Arash Gelichkans artikel har också varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Mordet på Hamas politiska ledare Ismail Haniyeh och militärledaren Fuad Shukr inom Hizbollah kommer inte försvaga dessa rörelser på sikt, det räcker med en snabb titt på Israels historia av politiska terrorattentat för att inse det.
Mordet på Hamas grundare Sheik Ahmad Yassin 2004 markerade inte rörelsens nedgång, snarare tvärtom och inte heller mordet på Hizbollahs dåvarande generalsekreterare Abbas al-Musawi 1992 försvagade organisationen.
Däremot kan det här betyda stora problem för Israel och dess västerländska uppbackare. Iran lovade efter bombningen av landets ambassad i Syrien i april i år att israeliska angrepp inte längre kommer stå obesvarade och löftet hölls genom att missiler sköts mot Israel från Iran för första gången någonsin.
Den gången förvarnades Israels allierade som kunde skjuta ner de flesta av projektilerna och på så sätt undvika en ytterligare eskalering, samtidigt som Iran ändå kunde göra sin markering och också avslöja regimen i Tel Avivs beroende av väst.
Med all sannolikhet kommer Iran att besvara Israels terrordåd som genomfördes direkt på iranskt territorium, det återstår att se om det kommer bli en kraftigare respons och eventuellt en från flera fronter.
Israels högerextrema regering med Benjamin Netanyahu i spetsen och även många mer liberala sionistiska oppositionspolitiker verkar vara segerrusiga av folkmordet i Gaza och inte riktigt inse sitsen man håller på att försätta sig i.
Soldaterna i ockupationsmakten fortsätter mötas av hårt motstånd från al-Qassams brigader som är Hamas militära gren och flera andra motståndsgrupper av olika inriktningar. Israel har medgett att 500 pansarvagnar skadats och att 10 000 soldater skadats eller dödats.
Netanyahu påstod i maj att 14 000 av Hamas stridande dödats vilket är svårt att bekräfta, särskilt som Israel varit blodigt dåliga på att skilja mellan civila palestinier och stridande, för att inte säga mellan civila Hamas-medlemmar och stridande i al-Qassams brigader.
Genom uppskattningar av ansedda källor som medicintidskriften The Lancet vet vi att vi kan ha så många som 186 000 eller fler direkt och indirekt dödade palestinier på grund av Israels folkmordskrigföring. Ändå är de militära bakslagen för Israel historiska, likväl som nederlagen i världsopinionen och de på den internationella politiska arenan.
Pratet om att utplåna Hamas och frita de israeliska fångarna med våld har avslöjats som galna fantasier, för att inte säga planerna på att fördriva Gazaborna till Egypten och flytta in olagliga bosättare.
Militärledningen i Israel och dess västerländska uppbackare har insett detta ett bra tag nu. Redan i april gick den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Giora Eiland ut och sade att det är dags att avsluta kriget nu och dra tillbaka trupperna från Gaza med en överenskommelse om fångutväxling förverkligad (Times of Israel, 12/4 -2024). Det här säger mannen som i samma intervju förespråkade en eskalerad svältblockad och stopp för all återuppbyggnad efter striderna – ingen fredsduva med andra ord.
Så varför lyssnar inte Israels regering på militärledningen?
Det kan finnas olika förklaringar. Dels inkluderar regeringen rena fascistiska galningar som säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir från partiet Judisk Makt som skulle fälla regeringen vid varje tecken på svaghet inför palestinierna, dels har Netanyahu haft en större militär konfrontation med Iran på sin personliga önskelista i minst två decennier.
Benjamin Netanyahu är övertygad om att Iran och dess stöd till palestinska motståndsgrupper är det som står i vägen för orubbad israelisk dominans över det historiska Palestina. Han har upprepade gånger försökt övertyga USA att den nuvarande regimen i Iran måste ersättas med en västvänlig sådan och han motsatte sig Obamas kärnenergiavtal med Iran högljutt.
Nu ser Netanyahu chansen att höja konfliktnivån mellan Iran och USA inför presidentvalet i höst, kanske med förhoppningen att Trump segrar och tågar in i Vita Huset med Iran som första utrikespolitiska måltavla.
Parallellt försöker Netanyahu återstarta förhandlingarna om fångutväxling med hårdare ställda israeliska krav om fortsatt ockupation av gränsövergången till Egypten och den så kallade Netzarim-korridoren som Israels militär upprättat för att stycka upp Gaza i två delar. Israeliska och amerikanska medier rapporterar om skarpa ordväxlingar mellan medlemmar ur Israels förhandlingsteam och Netanyahu, samt mellan USA:s president Joe Biden och hans israeliska motpart.
De vet om att kraven är orealistiska och köper inte Netanyahus påståenden om att hårdare press på Hamas militärt och genom politiska mord kommer leda till en överenskommelse helt på Israels villkor. Att Hamas och palestinierna viker sig för ytterligare massakrer och politiska avrättningar är osannolikt, medan risken för en utvidgning av kriget är uppenbar.
Men i Netanyahus kalkyl ingår det täta bandet mellan Israels koloniala tillblivelse och USA-imperialismens uppgång och helt centrala kontroll över regionen. Han räknar med att de amerikanska vapenleveranserna fortsätter alldeles oavsett och att USA backar upp Israel vid varje militär konflikt. Det ser han som grönt ljus att gå väldigt långt och ignorera att USA:s ledare vrider på sig lite grann.
Arash Gelichkan
