Mali är till ytan Afrikas sjätte största land, tre gånger så stort som Sverige och med nästan dubbelt så stor befolkning som Sverige. Landet är delat i två mycket olika delar.
Sydvästra delen av Mali består av bördig jordbruksmark. Här bor nästan 90 procent av befolkningen, trots att den delen utgör endast en tredjedel av landets yta. Den nordöstra delen består av öken i norr och torra savanner i söder, områden som inte är lämpliga för intensivt jordbruk. En stor del av året är det mycket varmt och torrt.
I denna del av landet har en stor del av de väpnade konflikterna ägt rum. Centralregeringen förlorade helt kontrollen över den nordöstra delen 2012. Upprorsstyrkorna var dessutom då på väg att tränga ända fram till huvudstaden Bamako nära Malis sydvästra gräns. FN-styrkorna lyckades dock hindra framryckningen. Men därefter har striderna fortsatt i nordöstra Mali i över 8 år.
Över 90 procent av befolkningen i landet är muslimer, konflikterna handlar i grunden inte om religiösa motsättningar. Fattigdom och konflikter om mark för odling och bete samt tillgång på vatten är grundorsaken. Människors utsatthet på grund av fattigdom utnyttjas dock i den religiösa och politiska propagandan.
Mali är ett av världens fattigaste länder, med en bruttonationalprodukt per invånare på drygt 20 000 kronor. Även de flesta övriga före detta franska kolonierna söder om Sahara, hör till den fattigaste tredjedelen av världens länder.
Traditionellt har odling av bomull skapat Malis största exportinkomster. Gruvdrift som till största delen handlar om utvinning av guld ger numera större exportinkomster. Mali har dessutom olje-, gas- och många andra mineraltillgångar, främst järn, bauxit och mangan som ännu är tämligen oexploaterade.
Trots att det är över 60 år sedan Mali blev självständigt har Frankrike behållit ett ekonomiskt grepp om sin forna koloni. Och medlet för detta har bland annat varit en valutaunion, där forna franska, portugisiska och spanska kolonier i Afrika har knutit sin valuta, CFA-francen, till den franska francen, och numera till euron, sedan Frankrike avskaffat sin egen valuta. Valutaunionen innebär dessutom att dessa länder tvingas att hålla hälften av sina valutareserver i Frankrike. Systemet påstås skapa “makroekonomisk stabilitet”.
Men den största effekten av valutaunioner är att dessa hämmar ekonomisk utveckling i de svagare ekonomierna och på sikt skapar allt större klyftor. Detta är tydligt i euroområdet, där de svagare ekonomiska länderna i Sydeuropa har en allt sämre ekonomisk utveckling när de tvingas leva med en för dem övervärderad valuta. Det hämmar deras exportmöjligheter och leder till både ekonomiska och politiska kriser, vilket hittills främst har drabbat Grekland och Italien.
När länder i Afrika, med ännu sämre ekonomiska förutsättningar än länderna i Sydeuropa, tvingas leva med en valuta vars värde bestäms av den ekonomiska utvecklingen i EU, och då främst av Tyskland, blir det ännu större påfrestningar. Ländernas ekonomiska konkurrenskraft urholkas. Detta dömer till exempel Mali att bli råvaruexporterande. Produkter med stort arbetskraftsinnehåll kan inte klara konkurrensen på världsmarknaden, när landets valuta är övervärderad.
Fattigdom och osäkra levnadsvillkor på grund av det torra klimatet i nordöstra Mali har tvingat människor att fly för att få ett bättre liv. Det har länge gått en flyktingström från dessa områden till Nordafrika, men Libyens sammanbrott efter Natos angreppskrig medför att flyktingströmmen nu fortsätter över Medelhavet mot Europa.
Den som främst har kritiserat CFA-francen är inte de inhemska ledarna i de afrikanska länderna utan Italiens utrikesminister Luigo Di Mai. Han har förklarat att CFA-francen innebär att dessa länder fortfarande är kolonier.
För Frankrike är därmed valutaunionen en fördel. Precis som landet med den starkaste ekonomin och bästa produktiviteten i EU, Tyskland, drar dom fördel av den europeiska valutaunionen på Sydeuropas bekostnad, drar Frankrike fördel av CFA-francen på de afrikanska CFA-ländernas bekostnad. På så vis är detta ett nykolonialt projekt, där kolonialmaktens direkta styre ersatts av ekonomisk plundring.
På samma sätt som under kolonialtiden skickar Frankrike trupper till Afrika för att kväsa uppror – men till skillnad från den tiden ska nu även svenska soldater vara med och kriga i Afrika (se Mali – krig utan slut 1). Mali och andra CFA-länder behöver inte soldater och vapen, landet behöver ekonomisk utveckling.
Nu finns dock exempel på att sådana fredsskapande åtgärder som Tormod Heier efterlyser (se Mali – krig utan slut 2) genomförs även i Mali. För inte så länge sedan kunde två av de större befolkningsgrupper, som under många år varit invecklade i en blodig konflikt komma överens om att sluta strida mot varandra. Efter medling – dock inte från FN eller Frankrike utan från den schweiziska organisationen Centrum för humanitär dialog.
Konflikten mellan nomadfolket Fulani och det jordbrukande folket, Dogon, har pågått i många år och inneburit stort lidande och många dödade i strider. Grundorsaken till konflikten har varit kamp om vattentillgångar och jordbruksmark. Den vanligaste grundorsaken till motsättningar i detta torra område söder om Sahara. Detta har sedan dessutom spätts på med religiösa motsättningar.
Nu har de bägge folken dock kommit överens om att respektera varandras religion och vanor och tillåta fri rörlighet samt gränsöverskridande handel i de områden där dessa folk lever. En humanitär organisation från Schweiz kunde alltså genomföra vad varken FN:s eller Frankrikes militära styrkor har åstadkommit.
Hans Foste Hjälte