Bildskapare: Gerd Altmann / pixabay.

Motståndaren är militarismen – även i form av militäralliansen NATO!

Valet står inte mellan att sluta upp bakom den ena eller den andra militaristiska makten. För fredsrörelsen handlar det om att i alla länder mobilisera mot alla militaristiska och destruktiva krafter – solidariskt och utifrån en internationalistisk grundståndpunkt.
I de svenska medierna dominerar nu en propagandabild med budskapet att USA:s och NATO:s drivkrafter är värnande om demokrati och säkerhet. Vilket också är den version som propageras av det politiska etablissemanget och det militärindustriella komplexet.
Om kampen för fred och anständighet ska ha en möjlighet till framgång måste vi istället för den felaktiga propagandabilden  utgå från realiteterna. Om dessa realiteter skriver Pär Salander i debattinlägget nedan.

eFOLKET-medarbetaren Pär Salander är till vardags professor emeritus vid Umeå universitet.

*****

Det finns inget försvar för Rysslands krig mot Ukraina. Detta faktum till trots har vi en skyldighet att försöka förstå sammanhanget kring kriget. Tyvärr verkar media, inte minst public service, vara befriad från den ambitionen. Framställningen i media ger intrycket av att Ryssland agerar i ett politiskt vakuum och att det hela kokar ner bara till att Putin har expansionistiska ambitioner.

NATOs agerande däremot berörs inte och NATO får därför i kontrast framstå som den oskuldsfulla räddande ängeln. Den bilden är inte trovärdig. Politik är alltid ett sammanhang. Versailles-förhandlingarna 1918 efter första världskriget betraktas i dag som centrala för förståelsen av andra världskriget. På liknande sätt ger förhandlingarna 1989-90 kring Tysklands återförening en förståelseram för Rysslands krig i Ukraina.

Vad gäller Versailles och andra världskriget så deltog den kände brittiske ekonomen John Maynard Keynes i förhandlingarna, men hoppade av med motiveringen att de allierade tog tillfället i akt att förödmjuka den tyska nationen vilket kunde få katastrofala framtida konsekvenser. Keynes var i den meningen profetisk – han förutsåg tysk revanschism: andra världskriget.

Vad gäller förhandlingarna kring Tysklands återförening så lovade USA/NATO att man inte skulle expandera “en tum österut” samt respektera Rysslands säkerhetsintressen efter Sovjetunionens och Warzwapaktens upplösning (se forskning och offentliggjorda dokument, till exempel Joshua Shifrinson och National Security Archive vid Gorge Washington University). I ett öppet brev till Vita Huset 1997 varnade också 46 ledande amerikanska utrikespolitiska experter för att en utvidgning österut skulle vara “ett politiskt misstag av historiska proportioner”.

George Kennan, den ledande arkitekten bakom USA:s kalla-kriget-politik uttryckte sig på liknande sätt. Men de orden lyssnade man inte på, utan expanderade snart österut och vid NATO-mötet 2008 i Bukarest meddelade också Bush Jr. att även Ukraina och Georgien “kommer att bli medlemmar”. Putin protesterade nu mer högljutt, och uttryckte att vid Ukraina, som historiskt, etniskt och kulturellt har en speciell relation till Ryssland, går en röd linje. Men sedan dess övar och tränar Nato i Ukraina (och försvarsminister Hultkvist åker till Georgien, talar om Rysslands aggressivitet och lanserar NATO vid militärhögskolan).

Parallellt med detta så har USA frånträtt vapenkontrollavtalen med Sovjetunionen från det kalla kriget och därmed öppnat upp för installation av missiler i Rysslands absoluta närhet. Rysslands säkerhetsintressens röda linje överskreds och Ukrainakriget har blivit verklighet. Kennans ord blev därmed även de profetiska.

NATOs generalsekreterare Stoltenberg, president Biden och höga svenska militärer förnekar att NATO brutit löften. Man marknadsför i stället NATO just som den oskuldsfulla räddande ängeln.

NATO-entusiasternas tunnelseende överraskar inte, men det är störande att den kritiska undran kring det politiska sammanhanget helt lyser med sin frånvaro i dominerande media, och inte minst i public service.

Än en gång: Ryssland agerar faktiskt inte i ett politiskt vakuum. Valda så kallade experter och ledande militärer får breda ut texten i tv-studion och NATOs roll i konflikten lyser endast genom sin frånvaro. SVTs utfrågare begränsar samtalet till “vad händer nu?”.

För en tid sedan intervjuades ÖB Bydén i “30 minuter”. Anders Holmbergs kritiska undran begränsade sig till Bydéns privatliv i samband med den så kallade polisskandalen. När Holmberg sedan tog upp Ukraina var han tillbaka till det passiva “vad händer nu?”. Han kunde åtminstone ha frågat om ÖB tycker det var en god idé att NATO drar vidare österut i stället för att respektera Rysslands upplevda säkerhetsintresse.

Stormakter som Ryssland och USA har alltid velat ha välvilligt inställda länder som grannar. USAs störtande av vänsterregeringar i Latinamerika är mer än välkänt. Ryssland lever sedan tidigare med en historia av att invaderas av väst och i närtid har USA med NATO-allierade oprovocerat, på eget initiativ, invaderat länder i Mellanöstern med miljoner döda och lämnat länderna sönderslagna i kaos. Uppenbara krigsbrott har begåtts, men inga sanktioner mot angriparna har utdelats. Med beaktande av detta är det kanske inte är så konstigt att Ryssland av säkerhetsskäl inte vill ha NATO alltför nära.

Lika lite som Versailles-fördragets förödmjukande av Tyskland urskuldar Nazi-Tysklands roll under andra världskriget, urskuldar NATOs löftesbrott mot Ryssland angreppskriget mot Ukraina. Men löftesbrottet exemplifierar att NATO i första hand inte bidragit till fred, utan till konfliktskapande och försämrat “säkerhetspolitiskt läge” i världen.

ÖB Bydén föreslår i detta läge att Sverige framöver, förutom att rusta upp, skall stationera trupp i Baltikum och vara öppen för NATO-trupp och kärnvapen på svenskt territorium. Givet bakgrunden till kriget i Ukraina är det närmast enfaldigt att tro att en eskalering av NATOs närvaro i Rysslands närhet plötsligt skall bidra till förbättrat “säkerhetspolitiskt läge”. Rimligtvis blir konsekvensen den motsatta, det vill säga ett mer trängt Ryssland och ökad polarisering. Det finns faktiskt någonting som stavas förtroendeskapande åtgärder och förhandling.

NATO existerar för att hantera konsekvensen av dess egen existens”, menar den brittiske Östeuropa-forskaren Richard Sakwa. Mycket tänkvärt. Warzwapakten lades ner, lägg också ner NATO. För säkerhetens skull.

Pär Salander,
Umeå

Liknande artiklar