Igår hörde jag på TV-nyheterna att ett landsting (som numera heter region) ska ge alla sjukvårdsanställda 10 000 kronor i bonus som “plåster på såren” för att de sliter hårt under dessa coronapandemitider.
Det finns andra varianter på hur sjukvårdspersonalen ska belönas med extrapengar som tack för allt slit.
Idag i “Ring P1” på Sveriges Radio var det en inringare som tyckte att Stefan Löfven borde ge “alla svenskar 10 000 kronor skattefritt” för allt lidande vi får utstå under denna coronapandemi.
Titt som tätt hör man att sjukvårdspersonal ska få extra belöning i form av pengar för att de sliter så hårt, jobbar extrapass, tvingas avstå semester, riskerar att själva bli smittade och så vidare.
Allt detta är välmenande. Och jag kan förstå att sådana förslag dyker upp. Man ska ha gottgörelse för att man ställer upp sliter och släpar.
Det räcker inte med applåder!
Men jag känner en viss tvekan. Att man gör det för enkelt om man tror att allt kan ersättas med pengar.
Och läkare som har jämförelsevis bra betalt behöver nog inte i första hand några extra tusenlappar “som plåster på såren”. De har pengar redan nu så de klarar sig. Snittlönen för specialistläkare är 77 100 kronor per månad.
Hyrläkare har i stort sett dubbelt så hög lön – mellan 120 000-160 000 kronor per månad.
Tittar vi på sjuksköterskor är medellönen för en grundutbildad sjuksköterska 36 700 kronor per månad.
Undersköterskor/vårdbiträden ligger i genomsnitt på 27 900 kronor per månad.
Vad som behövs är att de med låga löner (vad det nu är?) ska ha höjda grundlöner till en skälig och anständig nivå.
Vad som är skäligt och anständigt finns säkert delade meningar om. Alla jämför sig och den egna lönen med de som har mera – aldrig med de som har mindre.
Dessutom behöver alla fundera på frågan: “Hur mycket pengar behöver man för att leva ett gott liv?” Blir mitt liv tryggare och lyckligare bara för att jag får ett lönepåslag från 80 000 till 90 000 kronor i månaden? Handen på hjärtat – behöver man dessa extra 10 000 kronor. Svarar man JA, betyder det att 80 000 per månad är för låg lön för att man ska kunna leva ett gott liv.
Vad som behövs är ökad grundbemanning inom vården efter många år av nedskärningar. Det gäller all vård – även inom till exempel äldreomsorgen. Ja alla samhällsområden där bemanningen är för låg, inte minst skolan. Och hemtjänsten där personalen stressar och inte får tid till den lilla pratstund som kanske saknas för att livet ska bli aningen drägligare för vårdtagaren (eller vad det heter).
Likaså måste personalen få ökat inflytande och bestämmande över schemaläggning och arbetstider. Till exempel att “delade turer” försvinner.
Samtidigt som det nu pratas om hur man sliter inom vården och är värda extrapengar som “plåster på såren”, visas det hur fattigdomen breder ut sig. Allt fler blir hemlösa. Köerna vid Stadsmissionens soppkök, och andra soppkök, växer.
Senast på julaftonen visades på SVT Nyheter hur långa köerna är vid dessa soppkök där hemlösa , utslagna och de allra fattigaste kan få en bit mat innan de tvingas ta pendelbussen fram och tillbaka för att få sova någon timme i värme.
För mig känns det som att dessa extrapengar “som plåster på såren” i första hand ska gå till de som är i mest behov av pengar.
Det gäller även fattigpensionärer, de som går på sjukpenning och A-kassa med låg ersättning, de funktionsnedsatta som får uselt låg ersättning via LSS, och andra – och som dessutom betalar högre skatt.
“Pengar är inte allt”, sägs det.
Men de som säger så är oftast de som har pengar – de som har pengar i överflöd.
Jag säger som Karl-Bertil Jonsson:
“Ta från de rika och ge till de fattiga”
Eller ännu hellre. Minska klyftorna i samhället så att vi inte har några fattiga. Inte heller några svinrika.
Rolf Waltersson
