Memphis Minnie

Inför kvinnodagen 8 mars ämnar vi på eFOLKET påbörja en serie av presentationer av kvinnor inom musiklivet. En del av dom vi kommer att presentera kan ha fått sitt erkännande, men många har trots sina värdefulla bidrag skuffats undan. Många är okända för det stora flertalet. Vi på eFOLKET vill råda bot på detta.

Först ut är Memphis Minnie. bluessångerska och gitarrist. Aktiv praktiskt taget under hela 1900-talets första hälft. Hon föddes antagligen 1897, i Algiers Louisiana. Familjen var fattiga arrendebönder och Minnie var äldst av 13 syskon. Hon föddes naturligtvis inte som Memphis Minnie; utan som Lizzie Douglas. I familjen gick hon under namnet Kid, och Kid Douglas var det namn hon kom att använda i sin ungdom.

Åtta år gammal fick hon sin första gitarr och familjen hade ett år tidigare flyttat till norra Mississippi, inte långt från Memphis Tennessee. Tretton år gammal sökte hon sig till Memphis och hängde på den berömda Beale-street där den tidens svarta folkmusiker höll till. Kid Douglas, den blivande Memphis Minnie, var redan en kompetent utövare på både banjo och gitarr och hon sög ivrigt i sig av alla lärdomar som fanns att ta in bland bluesfolket i staden. Som gatumusikant plockades hon snart upp, turnerade och spelade i olika konstellationer. På 20 talet tillsammans med gitarristen Casey Bill Weldon, som hon också ett tag var gift med.

År 1929, efter att skiljt sig från Weldon, träffade hon Joe McCoy. De bildade en gitarrduo och gifte sig. Deras sätt att kombinera två gitarrer blev stilbildande. Kid Douglas fick namnet Memhis Minnie av skivbolaget Columbia. (Joe fick artistnamnet Kansas Joe trots att han aldrig varit i Kansas).

1935 fick tog äktenskapet, och därmed duon, slut. Några menar att Joe aldrig riktigt kunde hantera att ibland hamna i Minnies skugga. Minnie var inte heller någon kvinna som tog skit. Den man som försökte sätta sig på henne fick veta att det var olämpligt.

1939 formerade Minnie en ny gitarrduo, den här gången med Ernest Lawlars som gick under artistnamnet Little Son Joe. Och även här blev det äktenskap och ett som höll livet ut. (Lawlars dog 1962). Tillsammans spelade de in fantastiska bluessånger. “Me and My Chauffeur Blues”, “Looking the World Over”, “Black Rat Swing” och många fler.

Memhis Minnie och hennes man började redan på 40 talet att använda elgitarrer. Hennes karriär spänner alltså från lantlig akustisk blues till elektrifierad “Chigago-blues”. Redan i början på 30-talet hade hon och hennes dåvarande man flyttat till Chicago. Hon spelade inte heller in enbart i gitarrduoformering. På flera inspelningar finns piano och bas. Och hennes andre mans bror, Charlie McCoy, kompade henne på mandolin (ett ovanligt instrument inom bluesen) på flera skivor.

Minnies musik blev dock sedd som omodern och hon försvann alltmer från rampljuset. (Samma öde gick Joe och Charlie McCoy till mötes. Joe dog redan 1950 och Charlie 1959, fattig och glömd.) Och detta var också Minnies öde. Hennes man Ernest dog 1962. Minnie fick den första hjärnblödningen 1960 och levde på ett vårdhem från 60-talets mitt då hon omöjligt kunde klara sej ekonomiskt och praktiskt. Efter flera hjärnblödningar avled hon 1973 då den sista stroken kom. Inget skivbolag brydde sej om att ens skicka blommor till begravningen.

Den som har tillgång till datamaskin kan gå i på Youtube och lyssna på de fantastiska bidrag Memphis Minnie gett bluesen. Hon har en stark, ibland hård röst. Hennes gitarrspel har stor bredd. Från folkbluesens “picking” till driven hård blues. I hennes sista inspelning “Kissing in the Dark” från 1953 handlar det om rullande tidig Chicagoblues. Och man kan höra var Muddy Waters fått inspirationen till sin “Walking Thru`the Park” ifrån. Från tiden med duon med Joe McCoy kan nämnas låtar som “Dont want no woman” (där också Joe sjunger) och “Bumble Bee Blues” Bland många, många andra högklassiga blueslåtar. Och “If you see my Rooster” är en tidig version av “Little Red Rooster”.

eFOLKET kommer att fortsätta att dra fram musikens undanskuffade kvinnor och placera dem i det ljus de förtjänar att vara i.

Peter Widén

Liknande artiklar: