Volvoarbetaren, den fackligt engagerade miljökömpen Lars Hennriksson. I bakgrunden: Klimatmanifestationen på Mynttorget i Stockholm, den15 mars. Foto: Joar Varpe.

Lars Henriksson: “Klasskampen avgör klimatfrågan!”

INTERVJU

Hundratusentals barn och ungdomar jorden runt skolstrejkar för klimatet. Det är bra, men det räcker inte, menar socialisten och Volvoarbetaren Lars Henriksson som har skrivit boken Slutkört om behovet av att ställa om bilindustrin. Klimatfrågan kan bara avgöras genom klasskamp.

– Det är fantastiskt bra vad Greta Thunberg och de andra skolungdomarna gör. Men det hotar inte makten. Det räcker inte med att visa upp sig och säga att politikerna måste ta tag i klimatfrågan. Det krävs mer än så för att vinna den här fighten eftersom det är så oerhört starka intressen vi slåss emot. Det är de största företagen och hela det kapitalistiska systemet, säger Lars Henriksson.

– Jag brukar säga att vi måste göra varje arbetsplats till ett slagfält mot den globala uppvärmningen. Det är där fackföreningarna borde komma in och driva klimatfrågan som en facklig stridsfråga och utnyttja den makten som arbetarkollektivet har. Den kampen kommer inte vara lika gullig som när barnen demonstrerar.

Tyvärr har den svenska fackföreningsrörelsen inte visat något större intresse för klimatet. Lars Henriksson tror att det beror på att ledningen inte vågar ta tag i frågan eftersom de vet vad det skulle innebära.

– Fackföreningsledningen inser nog sanningen, nämligen att klimatfrågan kräver att man konfronterar kapitalismen, och de är inte beredda att ta det steget. Den svenska fackföreningsrörelsen har för länge sedan abdikerat från hela frågan om inflytande över produktionen, säger han.

– Klimatfrågan är inte en teknisk fråga, det är en fråga om politik och makt. Om fackföre­ningar ska kunna utmana kapitalet så krävs det att de är demokratiska, medlemsstyrda och stridbara. Det har fackföreningsledningen inte heller något intresse av att verka för, inte i någon fråga, och inte heller i klimatfrågan. Därför måste vi mobilisera medlemmarna helt enkelt, för klimatfrågan kommer inte att lösas genom kloka argument.

Att få tusentals ungdomar att skolstrejka verkar inte vara så svårt. Men kommer vuxna arbetare orka engagera sig på samma sätt?

– Naturligtvis har arbetarna ett intresse att engagera sig eftersom de är människor som bor på den här planeten. Medlemmarna är lika frustrerade och oroliga och har samma klimatångest som alla andra, men de hålls tillbaka av att ledningen inte vill göra något, säger Lars Henriksson.

– För att fackföreningen ska kunna bli stridbar måste den vara demokratisk, medlemmarna måste bestämma. Det finns ett lysande aktuellt exempel på att det där fungerar med Hamnarbetarförbundet som mot alla odds vann en viktig seger. Jag tror att Hamnarbetarförbundets fight var viktigare än skolstrejken med Greta. De har överhuvudtaget inte lyft klimatfrågan, men de har visat att kollektivkamp är möjlig och var makten finns genom att hota produktionen. Då är det inga politiker som vill gulla med dem. Annie Lööf åker inte ut och tar selfies med Hamnarbetarförbundet. De har visat att det går att få storkapitalet på knä.

Men passiviteten har också att göra med hur tillbakapressad arbetarrörelsen är överallt.

– Naomi Klein har med rätta sagt att klimatfrågan fick en extremt dålig tajming. Hade det här uppmärksammats på 70-talet, då arbetarrörelsen och den radikala ungdomsrörelsen var som starkast, då hade det blivit lättare att vinna striden. Men nu har vi pressats tillbaka i 40 år, så diskussionen om arbetarklassens makt över produktionen är väldigt långt borta. Inte ens Vänsterpartiet talar i sådana banor, säger Lars Henriksson.

– Läget börjar bli allt mer akut. FN:s klimatkonvention antogs 1992, och sen dess har utsläppen av växthusgaser ökat med 60 procent. Det finns ju ingenting som tyder på att systemet skulle vara självläkande, utan det är nödvändigt att konfrontera och göra uppror mot det. Då måste man ifrågasätta kapitalets makt över produktionssystemet, men också hela kapitalismen. Det är så tydligt att kapitalismen hotar hela samhället, och därför blir det väldigt akut att socialisera produktionen i ordets djupaste bemärkelse. Det kanske inte är så stor chans att vi lyckas, men det är den enda möjligheten som finns för att rädda planeten.

Även om Lars Henriksson är pessimistisk så tror han också att en vändning kan gå fort.

– Riktig förändring kommer först i samband med kriser. Det är klart det finns hopp om att vi kan mobilisera ett motstånd. Rörelsen gula västarna i Frankrike, som ingen var beredd på att den skulle uppstå, utlöstes ju av ett sällsynt dåligt försök att driva borgerlig klimatpolitik. Det visar flera olika saker. Dels att makten inte sitter säker någonstans. Det är tydligt att folk i allmänhet inte längre har förtroende för systemet. Men det visar på fackföreningens materiella svaghet också, att även när de gör saker så blir det till att demonstrera på gatan, inte i produktionen. Istället för att använda den stryka man faktiskt har genom att strejka eller kämpa för att ta kontrollen, säger Lars Henriksson.

– Det är därför jag menar att hamnarbetarnas lilla seger kan vara viktigare än vad man tror vid första anblick. Om det kan få folk att fatta att det är en demokratisk organisering, kollektiv sammanhållning och envis kamp som betalar sig, då kan det bli del av en vändpunkt.

Per Leander

Intervjun tidigare (22/3) publicerad i tidningen Internationalen

Liknande artiklar: