Om konsten att mala solidariteten till grus, och ganska raskt förflytta positionerna lite drygt hundra år bakåt i tiden.
En kontrast: Nyby Bruk under 70-talet
Dagens lönesystem på skolorna: Godtyckets triumf
Björklunds hugskott och fackens häpnadsväckande knäfall: Försteläraredirektivet
Vi är några på den skola (Rekarnegymnasiet i Eskilstuna) jag sedan 19 år arbetar på, som tackar nej till att delta i de så kallade ”lönesamtalen”. Vårt nej tack har vi sett som ett pedagogiskt handfast sätt att understryka vår argumentation mot ett förödande system. Ett system som i hög grad och på kort tid lyckats bryta ner solidariteten och tysta den fackliga diskussionen i vardagen, lärare emellan.
Denna sorgliga utveckling är inte unik för skolan. Ett ljus i mörkret blev den seger som Sjöbefälsföreningen nyligen nådde i årets avtalsrörelse. Sjöbefälen krävde inte ett öre utöver det beramade ”märket” (2,2 procent), men var stenhårda i avvisandet av motpartens strävan att etablera ett system med individuella ”prestationslöner”, satta av redericheferna. Man krävde ett på objektiva kriterier baserat tariffsystem, och avvisade alla försök från medlarnas sida till att få den fackliga organisationen att acceptera en ”kompromiss”.
De av chefer satta individuella ”prestationslönerna” handlar om ett förklätt godtycke. Det vet vi alla. Utbildningsinstitutionerna är förvisso därvidlag inga undantag. Avsaknaden av precision i uppskattningen av insats, såväl som resultat, är uppenbart. Att systemet, som tillskyndarna hävdar, skulle gynna ”rättvisa” i lönesättningen är en bluff.
Varför har detta, ”uppifrån” omhuldade, bluffsystem skapats? Man kan ana följande anledningar:
- Godtycket praktiseras uppifrån, av arbetsgivarens representanter.
- Det solidariska fackliga agerandet underifrån undermineras, de anställda splittras, fjärmas från varandra och ställs mot varandra som ”konkurrenter”.
- Klyftorna lönemässigt ökar, och detta uppmuntrar egocentrisk ”karriärism” och underminerar kollektivets solidaritet.
Det vi nu ser inom skolan, och andra områden, är en av frukterna av den målmedvetna offensiv som tog form under 80-talet under parollen ”satsa på dig själv”. Solidariskt tänkande och sammanhållning skulle brytas ned. Tanken att ökad jämlikhet är något eftersträvansvärt hånades.
Det handlade om en i ordets egentliga mening reaktionär offensiv, och införandet av individuella lönesystem baserade på arbetsgivarsidans tyckande och godtycke (och intresse) har varit och är en del av denna reaktionära offensiv. Vi har förflyttats tillbaka till 1800-talet, och till det system som tidigare generationer med stora uppoffringar och med solidariteten som vapen kämpade för att upphäva!
Redan 1997, när jag som nyutbildad lärare anställdes på Rekarnegymnasiet, hade den reaktionära processen inletts. Det gamla tariffsystemet var skrotat, och med min bakgrund som fackligt aktiv inom Metall fick jag en rejäl tankeställare när jag klev in i skolans värld. Rektorn förklarade, i ett enskilt samtal med mig (om facklig medverkan i samtalet var inte tal), att min lön skulle bli 14000 kronor i månaden. Inte för att just den lönen fanns reglerad i något avtal, utan för att … Ja, för att vadå?
Jag hade haft mitt första möte med vad man skulle kunna kalla godtycket som rutin. Om jag hade synpunkter, på den lön jag tilldelades, fick jag vända mig till förvaltningen, förklarade rektorn. Men det skulle, enligt honom, vara ”helt utsiktslöst att räkna med mer”.
Men var det mitt första möte med godtycke vid lönesättning? I mitt huvud dök upp en episod som inträffade 1965, när jag, som så kallad springschas på Alfa Laval/Pressbolaget i Eskilstuna, fick min första tillsvidareanställning. Även då ett enskilt samtal. Jag fick 100 kronor i veckan. Jag funderade faktiskt efteråt över tillvägagångsättet. Det visade sig att SIF (tjänstemannafacket) brast i sina rutiner. Springschasen ”räknades inte”, och jag fick aldrig heller någon påstötning om medlemskap i SIF. Men godtycket var 1965 inte rutin.
På Rekarnegymnasiet 1997 handlade det om rutin. När jag efter ”lönemötet” med rektorn frågade LR:s ombud, fick jag veta att det var ”så här det gick till numera”.
Så hade ”det inte gått till” vid mina tidigare tillsvidareanställningar, vid järnbruken Smedjebackens Walsverk och Gränges Nyby i Torshälla. Där förekom inga ”enskilda samtal”. Om man skulle börja som kokillresare eller stigplansmurare, ja då gällde helt enkelt lönen för kokillresare och stigplansmurare, så som det var fastlagt i de gällande lokala kollektivavtalen. Systemet byggde på framförhandlad arbetsvärdering.
Det kan vara bra att, innan jag återgår till det godtyckliga individuella lönesystem som nu råder inom skolan (och tyvärr inte bara där!), dröja lite vid hur lönesystemet på Nyby Bruk (Gränges Nyby) såg ut och förändrades. Det kan vara bra för att något reda ut begreppen. Det är nämligen viktigt att se var den kritiska gränslinjen mot godtycket går. Även om ett lönesystem baserat på arbetsvärdering kombineras med prestationslön och/eller så kallad meritvärdering behöver detta inte nödvändigtvis innebära ett inslag av godtycke. (Jämför det tidigare tariffsystemet inom skolan.) Det avgörande är om prestationslönen eller meritvärderingen är förankrad i tydliga, mätbara objektiva kriterier, eller inte. Avsaknaden av tydliga och mätbara kriterier är det som kännetecknar prestations- och meritvärderingssystemet inom skolan idag.
En kontrast: Nyby Bruk under 70-talet
Vi behöver bara gå några årtionden bakåt för att inse med vilken snabbhet den reaktionära offensiven vunnit terräng. Själv var jag under 70-talet och till mitten av 90-talet medlem i Metallindustriarbetareförbundet. 1976 förhandlade Metallklubben vid Nyby Bruk fram ett lönesystem som innebar följande:
- Lönerna var helt fasta. Inget gruppackord. Inga individuella ackord.
- Antalet lönegrupper var i praktiken endast sex. Löneskillnaderna mellan grupperna var mycket små. Detta uppfattades allmänt av arbetarna som mycket positivt.
- De små löneskillnader som fanns baserade sig på arbetsvärdering. Värderingarna av de olika arbetsbefattningarna bestämdes efter förhandlingar. Facket stred för uppvärdering av de mest slitsamma, traditionellt ofta lägre värderade, arbetsuppgifterna. Resultatet blev, som sagt, en mycket komprimerad löneskala. Det kan tilläggas att bland arbetarna hade lika lön oavsett arbetsuppgift inte så få förespråkare. ”Limpan kostar ju lika mycket för alla”, var en ofta uttryckt mening.
- Naturligtvis fanns också OB- övertids- och skiftformstillägg etc. Dessa tillägg var reglerade i det centrala Järnbruksavtalet. Dessutom hade skiftarbetarna reducerad genomsnittlig veckoarbetstid. Tilläggen och arbetstidreduceringen var knutna till de villkor som arbetet utfördes under. De var alltså förankrade i objektiva kriterier och inte i någon form av subjektivt tyckande.
Under 80-talet luckrades det lokala fasta och strikt arbetsvärderingsbaserade lönesystemet på Nyby Bruk upp. Ett bonus-system (i princip ett vittomfattande gruppackord) infördes. Det innebar att ett tillägg betalades som var baserat på produktivitet, det vill säga producerad mängd i relation till totala mängden arbetstimmar under löneperioden. Denna form av ”prestationstillägg” hade alltså en handfast objektiv förankring.
Dessutom infördes tillägg baserade på meritvärdering. Till skillnad från arbetsvärdering handlar det då om en värdering av den arbetande, istället för en värdering av arbetet. De merittillägg som infördes baserades på arbetarens anställningstid, år i yrket och ”flexibilitet” (det vill säga hur många arbetsuppgifter en arbetare kunde växla mellan). Nivån på tilläggen framförhandlades lokalt, och här fanns naturligtvis en subjektiv aspekt. Dock: det väsentliga var att det handlade om framförhandlade nivåer, och att systemet vilade på tydligt definierade objektiva kriterier.
Uppenbart är att övergivandet av det fasta lönesystemet, baserat på ren arbetsvärdering, också innebar ökade administrationskostnader. Billigast och enklast hade förstås varit ett rent likalönssystem. Uppluckringen hade en ideologisk och strategisk bakgrund. De centrala arbetsgivareorganisationerna (SAF, Verkstadsföreningen, Järnbruksförbundet etc.) såg saken strategiskt. De fasta systemen med små löneskillnader skulle angripas. Målet som hägrade var system där arbetsgivarmakten var stärkt och arbetarnas sammanhållning försvagad. Arbetarrörelsens jämlikhetssträvanden var högerns och arbetsgivarnas måltavla. Det handlade om långsiktig klasskamp. Inom facket och bland arbetarna fanns inte tillräcklig insikt om motpartens långsiktiga mål. Avstegen från den rena arbetsvärderingen, de fasta lönerna och de små löneskillnaderna accepterades som ett sätt att få ut mer lokalt än de centrala avtalen gav. Och ännu hade inte förändringarna slagit över i etablerandet av godtycke uppifrån. Men en ny tid förbereddes. Motståndaren var välorganiserad. Och målmedveten.
Dagens lönesystem på skolorna: Godtyckets triumf
Det lönesystem som drabbat landets lärare skulle kunna sägas vara en blandform av meritvärdering och prestationslön.
Men: Denna form av meritvärdering och prestationslön är inte, till skillnad mot vad som gällde på Nyby Bruk, förankrad i tydliga och objektiva kriterier!! Det vet alla som ögnat igenom någon av de kriterielistor som gäller på skolorna. Tolkningsutrymmet är obegränsat.
I grunden vilar kriterielistorna inte alls på dokumenterade meriter ( som ”år i yrket”) utan på värderingar av hur den enskilde läraren ”är” ( exempel: ”bidrar till att utveckla hela skolan”). Lärarens relation till den vagt definierade meriten (” i vilken grad …?” ) blir godtycklig, och ovanpå det får vi en godtycklig översättning av denna relation till kronor och ören.
Det borde vara självklart för varje facklig organisation att vägra acceptera, eller delta i, godtyckliga bedömningar av enskilda medlemmar. Hur har då lärarfacken agerat? De har istället för att avvisa systemet retirerat ytterligare! De har, förutom de centralt framförhandlade genomsnittliga påslagen, överlämnat handhavandet av lönesättningen till arbetsgivaren! Den enskilde medlemmen får någon gång per år möta sin chef för att informeras om hur hen värderas och vilken lön som skall gälla. Detta innebär inget annat än en ”modern” variant på det patriarkala godtycke som under 1800-talets sista decennier i hårda strider bröts ned genom de unga fackliga rörelsens målmedvetna strävanden på solidaritens grund.
Dagens lärarfack har parerat genom att producera broschyrer om hur den enskilde medlemmen skall ”förbereda sig inför lönesamtalet”. Något som inte bara måste ses som en patetisk gest, utan som dessutom innebär ett knäfall inför idén om att det för den ensamma medlemmen handlar om att framhäva sig själv. Vilket då implicit, och i värsta fall explicit, måste göra detta på arbetskamraters bekostnad. Naturligtvis bär detta många lärare emot. Precis som de känner olust när de tvingas sitta och resonera med sin chef om de skall placeras i den ”röda, gula, röda eller svarta gruppen”. När det dessutom redan före samtalet är bestämt vilken färg som skall gälla!
Vad kan vi göra åt eländet?
- Första steget: Fler lärare måste vägra delta i lönesamtalen. Inom parentes kan sägas att detta säkert kommer att uppskattas av många stressade rektorer!
- Andra steget: Vi måste verka för att våra fackliga ombud och organisationer tar avstånd från det nuvarande systemet.
- Tredje steget: Vi måste agera gentemot kommunens politiska partier, och förmå dem att verka för att kommunfullmäktige, som ytterst är arbetsgivare, ställer sig bakom införandet av ett nytt system.
Hur skulle ett bra system kunna se ut?
En möjlighet vore ett system baserad på ren arbetsvärdering. En annan att kombinera detta med en meritvärdering, förankrad i objektiva kriterier. Till exempel tillägg baserade på år i yrket. Den enklaste varianten vore en lika lön för alla lärare. Eventuellt med tillägg för inkomstbortfallet under studietiden. Den nödvändiga studietiden kan variera. Fem års studier skulle då innebära ett påslag på cirka 2500 till 3500 kronor i månaden; nivån beroende av ”arbetsvärderingen” av studierna. Allra bäst vore förstås lika lön för all personal inom skolan. Med tillägg för studietidens inkomstbortfall.
Björklunds hugskott och fackens häpnadsväckande knäfall: Försteläraredirektivet
Att det statliga försteläraredirektivet kunnat genomdrivas är djupt nedslående.
Dock: för den som är verksam inom skolan framstår det som fullkomligt klart att en majoritet tycker att försteläraresystemet är mycket olyckligt.
Denna så kallade ”reform” saknar motstycke i svensk arbetsmarknads historia. En minister tar initiativ till ett direktiv om att cirka tio procent av landets lärare skall klassas som ”duktiga”, och få 60 000 kronor om året! Med tanke på att den individuella lönesättningen redan före införandet av förstelärarepåslaget kraftigt ökat löneskillnaderna, är det ingen överdrift att påstå att klyftorna nu blivit rent provocerande.
Det statliga försteläraredirektivet accepterades skandalöst nog av lärarna fackliga organisationer, och runt om på skolorna tvingades lärarna diskutera krystade ”kriterier för förstelärarskap”. Godtycket nådde nya höjder. En del rektorer som kommenterade systemet visade uppriktighet när de medgav att kriterierna var att likna vid kejsarens nya kläder, och att påslagen egentligen handlade om ”en klapp på axeln”.
Talet om ”duktiga lärare” ältades med frenesi av politiker och medier. Över dem (majoriteten) som alltså inte var ”duktiga” östes illa dolda anklagelser som gick ut på att det var de som egentligen var huvudanledningen till ”krisen i skolan”. ”Standarden på lärarna måste höjas”, var innebörden i budskapet som framfördes i alla tänkbara tonarter. Att få ”kompetent folk” att välja läraryrket framfördes som ett huvudargument för höjning av lärarlöner. Regeringen valde ett i sitt tycke listigt alternativ: kraftig höjning för en minoritet.
Till leda har landets lärare tvingats höra att de inte duger, att de måste bli bättre pedagoger och att de helst måste lämna plats för sådana som idag tjänar rejält på annat håll, men som kanske med pengar kan lockas till den pedagogiska banan. Säga vad man vill om vårt lands lärare, men en mer stryktålig yrkeskår lär man få leta efter! Dock: det är också många som mår väldigt dåligt! För framtiden gäller att undfallenheten måste ställas åt sidan!
Facken har försvarat sig med att det inom lärarkåren funnits önskemål om ”karriärvägar”. I kommunfullmäktige i Eskilstuna har Liberalerna trott sig kunna skära pipor i vassen med förslag om ökad lönesplittring bland lärarna, med tal om ”karriärtjänster”.
Men läraryrket är inte ett karriäryrke! Och ska inte vara det! Läraryrket handlar om att, genom reflektion och samarbete i vardagen med arbetskamrater och elever, lösa pedagogiska utmaningar. Och detta har inget med pengar eller prestigetitlar att göra. Säkert är det så att en majoritet av Sveriges lärare önskar att de pengar som satsats på uppsplittringen av lärarkåren i stället skulle ha satsats på ökad lärartäthet i våra skolor. De vet att A och O när det handlar om att ”lösa skolans kris” heter arbetsro i klassrummen, tillräckligt med resurser till elever med särskida behov och om utrymme för förtroendefullt relationsbygge med alla elever. I en harmonisk och studiemotiverande miljö.
