Carlos Fuentes (1928-2012) anses som en av Mexikos absolut allra främsta författare. Hans namn fanns med under många år i diskussionerna om vem som skulle få Nobel-priset i litteratur.
Carlos Fuentes fick aldrig Nobel-priset, men istället en mängd andra litterära priser och utmärkelser, som till exempel några av den spanskspråkiga världens absolut finaste: Miguel De Servantes-priset och Rómulo Gallegos-priset . Litterära priser som är uppkallade efter två av den spanskspråkiga världens mest inflytelserika diktare.
Carlos Fuentes var mellan åren 1975 till 1977 diplomat i Paris. Där var han en flitig skribent och debattör i Frankrikes mest lästa tidning El Pais. Diplomattjänsten lämnade han i protest, då den tidigare presidenten Gustavo Díaz Ordaz utsågs till Mexikos ambassadör i Paris. Díaz Ordaz var ansvarig för en omfattande massaker på protesterande vänsterstunder 1968.
Fuentes skrev många essäer om politik och litteratur. Han kallade sig själv för “manschett- marxist” och han hade god kontakt med bland andra Fidel Castro på 1960 och 70-talet.
Carlos Fuentes var samtidigt en skarp kritiker av den US-amerikanska stormaktens imperialism, vilket bland annat ledde till att han inte fick besöka USA under många år. Men han var då istället även verksam som föreläsare vid universitet i England (Manchester och Oxford).
Hans debutverk Där luften är klarast utkom 1958. Romanen är på närmare 450 sidor. Stilen är så kallad “magisk realism”. Denna stil var speciell för Latinamerika, och kom fram på 1950 och 60-talet. Stilen var en blandning av realism och folkloristiska surrealistiska inslag – en surrealism som i sin tur var starkt inspirerad av den indianska kulturen i Latinamerika.
Det var då flera av de stora och berömda författarna från den delen av världen som skrev sina romaner i den magisk-realistiska stilen – såsom Mario Vargas Llosa från Peru och Miguel Ángel Asturias från Guatemala och colombianen Gabriel Garzia Márquez.
Dessa tre fick sedan Nobelpriset i litteratur – Asturias 1967, Márquez 1982 ochVargas Llosa 1995.
Carlos Fuentes roman Där luften är klarast handlar om några personer som är bosatta i Mexikos huvudstad. Man får som läsare följa deras liv under en dag, och får då ta del av vad de diskuterar och hur de umgås.
De tillhör alla den så kallade välmående medelklassen i Mexiko, som är den socialgrupp som Fuentes anser har glömt sin och sitt lands historia och som ägnar sig åt att försöka leva som nordamerikaner. Det kritiserar Carlos Fuentes i romanen.
Han ansåg att mexikanerna istället måste söka sig bakåt i historien. Också tillbaks till ursprungsfolkens kultur, som han menade är värd stor uppmärksamhet.
Dagens anglosachsiska USA sågs av Fuentes som väsentligen kultur- och historielöst, och influenserna från norr har enligt honom inget existensberättigande i Mexiko.
När man lägger ifrån sig romanen Där luften är klarast har man som läsare onekligen fått en fördjupad inblick i Mexikos historia. Ett land som under detta år 2024 går till val, och vars president sedan 2018, Andrés Manuel López Obrador, utmärkt sig för kritik mot USA:s stormaktspolitik, och som därför nog skulle ha rönt uppskattning från Carlos Fuentes.
Carlos Fuentes romaner som har översatts till en stor mängd språk.
Bland andra Aura (1962), Artemio Cruz död samma år, Terra Nostra (1975) och tio år senare kom hans roman om Pancho Villa med titeln Den gamle gringon.
Pancho Villa var en av de mest namnkunniga ledarna som deltog i Den Mexikanska Revolutionen, som pågick mellan åren 1910 och 1917.
Romanen Där luften är klarast kom ut på Stenströms bokförlag 1958, översatt från spanskan av Annika Ernstson.
Kjell Andersson
