Bildskapare Gerd Altmann / Pixabay.

Arbetsmiljöverket hävde fackets skyddsstopp – Strejkrätten måste utvidgas!

I kölvattnet på förra veckans så kallade vilda strejk, som lokförarna på pendeltågen i Stockholm genomförde, följdes i måndags morse ett skyddsstopp (ibland benämnt skyddsombudsstopp) som utlysts av skyddsombud tillhörande fackförbunden Seko och ST. Detta skyddsstopp har nu Arbetsmiljöverket upphävt.

Orsaken till strejken och skyddsstoppet har varit arbetsgivaren MRT:s beslut att ta bort tågvärdarna på pendeltågen.

Enligt svensk arbetsmarknadslagstiftning är det förbjudet att strejka om det centrala kollektivavtalet inte är uppsagt.

Samtidigt är frågor som rör arbetsorganisation, arbetsbelastning och bemanning ute på företagen och arbetsplatserna inget som det sluts centrala kollektivavtal om. När det gäller sådana frågor, som är av vikt för kollektivet eller en enskild anställd, har facket rätt att enligt Medbestämmandelagen (MBL) begära så kallad MBL-förhandling. Men avgörandet, beslutanderätten, ligger i sista hand hos arbetsgivaren.

Det betyder att när det gäller sådant som bemanning, arbetsmiljö och arbetsorganisation så saknar svenska fackföreningar strejkrätt. Oavsett om kollektivavtalet är uppsagt eller inte.

Lokförarna har strejkat ”vilt” därför att de hävdat att enmansbemanning på tågen skapar otrygghet och riskerar säkerheten, både för personalen och resenärerna.

Fackförbundet ST följde därför i måndags upp med ett så kallat skyddsstopp. Ett sådant har fackens skyddsombud enligt arbetsmiljölagen (6 kap §7) rätt att utlysa då “omedelbar och allvarlig fara för liv och hälsa föreligger”.

Nu har alltså Arbetsmiljöverket hävt de fackliga skyddsombudens skyddsstopp, vilket ställer den mot facket riktade och undertryckande antistrejklagstiftningen i blixtbelysning.

Frågan om tågvärdarnas vara eller inte vara är en så kallad intressetvist. Till skillnad från en så kallad rättstvist, som uppstår när parterna är oense om hur en avtalad överenskommelse eller lag ska tolkas, till exempel i samband med vidtagna åtgärder från arbetsgivarens sida.

Lokförarna ska naturligtvis ha rätt att med fackliga stridsåtgärder, också strejk, kämpa för det de ser som väsentliga intressen – i detta fall en trygg bemanning på tågen.

Arbetsmiljöverket har fattat ett beslut utifrån att verket anser att bemanningsneddragningen inte medför “en omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa”.

Fackförbundet ST har uttryckt förvåning över verkets snabba ställningstagande.

ST och Seko, liksom fackföreningsrörelsen i sin helhet, bör framförallt dra slutsatsen att strejkrätten måste förstärkas så att arbetare och tjänstemän i Sverige får laglig möjlighet att ta facklig strid i frågor som rör arbetsmiljö, arbetsorganisation och bemanning. Vilket också skulle innebära att fackklubbarna, avdelningarna och de centrala förbunden skulle ges möjlighet att ge stöd till lokal facklig kamp rörande arbetsmiljö och arbetsorganisation. Och detta även då centrala kollektivavtal (om löneförändringar, ingångslöner, skiftformer, OB-tillägg, branschspecifika provanställningsregler etc) inte är uppsagda.

Det är inte Arbetsmiljöverkets sak, eller något annat verks, att avgöra när och hur svenska arbetare och tjänstemän ska kunna ta strid för intressen som de bedömer som väsentliga. Det är inte heller en sak som socialdemokratiska, miljöpartistiska eller borgerliga regionpolitiker ska lägga sig i.

Nuvarande lagstiftning måste reformeras.

Så länge det nu ser ut som det gör är vilda strejker mot personalnedskärningar och otrygghetsskapande arbetsgivarpolitik nödvändiga, och något som förhoppningsvis kommer att sprida sig. På många arbetsplatser är arbetare och tjänstemän hårt pressade, går på knäna och knyter näven i fickan.

Lokförarna har med sin vilda strejk visat vägen!

På vägvisaren är skrivet SOLIDARITET!

Bildskapare. Gerd Altmann / Pixabay.

You May Also Like