Media har flera viktiga samhällsuppgifter och en är att granska myndigheters maktutövning. Men när det gäller kriminaljournalistik verkar det ofta som om medias främsta uppgift med hjälp av polisens läckor är att mata allmänheten med spännande historier. Kriminalreportrarnas ansvarslöshet bidrar på så vis faktiskt också till att risken för att justitiemord inträffar ökar. Det finns nog bara ett område där den kritiska distansen till myndigheternas uppgiftslämnare är mindre, och det gäller gentemot krigsmakten.
Det undermåliga polisarbetet i fallet med 4-årige Kevins död i Arvika 1998 har nu, efter drygt 19 år, avslöjats av undersökande journalister på SVT och Dagens Nyheter. Heder åt dessa journalister som nu har granskat Arvika-polisens usla brottsutredning, och som belyst bristen på bevis när skulden för Kevins död lades på en av hans bästa lekkamrater.
Men den granskning som nu har genomförts, borde ha kunnat göras redan samma höst som Kevin dödades. Istället nöjde sig pressen då med att lydigt och okritiskt vidarebefordra polisens påståenden. Av bilderna från den tidens TV-sändningar ser man hur TV-reportrarna fullkomligt lyser när de kan rapportera om polisens framsteg, att man lyckats sätta dit en femåring och en sjuåring för ett mord. Ingen frågar efter några bevis.
Vi har på senare år sett hur uppmärksammade mordfall medfört en klappjakt på att publiceras i mer eller mindre fantasifulla spekulationer som ofta har byggt på läckor från polisen. I fallet med Kevin var det förstås speciellt olyckligt att polisen påståenden inte granskades eftersom den spekulativa utredningen – som saknade bindande bevis – aldrig kom att prövas i en domstol. De utpekade gärningsmännen var ju inte straffmyndiga.
I brist på bevis drev man, genom otaliga förhör av en femåring och en sjuåring, dessa pojkar till att slutligen gå med på polisens påståenden. Mycket möjligt för att slippa den tortyr de utsattes för. Inte en kroppslig tortyr, men den tortyr som ett barn kan uppleva då det pressas, utlämnat till främmande människor och utan chans att få stöd av föräldrar eller andra vuxna.
Men det var ju inte första gången detta hände. Historier med uselt polisarbete och där pressen har bidragit till att oskyldiga människor har varit dömda i allmänhetens ögon långt före rättegången har skett tidigare. Och även då utpekade gärningsmän senare har frikänts i rättegångar har dessa ofta betraktats som dömda både i media och hos allmänheten. Det mest uppenbara fallet är ju Palme-utredningen, där man efter år av misslyckanden uppfann en gärningsman, Christer Pettersson. Polisen fick även då benäget bistånd av media – speciellt av journalister som kallade sig ”vänner” till honom. Som tur var i detta fall så prövades bevisen av hovrätten, som fann dem undermåliga.
Men det finns fler fall av uppenbara justitiemord – där oskyldiga människor har dömts – och där pressen levt i symbios med de utredande poliserna och gått deras ärende. Quick-fallet är ju fortfarande ett aktuellt exempel. Där finns också en likhet med Kevin-fallet, nämligen att en kvasivetenskaplig akademisk expert har fått påverkat vittnesförhören i utredningarna. Samma person har dessutom varit inblandade i bägge dessa polisutredningarna.
Ett av de i den svenska kriminalhistorien värsta exemplen på justitiemord är de två fällande domarna mot den kände löparen Olle Möller, flerfaldig svensk mästare i terränglöpning. Han dömdes för mord på 10-åriga Gerd Johansson 1939 i Stockholm och på 34-åriga Rut Lind 1959 i Örebro. Efter två skandalöst genomförda brottsutredningar där poliser med förutfattad mening om Olle Möllers skuld genomförde brottsprovokationer under hans häktningstid, och sorterade bort dem vars vittnesmål talade för Olle Möller oskuld.
Under 1950-talet förhörde dessutom polisen i Stockholm Olle Möller för ytterligare ett flickmord, det på Kerstin Blom. Men de lyckades då inte spräcka hans alibi och förde därför inte mordutredningen till rättegång. Utredarna betraktade dock ändå fallet som löst. Olle Möller hade fått gå fri i brist på bevis, ansåg polisen.
Till polisutredarnas överraskning framkom några år senare plötsligt ett vittnesmål som bevisade vem Kerstin Bloms verklige mördare var. Hugo Färnström, hette mannen som kunde bindas till detta mord. Trots att Kerstin Blom-fallet hade stora likheter med Gerdmordet förhördes aldrig Hugo Färnström om mordet på Gerd – Olle Möller var ju redan dömd för detta.
När Örebropolisen 1959 utreder den 34 åriga kvinnan Rut Linds försvinnande upptäcker man att hon hade vistats i samma väntrum på sjukhuset i Örebro, som Olle Möller den dag hon försvann. När mordutredarna i Stockholm, som hade haft hand om de fall där Olle Möller tidigare varit inblandad, får höra detta far de till Örebro och tar över utredningen. De är ute efter revansch efter misslyckandet att binda Olle till mordet på Kerstin Blom.
Olle Möller var sedan sin tid som idrottsman van att umgås med journalister. Dessa flockas nu åter runt honom. Men de spelar samtidigt ett spel tillsammans med polisen, där de påverkar opinionen att bli misstänksam mot Olle Möller. Aftonbladets Börje Heed uppträdde som kompis till Olle, men skrev samtidigt försåtliga artiklar som bidrog till att öka misstankarna mot honom.
Efter en minst sagt märklig utredning och ett uselt advokatarbete – advokat Einar van der Velde brydde sig aldrig om ett tips som kunde ha lett fram till den verklige mördaren – så lyckades polisen på så vis få Olle Möller fälld för ytterligare ett brott. Örebropolisens mest erfarna utredare ansåg däremot att domen mot Möller byggde på uselt polisarbete.
Brottmålsadvokaten Per E Samuelsson och hans sambo Lena Ebervall, som också är advokat, har studerat de mordfall Olle Möller har varit inblanda i. De har lagt fram övertygande bevis för att domarna är rena justitiemorden. De har också lyckats få fram de alternativa mordspår som polisen inte brydde sig om att utreda.
I boken Mördaren i Folkhemmet, som Samuelsson och Ebervall gav ut för fem år sedan kan man också följa det fulspel som pågick mellan polisen och pressen under de tre mordutredningar det handlar om. Problemet med deras bok är att den är skriven i romanform, trots att den är byggt på en gedigen faktakontroll. Det betyder att författarna dramatiserar framställningen för att göra den mer spännande. Men samtidigt bidrar formen till att läsaren kan bli osäker om vad som är fakta och vad som är fiktion.
Deras argumentering när det gäller Olle Möllers oskuld är dock mycket övertygande. De visar också på de stora bristerna i polisutredningar och de förutfattade meningar som hade styrt polisens arbete.
Man skulle önska sig att den diskussion som nu kommer igång på grund av granskningen av Kevinfallet blir en lärdom både för polisen och för media, så att vi slipper den usla kriminaljournalistik som bygger på läckor från polisen. Har man inget relevant att skriva utan istället sprider rykten så ska man inte skriva. Tredje statsmaktens uppgift är att granska makten, det vill säga offentliga myndigheter och företag, inte att gå deras ärenden. Det behövs en bra kriminaljournalistik som ifrågasätter utredningar som bygger på förutfattade meningar. En kriminaljournalistik som utgår från ett objektiv, ärligt sanningssökande.
De finns de säkert fler fall där polisens utredningar och de så kallade experter de använt sig av borde granskas i efterhand.
Hans Hjälte