En text av Bruno Bran som stämmer till eftertankar och grubblerier – och kanske även till handling av något slag …
När julen hade kommit, klapparna delats ut och skinka och snaps var konsumerade, tog Mor fram en gammal bok och sa att hon skulle läsa för oss. Vi barn, som inte längre ansåg oss vara barn, protesterade högljutt och menade att sådant larv var det sista vi behövde.
– Nu blir det så i alla fall! dundrade Far. Julen är ingen vanlig högtid. Lite vett och kultur har ingen dött av!
Vad skulle vi göra annat än gilla läget. Vi hade ju faktiskt fått var sin iPhone.
– OK då, sa jag, och min syrra smilade upp sig lite.
– Bara det inte blir för långt, sa hon.
– Då börjar jag, sa Mor. Och hon läste:
”Midvinternattens köld var inte nådig. Alla fruktade vargen, eftersom den gav sig på fåren. Det fanns väl dom som ropade ’ingen rädder för vargen här’, men det gjordes av okunskap och brist på erfarenhet.
Vargen hade åter börjat få tillökning efter en period av nedgång och ville nu flytta fram sina positioner. Han valde ett oväntat grepp. I stället för att yla vid fullmåne så blodet isade sig på folk och fä, anlade han en sordinerad ton och tjoade mer som en skojare:
– Yahoo, gott folk! Inte ska ni väl vara rädda för oss!
Några blev lättade, men de flesta i bygden var lagom imponerade av detta utspel. De såg till att ha bössan laddad, men å andra sidan var det inte tillåtet att skjuta.
Många vargar var ute på nätterna.
– Yahoo! Lyssna på oss! Vi ska ta hand om kreaturen!
Vargarna förhandlade med andra djur i skogen – räven, höken, järven, björnen. Alla förklarade att det inte längre skulle finnas några faror. Om fåren ändå blev rivna, berodde det i så fall på att de var mogna för slakt eller svarta. Äntligen skulle det komma en ny tid, då landet blomstrade och det blev slut på varghatet.
Folk skakade på huvudet och sa att nu går det åt skogen. Fanns det inte skogvaktare och jägmästare som borde reagera? Vad sysslade dom med egentligen? Var fanns dom nu? Ja, dom hade stoppat huvudet i busken. Dom var trötta och mätta, i själva verket en smula korrumperade, eftersom dom också hade magarna fulla med lammkött. Det enda som hördes var en stilla kommentar från en duva i kommunstyrelsen:
– Detta är oacceptabelt.
Nu var det midvinter, vargtimman på året, och som vanligt seglade höken upp i det himmelska, järven trodde han var varg, räven hade klätt ut sig till höna, björnen sov sin vintersömn som skulle räcka fram till nästa val. Och överallt hördes vargarnas tjut:
– Yahoo, yahoo! Låt vargarnas allians sköta vargproblemet! Yahoo! Yahoo!
Och om ingen stoppar dem, blir det så.”
Så slog Mor ihop de nötta pärmarna på den gamla boken.
– Schysst, morsan, sa jag, för något skulle man ju säga.
Bruno Bran.
