Håkan Blomqvists artikel har tidigare varit publicerad i nättidningen Internationalen.
När vänstern och Palestina-solidariteten bombarderas med anklagelser om antisemitism är det viktigt att försöka reda ut vad som är vad. Håkan Blomqvist, historiker och författare till flera böcker om antisemitism och föreläsare om judisk arbetarrörelse tar oss med på en vänsterskola i flera avsnitt om antisemitism. Här är det första.
*******
Går det att förena solidariteten med den palestinska kampen för mänskliga rättigheter med kamp mot antisemitism – när Israels blodbad på tiotusentals civila i Gaza rasar och hela Mellanöstern driver in i förödande storkrig?
Det inte bara går, det är livsnödvändigt.
Här finns ett problem för dem som på allvar vill bekämpa antisemitismen, en av historiens värsta farsoter. När partiledarna verkar mindre intresserade av själva antisemitismen än av hur de kan använda den som tillhygge mot varandra riskerar den att devalveras.”
Så skrev Dagens Nyheters politiske kommentator Thomas Ramberg (DN 12 sept) efter den famösa riksdagsdebatten dagen innan då Vänsterpartiet duschades av anklagelser om antisemitism.
Magdalena Anderssons regeringsunderlag var därmed, enligt Jimmy Åkesson, Ebba Busch och Johan Persson grundat på en vänster där antisemitism, med Perssons ord, ”väller fram”. Andersson och Nooshi Dadgostar kontrade med hur Tidösamarbetet vilar på ett parti vars företrädare inte ser judar som svenskar och ständigt ertappas med heilande och antijudiska utbrott.
Men, som Ramberg uttryckte det, antisemitism är en alltför allvarlig sak för att degraderas till slagträ för billiga politiska poänger.
Att Vänsterpartiet skulle präglas av antisemitism hör till de grövsta av propagandalögner. Det är ju tvärtom så att partiet, enligt Forum för Levande Historias opinionsundersökning 2020, har minst sympati för denna typ av rasism.
Dagens Nyheters Erik Helmerson hävdar då på ledarplats (DN 3/9) att vårens SOM-undersökning från Göteborgs universitet visar att V:s väljare i högre utsträckning än andra partiers är negativt inställda till judendomen.
Staffan Granér från JIPF (Judar för Israelisk-Palestinsk Fred) genmäler i en analys av undersökningen (jipf.nu) att detta hänger samman med negativ syn på religion överhuvudtaget och som inte, till skillnad från borgerliga partier, värderar kristendomen högre än judendomen.
Israels bestialiska massakrer på palestinska civila i Gaza – under utredning som folkmord av Internationella domstolen i Haag – ska inte döljas bakom det politiska spelet eller mediedrev om antisemitism. Men desto viktigare för vänstern och alla människor som solidariserar sig med det palestinska folket att känna igen och bekämpa antisemitism, inte av taktiska skäl utan för att stå emot rasism i alla dess former. Endast så kan principerna om alla folks demokratiska och mänskliga rättigheter bryta igenom dagens imperialism och förtryck.
Inför mediegranskningen – och de följande dreven – mot några vänsterpartisters delningar på sociala media hade Svenska Kommittén Mot Antisemitism, SKMA, identifierat antisemitiska så kallade “troper” i flöden på sociala media.
Att noga granska sådant är SKMA:s jobb och viktiga uppdrag. Samtidigt är det tydligt att många människor inte känner till dessa “troper” eller teman som ofta anknyter till klassiska antisemitiska myter. Till bristande kännedom kommer förtvivlan och vrede över Israels massakrer på landsmän, vänner och släktingar, terror som inte alltid frammanar de mest övertänkta svar. Se bara spegelbilden av många judiska rösters reaktioner på 7 oktober som för många judar åkallade minnet av Förintelsen.
Att krig, ockupationer och massmördande inte främjar medmänsklighet och förståelse mellan människor får vi dagligen prov på. Rysshat bland överfallna ukrainare och förakt för ukrainare bland storryssar, demonisering mellan fiender jorden runt, mytbildningar, nidbilder och nedvärderingar underblåser folkhat som driver människor mot varandra.
I sådana alltmer förödande processer måste en internationalistisk vänster söka stå emot och upprätthålla ett humanistiskt universellt perspektiv om de många underordnade och förtryckta människornas gemensamma intresse och strävan tvärs över frontlinjerna – oavsett tro, kultur och nationalitet.
Ett uttryck för en sådan strävan var uttalandet från gruppen “Judisk vänster” bara månaden efter 7 oktober (Expressen 17 nov 23):
Vi vill inte vara brickor i högerns och extremhögerns spel. Vi ser vad deras uttalanden gör mot svenska muslimer. Att behöva uppleva att ens bönehus blir attackerat är något som skakar en i själen. Det vet vi. Vi vädjar också till den vänster vi sällar oss till. Förringa inte vår rädsla, kategorisera inte alla eller några av oss som onda eller goda. Idolisera inte Hamas, särskilt inte efter 7 oktober. Låt inte solidaritet med det palestinska folket uttryckas genom antijudiska troper och narrativ. När våldet mot palestinier ökar, ökar också det antisemitiska och antimuslimska hatet här – låt oss möta det tillsammans.”
Att maningen är lika brännande idag visar dreven mot vänstern och Palestina-rörelsen, men också näthatet som många judar möter i Sverige liksom konfrontationer och rädsla i vardagen. Ett sätt att möta det är, som Paula Mulinari, Palestina-aktivist och forskare vid Malmö Universitet, nyligen skrev på sociala media att “lära oss tillsammans”.
Hon riktade sig mot hetsen mot Palestina-solidariteten från dem som aldrig lyft ett finger mot ockupationen och blodbadet:
Vi lär oss i rörelse, vi lär oss av varandra, om ockupationer, om rasism, om antisemitism, och antisemitiska representationer, vi lär oss om bosättningar, vi lär oss, medan vi rör oss, vi lär oss därmed mer än alla de som väljer att inte gå, vi lär oss medan vi rör oss.”
Internationalen vill försöka bidra till det lärandet om antisemitism för att också stärka Palestinasolidariteten och kommer i flera avsnitt framöver att ta upp olika teman och frågor.
Antisemitism riktas mot judar
Men antisemitism gäller väl både judar och araber som båda är semitiska folk?
Nej, själva termen brukar tillskrivas den tyske journalisten Wilhelm Marr som 1879 publicerade pamfletten Der Sieg des Judenthums über das Germanenthum – Vom nichtconfessionellen Standpunkt aus betrachtet – ”Judendomens seger över germanismen – betraktad från en ickekonfessionell ståndpunkt” – och som samma år bildade Antisemiternas förbund.
Han vände sig mot hela idén om judisk emancipation och integration i det tyska samhället. Judarna var, enligt Marr, en ras som måste bekämpas för att inte undergräva de germanska folken.
Marr brukar ses som en länk mellan den moderna så kallade rasvetenskapens syn på människan och den äldre kristna antijudiskheten. Semitiskt däremot handlar om språkvetenskap, där forntida hebreiska utgör en variant. Under Marrs tid användes hebreiska som skriftspråk i religiösa judiska sammanhang, de språk som talades av dåtidens judiska befolkningar var i första hand jiddisch i Europa och judesmo (ladino) i Nordafrika.
Kristen antijudiskhet
Marr och det sena 1800-talets antisemiter överförde den äldre kristna fientligheten mot judendomen till modernitetens språk, kultur och politik.
När kristendomen efter uppbrottet från judendomen för nära tvåtusen år sedan vann ställning som romarrikets statsreligion fick den kristna kyrkan statlig makt mot sina rivaler. Det är från den perioden som de så kallade kyrkofädernas Adversus Judaeos, skrifter och traktater mot judarna, utvecklades med många av de anklagelser och nidbilder som återkommit under senare epokers förföljelser.
Kanske tillhörde den kristna kyrkans angrepp på den judiska befolkningen i Antiokia i slutet av 380-talet – där judar och kristna ännu kunde tillhöra samma församlingsliv – när synagogor brändes och judiska hem förstördes, ett av de första övergreppen som långt senare i historian skulle kallas “pogromer”.
Anklagelserna mot judarna handlade om Kristus-mördare som förskjutits av Gud och tvingats till sin eviga hemlösa vandring; som varnande exempel på Guds straff.
Under medeltiden hårdnade, skriver en forskare, kyrkans stereotyper av Juden som “omedgörlig, mordisk, misantropisk och djävulsk”. Det hade att göra både med judiska köpmäns ekonomiska roll och kriserna i det medeltida samhället. Judiska handlare som upprätthöll dåtidens internationella handel runt Medelhavet och med Fjärran Östern hade en viktig ekonomisk roll i det medeltida Europa, där naturahushållning dominerade efter romarrikets undergång. Köpmännen kunde också låna ut pengar med ränta, något den kristna kyrkan inte tillät.
För att hålla det varnande judiska exemplet i samhällets marginal förbjöds judiskt jordägande och medlemskap i hantverksskrån, judar utmärktes genom klädedräkt och återkommande förföljdes, plundrades och fördrevs. Det skedde i olika vågor som främst under korstågen från år 1000, fördrivningen från England på 1200-talet och Spanien på 1400-talet. Det första judiska avgränsade gettot brukar anges till Venedig på 1500-talet.
Under dessa olika perioder formulerade den kristna kyrkan anklagande och stigmatiserande budskap som kunde motivera handlingarna.
Anklagelserna
Att judar var Kristus-mördare och Messias-förnekare – Antikrist – falska och svekfulla hörde förstås till de tidiga anklagelserna under religionskampen. Det kristna Nya Testamentets Judas Iskariot “sålde sin mästare för trettio silverpenningar”, ”månglarna i templet” och de judiska rabbinerna som enligt evangelierna drevs ut av Jesus hämnades genom maningen “korsfäst, korsfäst” till den romerske ståthållaren Pontius Pilatus och så vidare.
Anklagelser från de första seklen fördes vidare och radikaliserades, som i samband med korstågen då myter om judiska ritualmord på kristna barn för att använda blod till påskbrödet först spreds i England.
Eller anklagelserna mot judar för att förgifta brunnar och sprida pesten i samband med Digerdöden på 1300-talet …
Till galleriet av anklagelser hörde allt från Gamla Testamentets Moseböckers ”öga för öga – tand för tand” till ekonomiskt ocker och strävan efter världsherravälde för att förgöra kristenheten.
Många av dessa anklagelser och myter fördes vidare in i den det sena 1800-talets och 1900-talets rasgrundade antisemitism i både nya former och uttryck – och som historia.
Den tyska nazismen och dess medlöpare åkallade vid sidan av rashatet hämningslöst äldre antijudiska kristna myter, som den om barnoffer.
Penningjuden blev hos antisemiterna bankiren och finansaristokratin. Eller ockraren, krämaren, parasiten och parvenyn (uppkomlingen). “Jude” kunde länge i uppslagsböcker förklaras som “person av mosaisk tro och semitisk stam” alternativt ”ockrare” och ”rentiär”.
Den falska svekfullheten och ”vandrande juden” översattes i nationalismens storhetstid till den fosterländskt opålitlige eller kosmopoliten. Blods- och förgiftningsmyterna gjordes till sluga judiska och hänsynslösa konspirationer mot de kristna nationerna. Strävan efter världsherravälde blev till de stora revolutionerna i Frankrike, Ryssland och Tyskland som brännmärktes som verk av judar. De så kallade Sion Vises Protokoll, förfalskade dokument från det ryska tsardömets hemliga polis kring sekelskiftet 18-1900, påstods avslöja en judisk världskonspiration och har spridits i miljontals exemplar ända in i våra dagar.
Härtill kom hela rasvetenskapens försök i början av 1900-talet att karaktärisera olika folk och raser både anatomiskt och kulturellt med formliga handböcker om judiska utseenden och egenskaper där gamla kristna föreställningar gjordes till negativa rasdrag.
Förintelsen
Den moderna antisemitismens slutstation var massmorden på sex miljoner judar i den nazistiska förintelsen av det judiska folket i Europa. Då hade något årtusendes dominerande religiöst grundade föreställningar om judar förstärkts av den moderna rasvetenskapen. Medan den kristna antijudiskheten innehöll möjligheten för judar att konvertera, det vill säga överge judendomen för att bli goda kristna, saknades varje sådan möjlighet i den moderna rasgrundade antisemitismen. Judiskhet var där en genetisk rasegenskap.
Som politisk ideologi och handling övergick antisemitismen under andra världskrigets nazistiska förintelsekrig i öster där de judiska miljonmassorna levde, i det europeiska folkmordets epok.
Att nazismen och dess medlöpare hämtade både inspiration och metoder – från koncentrationsläger till massutrotning – från de koloniala skövlingarna i Afrika och på andra håll anger vad det handlade om, rasismens och imperialismens yttersta konsekvens. Utrotningarna av Amerikas ursprungsbefolkningar, Belgiens Kung Leopolds miljontals offer i Kongo, det tyska folkmorden på Herero- och Nama-folken i Sydvästafrika, förintelsen av Tasmaniens urinvånare …
Kolonialismens svarta boks katastrofer flyttades över till Europas mitt av dess mest toppmodernt militärt utrustade imperialistiska folkmordsregim.
När ekot från det folkmordets arsenal av demonisering av offren tycks ljuda genom ordval och föreställningar idag, av aningslöshet eller medvetet, aktualiseras en gammal antisemitisk väv av kultur och ytterst politik som fyller många judar med fruktan och blundar för denna form av rasism.
Kampen mot förtrycket av det palestinska folket tillhör samma ödeskamp mot den rasism och imperialism som för bara några årtionden sedan krävde miljontals judiska – och andras – liv.
“Troper” …
… handlar om retorik, alltså uttryck i ord och numera bild som antyder samband utan att direkt ange dem.
Genom nätet sköljer sådana uttryck eller teman fram från dem som söker använda solidariteten med det palestinska folket och motståndet mot den israeliska regimens krig och förtryck till att mer eller mindre maskerat sända ut antisemitiska budskap. Ibland sker det närmast övertydligt, som när fiender tecknas dia en namngiven sugga föreställande den judiska finansfamiljen Rothschild:
“Judesuggan” är här bara en uppdatering av medeltida kyrkomålningar eller utsmyckningar, som i Uppsala domkyrka, och återkommer nuförtiden i oräkneliga varianter med politiker, press, stater och andra motståndare som göds av ”judesuggan” för att gå dess ärenden.
Blodslögnen – the Blood Libel – om judar som livnär sig på kristnas blod, i vårt sammanhang palestiniers, är uppkopplat mot medeltidens myter om judiska blodsritualer med kristna barn. Djävulsmetaforen och Antikrist, judar med bockfot, horn och svans, hör till den allra äldsta demoniseringen i Adversus Judaeos.
En näraliggande bild är den om att judar styr världen, symboliserat av kampanjer mot den mäktiga finansmannen och valutaspekulanten George Soros, som gärna framställs som den globaliserade kapitalismens symbol.
Att “judisk makt” existerar är självklart för alla som vet något om den starka israeliska staten och militärmakten, de betydande judiska lobbygrupperna som AIPAC i USA och Jewish Agency for Israel samt mängder av organisationer runt om i världen som stödjer judiska intressen och behov på olika håll, liksom staten Israel. Judiska miljardärer, finans- och affärsmän ingår i den internationella överklass som påverkar världspolitiken, tillsammans med raden av icke-judiska US-amerikanska, svenska, ryska, kinesiska,franska, brittiska, tyska med flera miljardärer.
Men den judiska befolkningen i och utanför Israel är lika socialt splittrad som andra befolkningar. Israel är ett av OECD:s mest ojämlika länder, av nära tio miljoner invånare lever över 20 procent under fattigdomsgränsen – och det gäller inte bara israeliska araber även om andelen fattiga här är högre.
Samtidigt ligger andelen miljonärer i Israel på tionde plats i världen och 30 israeler fanns häromåret med på tidskriften Forbes lista över världens 2 668 miljardärer.
Majoriteten av världens drygt 16 miljoner judar lever inte i Israel (med dess knappt 7,5 miljoner judiska invånare) och uppvisar samma ojämlikheter som samhällena i övrigt. Bilden av George Soros som judisk världshärskare är av samma antisemitiska typ som bilden som de ryska kontrarevolutionärerna höll fram 1918-21 och den som präglade mellankrigstidens fascistiska kampanjer om den “judiska världskomplotten”, vars centrum enligt Hitler var kommunismen i Sovjetunionen som den tyska invasionen skulle krossa.
Nästa avsnitt:
Sionismen
