NATO har länge av de borgerliga partierna framställts som demokratins försvarare. Genom att ansluta sej till NATO ska Sverige ingå i en allians för demokrati och frihet. Nu har det socialdemokratiska etablissemanget också slutit upp i kampanjen för att föra Sverige in i den USA-ledda krigsorganisationen.
Men redan samma dag som riksdagens majoritet (alla partier utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet) deklarerar sitt stöd till NATO-anslutning ser en av NATO-ländernas auktoritära ledare till att bubblan spricker och NATO:s verkliga karaktär framträder. Det är naturligtvis Erdoğans utspel vi tänker på. Erdoğan förklarar att Sverige och Finland inte ens behöver resa till Turkiet för att lägga fram sin sak. Erdoğan kommer att stoppa deras inträde.
Orsaken till hans agerande? Erdoğan hävdar att Sverige och Finland fungerar som en bas för terrorister. Och då menar hann att olika kurdiska organisationer tillåts att verka i de nordiska länderna. Främst pekar han på den PKK (som representerar kurder inom Turkiet) och PYD/YPG som organiserar kurder i Syrien.
Hur är det med dessa anklagelser? Vi kan börja med PKK. Organisationen skapades för att kämpa för kurdernas nationella, demokratiska och sociala intressen. Detta eftersom de av den turkiska staten förnekats de mest elementära rättigheter. Kurdernas kamp har mötts av skoningslös repression. I den väpnade kamp som rasat har även PKK begått stridshandlingar som varit oförsvarliga. Men den part som verkligen stått för förtryck och statsterrorism är den turkiska staten. När man bedömer en konflikt och de olika parternas karaktär måste man utgå från frågan: Vem förtrycker vem? Inte nog med att det är den turkiska armén som stått för det största övervåldet, man har också mage att presentera sej själv som offer och den förtryckta parten som terrorister.
Efter att PKK-ledaren Abdullah Öcalan fängslades 1999 (han sitter fortfarande fängslad) tog han initiativ till en omorientering av PKK:s politik. PKK vill komma bort från den väpnade kampen och man vill inte heller ha en separat kurdisk stat. I stället lanseras en filosofi som går ut på långtgående lokal demokrati, ett eko-socialistisk och feministiskt samhälle. Vapenvila har proklamerats vid olika tillfällen, men brutits av den turkiska staten. Ansvaret för att ett fredsavtal inte kommit till stånd är helt och hållet Erdoğans.
Hans agerande mot kurderna i norra Syrien var skandalöst. De Syriska kurderna är organiserade i partiet PYD vars väpnade styrkor heter YPG. Dessa har alltid haft ett samarbete med de turkiska kurderna i PKK och även tagit till sej den nya filosofin om att inte eftersträva separation utan i stället bygga lokal-demokratiska kommuner.
I sin kamp mot “Islamska Staten” har man blivit kända för sina kvinnobataljon YPJ. YPG och YPJ besegrade tillsammans med det av olika etniska grupper sammansatta SDF – och faktiskt i militärt samarbete med USA (flygunderstöd) – terrorsekten I.S.
I den kampen stupade 20 000 YPG, YPJ och SDF medlemmar. De US-amerikanska styrkorna förlorade fem (!) soldater. Vad gjorde NATO-medlemmen Turkiet i den kampen? Svar: Ingenting. När “Islamska Statens” styrkor närmade sej den kurdiska staden Kobane stod de turkiska styrkorna på andra sidan gränsen och tittade på. Erdoğan lyfte inte ett finger när de islamistiska terroristerna anföll Kobane. Kurderna tog tillbaka Kobane och besegrad I.S.
USA samarbetade under dessa strider med YPG , SDF, och YPJ. Inte för att USA sympatiserade med kurdernas socialistiska och frihetliga program, utan för att även USA ville se I.S. besegrade, och de kurdiska styrkorna var de mest konsekventa och kompetenta kämparna mot terroristerna. När väl I.S. var besegrade drog USA bort sina trupper och gav därmed Erdoğan möjligheten att hugga de kurdiska styrkorna i ryggen. Ett makalöst förräderi från de två NATO-staterna Turkiet och USA.
Den av kurderna befriade norra delen av Syrien, Rojava, lever nu under ständigt hot från den fientliga turkiska armen.
Det är dessa kurder som i en kamp med stora uppoffringar besegrade de islamistiska terroristerna som Erdoğan kallar terrorister. Han kräver att Sverige ska förbjuda dem att ha organisationer i Sverige. Med andra ord; han kräver att den de diktatoriska turkiska lagarna ska tillämpas också I Sverige.
Han vill inte bara förbjuda PKK och PYD/YPG. Han förnekar det parlamentariska partiet HDP dess demokratiska rättigheter. HDP är ett i Turkiet verksamt demokratiskt socialistiskt parti som inte på något sätt är inblandat i väpnad kamp. Ändå sitter flera företrädare fängslade. Bland annat partiledaren Selhattin Demirtaş som suttit fängslad sedan 2016.
Det är oerhört provocerande att Magdalena Anderson på Nooshi Dadgostars upprepade fråga i riksdagen inte kunde ge ett klart svar huruvida hon till Erdoğan skulle framföra kravet på frigivning av Demirtaş, och även klargöra att Sverige inte kan gå med att hjältarna i kampen mot I.S. kallas terrorister.
Statsministern slingrade sej och gav inga klara besked. Senare har hon att sagt att Sverige står fast vid USA:s och E.U:s terrorlistning av PKK. Detta trots att det var Turkiet som stod för den massiva statsterrorismen och att PKK dessutom sedan 1999 helt har ändrat i inriktning.
Det tog alltså inte ens ett dygn efter att Sveriges politiska etablissemang meddelat att man vill ingå i NATO förrän man blev brutalt påmind om vilket trevligt gäng man hamnat i.
Kommer Sverige nu att precis som Erdoğan och Trump hugga kniven i ryggen på dem som med så så stora offer framgångsrikt nedkämpade I.S.-terroristerna?
Peter Widén
