut på att bara en del av lärarkåren får 3000 kr mer i lön och den andra delen 0 kr mot ett förslag där pengarna skulle fördelas bland alla.

Efter att ha intervjuat många ledande fackliga företrädare är jag övertygad om att den bakomliggande ideologin som facken driver är något helt annat.

Den fackliga ledningen anser att stora löneskillnader är enda sättet att öka lärarnas status och är alltså en bra utveckling.

Det är häpnadsväckande att fackförbunden gått ifrån sin ursprungliga ideologi att förbättra för alla och medvetet bidraget till att splittra lärarkåren.

Det är också mycket förvånande att fackförbunden frångår principen om att lönerna förhandlas fram mellan arbetsmarknadens parter och accepterat att lönevillkoren fastställts av statsmakterna.

Nu när reaktionerna ute på skolorna börjar synas i lokala media skyller facket på de lokala arbetsgivarna. Försvarslinjen är att det är de lokala arbetsgivarna som har misslyckats. De skulle ha skjutit till mer pengar så att fler hade kunnat få löneförhöjning. Detta är väl magstarkt för att komma från de fackliga organisationerna som i årtionden kämpat för att öka löneskillnaderna och som inte haft några invändningar vid genomdrivandet av förstelärare-reformen och Fridolin-pengarna.

Nu ska de olika lokala arbetsgivarna som facken alltid kritiserat för att inte ta sitt ansvar plötsligt stiga in och rädda de urusla löneförslagen.

Häpnadsväckande!

Men vilken är din förklaring till att facket gått med på detta?

– Jag tror inte att facken är intresserade av en löneförhöjning för alla lärare. Deras mångåriga strategi och ideologi har varit att stora skillnader i löner är det enda sättet till att motivera arbetstagarna att förbättra sitt arbete Denna nyliberala idé har under några årtionden hunnit så sätta sig i ryggmärgen på facken och de flesta andra beslutsfattare att det blivit en sanning som inte längre behöver diskuteras.

Vad ska då lärarna göra nu?

– Lärarna har en mycket svår situation. De är övergivna av de politiska partierna, sina egna fackliga organisationer och de lokala arbetsgivarna. Dessutom har solidariteten bland lärarna slagits sönder eftersom en tillräckligt stor del av lärarkåren fått en del av lönepotten och därför inte är villig att kämpa för ett ändrat lönesystemet

Vad jag hört är det tyst ute på många skolar. Det är inte bara de som inte fått någon löneförhöjning utan många av de andra känner sig olustiga eftersom de vet att allt bygger på godtycke. Många lärare resignerar och försöker hantera situationen och har tappat sugen och orkar inte längre engagera sig. Andra vill sluta som lärare

Jag tror det är oerhört viktigt att lärarna bryter tystnaden och pratar med varandra och försöker påverka de politiska partierna och de fackliga organisationerna.

Liknande artiklar