Att Erdoğan nu ger grönt ljus för svenskt Nato-medlemskap blev naturligtvis den stora nyheten. Jag följde mycket av vad som sändes i Sveriges Radio P1 och på SVT1 och SVT2, samt en del tidningar den 11 juli.
Några saker jag “studsade” inför.
Det första var när SVT kortfattat redogjorde innehåller i överenskommelsen mellan Kristersson och Erdoğan om att Sverige återupptagit vapenexporten till Turkiet efter att den varit avbruten några år med anledning av Turkiets bombningar av kurdiska områden i norra Syrien.
Då använder programledaren på SVT ett helt nytt ord, “försvarshandel”. Vapenhandel blev helt plötsligt “försvarshandel”.
Att införa detta nyord “försvarshandel” innebär att handel med dödliga vapen helt plötsligt får en positiv klang. Som att det bara handlade om vattenpistoler.
Eller som när krigsminister, som det hette tidigare, döptes om till försvarsminister. Varför inte ta ett steg till och kalla det “fredsminister”?
Det andra jag reagerade på var när Ulf Kristersson blev intervjuad i SVT och reportern ställer den relevanta frågan:
“–Innebär den här överenskommelsen att Sveriges tidigare kritik mot Turkiet för brister gällande mänskliga rättigheter kommer att tystna nu när vi blir medlemmar i samma militärallians?”
Kristersson svarar:
“Det är inte konstigt att länder kan tycka olika om saker och ting”.
Med detta “tycka olika” försöker han förminska att Turkiet bryter mot mänskliga rättigheter – att det bara handlar om att “tycka olika”.
Naturligtvis fick han inga följdfrågor om huruvida detta med demokrati och mänskliga rättigheter bara handlar om “tycke och smak”.
Ungefär som med graviditet. Antingen är man gravid eller inte. Man kan inte vara “lite”, “lagom” eller “mycket” gravid.
Därefter fortsatte intervjun med att Kristersson fick frågor om hur mycket tid han som statsminister lagt ner på Nato-processen:
“Är det 50 procent? Mer, eller kanske mindre?”
På den här punkten fick Kristersson dock flera följdfrågor när han inte exakt kunde svara på stor del av arbetstiden han ägnat åt Nato-arbetet.
Det tredje jag “hakade upp mig på” var när utrikesminister Billström (M) fick frågor om att Sverige nu genom överenskommelsen (punkt 2) ställer sig på Turkiets sida när det gäller påståendet att YPG/PYD är terrororganisationer. YPG är ju den kurdiska milisstyrka som tillsammans med västvärlden framgångsrikt bekämpade terrororganisationen IS och som hyllats för denna insats.
På det svarade Billström, jag minns inte de exakta ordvalen; “vi följer bara EU:s definitioner gällande vilka organisationer som är terrorstämplade”.
Här ljuger Billström journalisten och lyssnarna rakt upp i ansiktet. YPG är inte terrorstämplat av EU, inte heller av USA.
De enda länder i världen som terrorstämplar YPG är Turkiet och Qatar. Nu kan man lägga till Sverige på den korta listan.
Turkiet, Qatar, och Sverige, är de enda länder som anser att YPG är terrorister. Verkligen en “skön samling” vi har hamnat i.
Naturligtvis fick inte Billström någon följdfråga på det. Var reportern okunnig eller bara mesig när Billström oemotsagd fick påstå att YPG är terrorstämplat av EU.
Det är ju tvärtom. YPG har hyllats för att man “gick i täten som västvärldens allierade i krigsinsatsen mot terrorrörelsen IS i Syrien”.
Sverige, eller rättare sagt Sveriges regering, offrar nu kurderna. Kurderna får betala priset för att vi ska få Erdoğans välsignelse.
Till sist ett par korta tidningskommentarer:
“Sverige binder sig nu att i det demokratiska Europa agera lobbyist år en despot”, Torbjörn Nilsson i Svenska Dagbladet.
I Sydsvenskan tar Malin Krutmejer upp hur medier rapporterat om överenskommelsen:
“Rapporteringen om Natobeskedet kan liknas vid glädjeyran efter en svensk Eurovision-vinst”.
Och visst är det så. Det är mycket “Euphoria” över det hela. Som en Pyrrhusseger:
“En sådan seger till, och jag är förlorad”.
Lästips:
- YPG i hetluften när Sverige ansöker till Nato – Sveriges radio, 20 maj 2022 (i den här länken ser man bild, YPG-soldater skyddar amerikanska styrkor i Syrien 2017)
- Pyrhusseger – Wikipedia
Rolf Waltersson
