I början av 1970-talet hade jag ett sommmarjobb på Esselte Öbergs fabrik i Vilsta. Vi, ett gäng grabbar i gymnasieåldern, skulle dammsuga innertakets balkar och armatur under en månad – det var ett s k höglager, extra högt och fyllt med papper från golv till tak och sen fortsatte vår arbete ute i själva industrilokalen. I den senare tillverkades det spelkort fortfarande, sen fanns det en avdelning där värdepapper trycktes + säkert annan tillverkning – och så höll man på med plast.
Jag tror att plasten kom som pellets, de hettades upp och så formpressades de till olika kontorsprodukter som t ex ställ och behållare. Arbetarna som skötte maskinerna fick varma restklumpar över som de roade sig med att forma till askkoppar, djurfigurer eller liknande.
Jag fick flera såna alster som man kunde lägga pennor i, de var i en häftig orange färg. Med tiden började de “svettas” en lite kladdig fet hinna kröp ut.
Nu sägs det att den evigt gröna fotbollsmattan avger små partiklar plast, och som vi vet hittas små partiklar och större sådana i havet, i fisk och i andra djur. Jag har en vattenkokare i plast till mitt morgonkaffe. Och vi människor är ju i slutskedet av näringskedjan.
Jag såg en film på SVT Play om teflon, plasten som används som beläggning i stekpannor, så det inte behövs nåt extra fett när man steker och inget fastnar. En fabrik i USA, där de tillverkade teflonet, gjorde att den giftiga kemikalien spreds till bygden och dödade boskap som drack kylvattnet direkt och gav människor cancer.
Till sist stämde tusentals människor bolaget för förgiftningen av dem och marken och vattnet. Människorna vann och fick ersättning, en ersättning som användes till att processa mot bolaget. Nu har bolaget visst hittat nått nytt ämne och det anses också vara giftigt men först måste det dras i långbänk och utprövas, och en process lika utdragen som den föregående drivs med jurister på båda sidor.
Jag tror att gräsmattan som behöver klippas kommer att få sin renässans inom en snar framtid.
Tommy “Bimman” Andersson
