Ett problem med budskapet i Vänsterpartiets valkampanj var att partiet lovade att ”fixa” till lösningar, och att ”vi” då betydde partiet och riksdagsgruppen, med Nooshi Dadgostar vid rodret. Nu är det viktigt att ”vi” ges betydelsen många människor och rörelser i samhället, som tillsammans organiserar sig till motstånd och offensiv mot högerpolitiken. Det menar denna debattartikels författare, som är vänstertidningen Internationalens ledarredaktion.
Så bröt den globala högernationalistiska vågen igenom även de bräckliga fördämningarna i Sverige. Sverigedemokraternas stormning av sitt svenska Capitolium ser, när detta skrivs, ut att lyckas. Borgerlighetens överlöparpolitik lyfte originalet medan de egna kopiorna rasade.
Hela högerframgången bärs upp av ett högerextremt parti med nazistiska rötter, inte från Hedenhös utan 1990-talet, ett halvsekel efter Auschwitz. Skammen av att slå upp dörren för den organiserade rasismens spjutspets i Sverige bärs av M, KD och L gemensamt. Ynkedom är den svenska borgerlighetens mellannamn, medbrottslighet dess märke i pannan.
Nyliberalismens söndertrasning av de svenska välfärdssystemen med gapande samhällsklyftor och segregation tillsammans med dyrtid, energikaos och otrygghet i krigets och militariseringens Europa utgör fonden. Högerblockets hatfyllda politisering av treenigheten gängbrottslighet, invandring och skärpta straff, SD:s favoritramsa, har utgjort bräckjärn för högerreaktion på bred front, från klimatförnekelse till klasspolitik mot jämlikhet och gemensam välfärd.
I den storm som väntar från eskalerande klimatkris, ekonomisk nedgång, energikalabalik och krigsutveckling i Europa handlar högerblockets politik om att karva ut och förskansa en etnisk medel(och över)klass-ö kring en svunnen normalitet som tycks glida högerfolket ur händerna. Den förskansningen kräver brutala metoder av separering och åtskillnad. ADHD-screening av förortsbarn, orosanmälan av tvååringar för bristande svenska, etnisk boendekvotering, skamstraff för nioåringar och visitationszoner är bara föraningar – liksom ökande ekonomiska och sociala skillnader mellan ”inne” och ”ute” på arbets- och bostadsmarknaden och socialsystemen.
För arbetarrörelsen och vänstern, försvarare av humanitet, jämlikhet och mänsklig solidaritet inför klimatomvälvning och världskris utgör söndagens valutgång vårt 11 september. Återsamling för motstånd på alla fronter men också en bred om- och nyprövning krävs inför den epok vi just kliver över tröskeln till.
Vad som väntar är inte minskande utan ökande sociala motsättningar, inte politisk avspänning utan högspänning, inte business as usual utan nödtillstånd. Hela det svenska politiska systemet är i dallring, minoritetsstyren, Decemberkompromisser och Januariavtal är gamla västanfläktar mot vad som kan vänta.
Då duger inte den bräckliga fördämning som genombröts i söndags. En socialdemokrati som kompromissar bort välfärd och arbetsrätt i “mitten” och hoppas på den danska vändningens jakt på ”Somalitowns” kan inte bryta den onda cirkeln – även om någon väljarprocent kan omfördelas bland högerblockets motståndare.
Men inte heller Vänsterpartiet har lyckats vara vågbrytare. Den internationella högerutvecklingen har förflyttat hela det politiska landskapet och även ”Sverige har blivit ett högerland”, som Göran Greider uttryckte det häromåret, något som bekräftas av SOM-undersökningar och valanalyser. Då drabbas ofrånkomligen de som håller fast vid sitt motstånd mot rasism, nationalism och ojämlikhet. Men även partiets egen inriktning inför valet diskuteras redan intensivt både internt och externt.
Medförde den klimatpolitiska inriktningen på industriell omställning att besvikna klimataktivister gick över till Miljöpartiet – eller handlade det mest om taktikröstning? Innebar försöken att ta över socialdemokratins förra folkhemspolitik att, som på högersidan, människor valde originalet framför kopian? Eller tjatet om regeringsfrågan? Ledde försöken att rikta sig till arbetarväljare utanför storstäderna till nedtoning av antirasismen? Eller NATO-motståndet och oenigheten om vapenexporten till att Magdalena Andersson blev okrönt landsmoder på vänsterväljares bekostnad?
Nu inleds en period av utvärdering och prövning inom både vänstern och arbetar- och fackföreningsrörelsen i stort. Den ska vi ta djupt och sakligt i respekt för att vi står på samma sida mot det högerblock som med den rasistiska högerextremismen i spetsen slipar knivarna. Och utan att för en sekund sänka garden. Tvärtom, nu när tårarna torkat förvandlar vi besvikelsen till organiserat politiskt raseri mot frontalangreppen på människovärdet.
Många har redan rätat på ryggen inför lägets allvar. Bara från valdagens midnatt till måndagens lunch hade över femhundra nya medlemmar anslutit sig till Vänsterpartiet som med nu nära trettiotvåtusen medlemmar kan bli en samlingspunkt för erfarenhetsbyte och mobilisering för motstånd. Klimataktivismens tusentals unga, förortsaktivister och fackföreningsfolket, “storstädernas progressiva”, välfärdsarbetarna med lärarna och arbetare i såväl bruksorter, landsbygd och storstäder, tillsammans kan vi bilda allianser och rörelse underifrån som inte skänker bort en millimeter.
Vi har ingen tid att förlora.
Internationalens ledarredaktion
