Anders Karlsson:
Det har lägrat sig ett tämligen kompakt mörker runt Ukrainakriget. Det vi kan registrera är en på bägge sidor alltmer olycksbådande eskalering.
Själva frontlandskapet är i stort tämligen fastfruset, men där vi under nuvarande år kunnat notera smärre ryska framryckningar, kombinerat med oändliga människooffer i en konflikt som på det planet bär tydliga drag av Första världskrigets helvete; bara en sådan sak som att stridande kommenderas till rena självmordsuppdrag när de går iväg för att “rensa” i motpartens skyttegravar bär vittnesbörd om den yttersta formen av mänsklig förnedring.
I frågan om möjliga förhandlingar verkar också såväl den ryska som den ukrainska regimen fullständigt ha låst sig; där Ryssland signalerar att dess uppnådda erövringar inte är förhandlingsbara och där Ukraina först kräver ett totalt ryskt trupptillbakadragande innan samtal överhuvudtaget kan bli möjliga.
Det folkliga krafter över hela världen nu bör göra är att kräva att de stridande parterna ingår förhandlingar. En mer renodlad militär lösning bär över sig en prägel av att vara fruktansvärd – i en människoslakt som kan komma att sträcka sig över ytterligare många år – och där den allt mer olycksbådande eskaleringen i värsta fall kan leda fram till ett fasansfullt storkrig.
Vi ser också en omfattande global upprustning och hur våra samhällen militariseras, samtidigt som över 800 miljoner människor i vår värld tvingas gå till sängs hungriga och där den gröna omställningen självklart kräver enorma resurser för en överhuvudtaget framtida dräglig värld att leva i.
Under upprinnelsen till det andra Irakkriget 2003 lyckades en global rörelse få ut miljoner människor på gatorna – under den enkla parollen “Nej till krig!”. Det blev ändå krig, men mobiliseringen bidrog till att västimperialismen stod splittrad med främst Tyskland och Frankrike som klara krigsmotståndare. I vårt egna land bidrog det dessutom till att regeringen i slutändan intog en tydlig hållning mot kriget, efter att dåvarande statsministern Göran Persson dagarna före jul 2002 först undsluppit sig det skandalösa uttalandet att “ett litet krig skulle idag vara väldigt bra och då framför allt för världsekonomin”.
Det kan förefalla rent utopiskt att i dagsläget hoppas att miljoner människor återigen ska ta gatorna i besittning, och då kanske under den gemensamma parollen “Sluta skjut – Förhandla nu!”.
Men det är svårt att överhuvudtaget skissera några möjliga konstruktiva vägar framåt i ett läge där det absolut värsta trots allt är ett fortsatt krigande utan synligt slut. Det är verkligen fred vi vill ha – till nästan varje tänkbart pris!
Det övergripande kravet bör således vara att båda parter, som ett första steg, ingår en vapenvila och förutsättningslöst sätter sig vid förhandlingsbordet. Vi kan erinra oss att vietnameserna inte krävde ett amerikanskt tillbakadragande för att 1968 sätta sig och förhandla i Paris. Det följdes av fem års hård dragkamp innan fredsavtalet 1973 äntligen blev verklighet.
En i sammanhanget intressant tankegång är den idé som den libanesiske socialisten och skribenten Gilbert Achcar dryftat; att under FN:s kontroll genomföra folkomröstningar om nationell tillhörighet i de områden i Ukraina – med en till stor del etnisk blandad befolkning – som Ryssland idag ockuperar.
Anders Karlsson
