Karl Åke Wassinge Axelsson föddes 1919 I Simtuna församling i Uppland och avled 1972 I Stockholm. Han var mest känd under namnet Åke Wassing. Han gav ut fyra romaner som handlar om när han tillsammans med sin far bodde på ett fattighus i Hälsingland.
De fyra romanerna har titlarna Dödgrävarens pojke, Slottet i Dalen, Grimman samt Gropen i skogen. Den här artikeln handlar om Slottet i Dalen. Romanen kom ut 1960. Boken är utgiven på bokförlaget Almqvist o Wiksells /Gebers förlag.
Berättelsen är alltså förlagd till ett fattighus i Hälsingland. Tiden är någon gång på det tidiga 1920-talet. Pojken i boken som heter Björn bor där med sin far Alfred. Varför de har hamnat där beror på en tvist mellan fadern och modern till Björn. Det har lett till att fadern har fått rätten till att uppfostra Björn. Modern ansågs mindre lämplig till det. Boken är en djupdykning ner i det så kallade fattigsverige.
På det här fattighuset bor en blandning av psykiskt sjuka människor, dårar som man sa på den tiden, och ett antal individer som befinner sig av en eller annan anledning utanför det etablerade samhället. Plus då Björn och hans egen far. Kort sagt. Dessa människor utgjorde då vid den här tiden 1920 och 30-talets Sverige de lägst stående människorna på den sociala rangordnande skalan. Efter att man har kommit in en bit i romanen så har man sedan svårt att inte fortsätta. Det är någonting i det fina språket och de skarpa person skildringarna samt även miljöerna i boken som gör att man som läsare fortsätter läsa. Författaren har ett driv i handlingen, som bidrar till detta.
Som läsare får man en stark sympati för Björn och för dem som lever på fattighuset. Det är en både tragisk och uppsluppen stämning i romanen. Det är dock ingen positiv och vacker bild som författaren målar upp från fattighuset. Flera av de intagna har placerats i små celler, nästan som på ett fängelse. Andra får dela rum med någon så kallad idiot eller mördare. Björn och hans far bor i rum 42. Där bor även en mordbrännare som han kallas för i boken. Intill det här fattighuset finns det en skola som Björn går i och när han kommer tillbaks till sitt hem blir han tvungen att arbeta i trädgården. Hans far är dödgrävare i den närliggande byn. Deras rum som de bor i är torftigt möblerat med ett bord, två sängar och ett bord.
Deras dagliga rutiner är stenhårda och övervakas av några sköterskor plus en man som går under namnet “rättaren”. Han håller koll på hur Björn och hans far samt de övriga sköter sig. Någon avancerad vård av de intagna finns inte i någon högre grad. Det är en slags förvaring bara egentligen av dessa stackars människor. Trots det så anpassar sig Björn och hans far till den hårda miljön. Det finns några fina avsnitt i romanen där Björn och hans far tillsammans med några av de intagna dårarna rymmer från anstalten en midsommarafton och firade den i en aspdunge. Där festar de på småkakor och saft. Sedan när aftonen börjar gå över till midsommardag smyger de in igen till sina bäddar i fattighuset. Utan att bli upptäckta … För några timmar fick de uppleva Friheten … Sådana små episoder i romanen Slottet I dalen gör att man utan minsta ansträngning orkar igenom de drygt 500 sidorna.
När jag så läst ut romanen inser jag att den har gett mig en bild av det dåtida Sveriges social- och psykvård som man faktiskt inte har läst om så mycket tidigare. Det slår mig då också att den här romanen kunde passa bra att läsa i gymnasiet. Då skulle sexton- och sjuttonåringarna få en inblick i hur det var då när deras farmor och farfar var i deras egen ålder.
Avslutningsvis lite kort om Åke Wassing. Han hade sedan som ung ett antal olika yrken som till exempel sjöman, skådespelare och vis- och schlagerförfattare. Han skrev bland annat den populära schlagern Se nu tittar lilla solen in igen, som blev en så kallad landsplåga på femtiotalet. Landsplåga i positiv bemärkelse förstås. Den där låten spelades nästan varje dag på radion vid den tiden.
Åke Wassing fick även flera fina priser för sina fyra romaner om fattigpojken Björn, som väl får ses som hans självbiografi. Åke Wassing mottog för den första romanen Dödgrävarens pojke Nordiska Rådets stora Litteraturpris. Åke Wassing var dessutom klasskamrat i Bollnäs med författaren Karl Rune Nordkvist, som eFOLKET tidigare har skrivit om. Lite kort om Nordkvist så anses han vara en av det sena 1900 talets absolut mest framträdande författare med ett fyrtiotal romaner
och noveller. Karl Rune Nordkvist levde mellan 1920 till 1997. Han arbetade, vid sidan av sitt skrivande, på järnvägen i Bollnäs under många år.
Kjell Andersson
