Ett år har gått sedan min lyckade föreläsningsserie “Kvinnliga pionjärer” på ABF Eskilstuna. Under sju tisdagskvällar kom 25–30 personer för att lyssna på bland andra Birger Schlaug, Julia Ryberg och Lena Lennerhed. Nu fortsätter jag med sju nya delar i eFOLKET, den andra även som föreläsning på ABF Ludvika.
(RÄTTELSE: I en tidigare krönika påstod jag att Moa föddes i Motala. I själva verket var det hennes mamma, som bodde och jobbade där, men som for till sina föräldrar för att föda Moa. Hon föddes i Vårdnäs församling, Linköpings kommun, och inget annat.)
Helga blir Moa
Historien om Moa är lika mycket den om kvinnorna, som stöttade och lärde henne skriva. Som Elise Ottesen “Ottar” Jensen och Elin Wägner. Ottar var redaktör för den syndikalistiska “Arbetarens” lördagssida “Kvinnan och hemmet”, där Moa först publicerade sig den 18 november 1922. Historien är också lika mycket den om männen som motarbetade dem, till exempel chefredaktören Ragnar Casparsson.
Hösten 2014 såg jag “Ottar och kärleken” på Malmö stadsteater, baserad på en biografi av Gunilla Thorgren. Pjäsen handlar mycket om Ottars och Moas kamp mot Casparssons manschauvinism. En kamp man hoppades skulle vara över, men som metoo visat att den inte är. Kvinnorna lämnade sedermera “Arbetaren” och Ottar skrev ett avskedsbrev, publicerat den 25 oktober 1924.
Moa skrev allt mer, dels i anarkistiska “Brand” och dels i den då nystartade göteborgstidningen “Arbetare-Kuriren”. Jag har någonstans påstått att Moa träffade Harry när han luffade förbi torpet men egentligen var det där, på redaktionen, de träffades. Helga kallade sig redan då för Moa och Harry var en okänd poet. 1929 gifte de sig och skildes 1941, men den här krönikan handlar inte om det.
Av Elin Wägner fick Moa en skrivmaskinskurs, började skriva i “Tidevarvet” och kom in i en annan feministisk, liberalt borglig, krets bland Frida Stéenhoff och Emilia Fogelklou. Hon förde in nya perspektiv från en fattig arbetarklass. Det var också så Moa kom till Kvinnliga medborgarskolan Fogelstad. 1933 debuterade hon med romanen “Kvinnor och äppelträd”, som jag berättade om i en tidigare krönika.
Filmen “En kvinnas kärlek och längtan” nämner en annan mer okänd vänskap, nämligen med revykungen Karl Gerhard. Andra världskriget präglade våra vänner, särskilt dem med nära band till Tyskland. Vilhelm Moberg och Elin Wägner var några som tidigt varnade. Karl Gerhard sjöng kupletter, som “Den ökända hästen från Troja”, men också en om Moas exman Harry.
Fogelstad
På Kvinnliga medborgarskolan Fogelstad mötte Moa konstellationen: Kerstin Hesselgren, Ada Nilsson, rektorn Honorine Hermelin, Elin Wägner förstås och Elisabeth Tamm, godsets ägare. Hon hade kvinnlig personal på traditionellt manliga poster och bedrev ett ekologiskt jordbruk. 1940 skrev Wägner och Tamm boken “Fred med jorden”, en föregångare till Greta, där de varnade för rovdrift och bekämpningsmedel.
Moa smälte väl in i blandningen av deltagare, ofta från enkla förhållanden, ensamstående och gifta, yrkesarbetande och hemmafruar. Många deltagare, bland annat konstnärinnan Siri Derkert, var eller blev med tiden minst lika kända som sina lärare. Det var kvinnor som alltid velat, men aldrig fått chansen att studera. Här tränades de i kommunalkunskap, högläsning, gymnastik och körsång. Moa berättar:
Här togs nya skikt av min hjärna i bruk. Det jag läst och hört på egen hand i torpet (Johannesdal i Sorunda, Nynäshamns kommun, min anmärkning) kom till nytta. Jag fick resonans för det jag talade om. Mina små talanger, både praktiska och rent litterära, kom till sin rätt. Mina praktiska i skolans kök och trädgård, till och med vårfisket, min beläsenhet i lärosalen. Stora luckor hade jag i min uppfostran, litterärt och akademiskt sett. Men det fanns stora luckor i de bildades vetande också, vad gällde samhället och anonymt folk, så det jämnade ut sig.
Fogelstad var en separatistisk skola, men vissa manliga undantag tilläts. Ett sådant var Moas man Harry, som gärna kom på besök och inspirerades. Andra var Brunnsviks rektor Alf Ahlberg och religionshistorikern Vilhelm Grönbech. Han gifte sig med rektorn Honorine och de flyttade till Danmark, men lyckan blev kort. Efter bara åtta månader avled Grönbech och Hermelin flyttade tillbaka.
Fogelstad finansierades av Tamms pengar. 1954 var de slut och skolan lades ner. Kerstin Hesselgren och Elin Wägner for vidare medan Ada Nilsson, Honorine Hermelin och Tamm bodde kvar. De två ligger begravda på kyrkogården i Julita. I dag finns dels en kulturförening, som sköter utställningen i gamla skolhuset. Dels en vänförening och stiftelse, som sköter den nyinköpta rektorsvillan.
Framtiden
När jag sitter och rättar mina nyanlända kvinnliga deltagares texter, kan jag sucka och stöna över deras dåliga språk, grammatik, ordföljd och meningsbyggnad. Men så inser jag att Ottars och Moas manliga motståndare kritiserade samma sak. Skrivande är övning, som en person med kort utbildningsbakgrund inte behärskar. Det betyder inte att rösten och erfarenheterna är mindre värda. Och övning ger färdighet.
Moa Martinson avled 1964. 1986 kom filmen “En kvinnas kärlek och längtan” och 1988 Ebba Witt-Brattströms avhandling “Skrift och drift i trettiotalet”. I våras kom Maj Wechselmanns film “Landsmodern”. Den tillför inget nytt förutom en sak. Myten har varit att Harry lärde Moa skriva, men egentligen var det tvärtom. Även om han sedan gick vidare och blev mer känd, hamnade i Akademin och fick Nobelpris.
Något annat som slår mig är den ideologiska rörligheten. Moa hade inga problem att skriva i de anarkistiska “Arbetaren” och “Brand” ena dagen, socialdemokratiska “Morgonbris” andra och liberalt borgliga “Tidevarvet” tredje. Detsamma gällde andra av dåtidens intellektuella: Vilhelm Moberg, Stig Dagerman och Tage Danielsson. Tidigt fanns en kritik mot Tredje riket, men samtidigt övertro på Sovjet. Något några av dem senare ångrade. Värt att tänka på i tider av blocköverskridande samarbete och Januariavtal.
Torpet Johannesdal ligger kvar mellan Sorunda och Ösmo (i nuvarande Nynäshamns kommun). En sondotter till Moa guidar där och inför ett besök hösten 2018 misslyckades en vän och jag med att nå henne. Vi promenerade ner till sockenstugan i Sorunda, bjöds på kaffe med våffla och fick veta att, på grund av en konflikt med grannarna, är torpet stängt och processen ligger hos Länsstyrelsen.
Text och foto:
Tobias Persson
Källor:
- Skrift och drift i trettiotalet av Ebba Witt Brattström
- Jag möter en diktare av Moa Martinson
- En kvinnas kärlek och längtan (1986, regi: Anders Wahlgren)
Serien “Kvinnliga pionjärer”
FogelstadSex i folkhemmetMoa Martinson- Astrid Lindgren 1
- Astrid Lindgren 2
- Virginia Woolf 1
- Virginia Woolf 2
