Ny massdeportation till Afghanistan 1 oktober

Emrika: Barnfamiljerna i mellanlägets land

Tisdag 1 oktober planeras en ny stor deportation av unga ensamkommande till Afghanistan. Den 17 oktober får journalisten Najwa Alimi pris från Forum för levande historia för sitt arbete med att lyfta fram situationen för kvinnorna i Afghanistan.

I samband med riksdagens öppnande ägde ett stort antal manifestationer rum över hela Sverige. Här är talet hållet av Emrika Larsson vid demonstrationen på Sergels torg med Liv utan gränser, de afghanska barnfamiljerna från Norra Bantorget, 10 september 2019.

***

Sverige brukar ibland kallas för mellanmjölkens land. Ett land där barn kan vara trygga, ett land där vi alltid tänker på barnets bästa! Men för barnfamiljerna från Afghanistan ser det inte ut så. De tvingas i stället leva i ett mellanlägets land. De kan inte utvisas. Men de får inte heller uppehållstillstånd!

Sedan 63 dagar pågår en sittstrejk på Norra Bantorget i Stockholm. Mer än 100 barnfamiljer från Afghanistan har deltagit i sittstrejken.

En av de sista morgnarna på sommarlovet sitter jag vid frukostbordet och pratar med en familj från sittstrejken som sovit över hos oss. En kämpande mormor och morfar och deras underbara barnbarn. Vi borde pratat om sommarlovet, om roliga äventyr, om myggbett och om simskola. Men vi talar om hot, om rädsla för vad som händer om familjen utvisas till Afghanistan. Vi pratar om det fruktansvärda i att se sina barnbarn växa upp med ett utvisningsbeslut hängandes över huvudet.

Jag får dåligt samvete för att barnet får agera tolk i vårt jobbiga samtal. Men det har tyvärr blivit många afghanska barns uppgift, eftersom vuxna utan uppehållstillstånd inte får gå på SFI i mellanlägets land.

Just denna familj får en vecka senare besked att de måste flytta ifrån den ort de bor på, till en annan ort långt norr ut. Migrationsverket stänger ner boende – och konsekvenserna drabbar återigen barnen hårdast i mellanlägets land. De tvingas lämna trygghet, skola, kompisar och nätverk…

Ett annat barn i en annan familj på sittstrejken fyller ett år på en av sommarens varmaste dagar. Det som mamman önskar åt sitt barn är enbart en sak – uppehållstillstånd! Men bara några dagar innan ettårsdagen kommer presenten från Migrationsverket – avslag! Grunden till beslutet är att föräldrarna redan fått avslag. Det rimmar dåligt med att Migrationsverket ska utgå från varje individs egna behov av skydd. Det rimmar dåligt med Barnkonventionens perspektiv om barnets bästa!

Men dessa familjer är inte ensamma. Alla familjer på sittstrejken har upplevt samma sak. Familjer med barn som ofta är födda här i Sverige har helt eller delvis fått avslag på sina asylansökningar. Sverige säger att de varken har flyktingstatus- eller skyddsskäl och att de ska tvångsutvisas. Migrationsverket säger att våldet i Afghanistan inte är av den grad att det riskerar att drabba “alla och envar”!

Men – Afghanistan tar inte emot barnfamiljer som ska utvisas med tvång!!! Myndigheterna klarar inte av att ta ansvar för säkerheten för utsatta barnfamiljer utan skyddsnät. Läget är alltför osäkert för barnen. Rädda Barnet säger detsamma. Röda Korset och Amnesty International säger detsamma!

Till och med FN säger detsamma. FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter säger att det är särskilt chockerande att antalet barn som skadats och dödats under förra året var det högsta antal som noterats hittills.

1067 döda eller skadade barn hittills i år.

Och i år blir det ännu värre. 28 % av alla civila offer i kriget är barn och hittills har minst 3 812 civila dödats eller skadats i kriget i Afghanistan. Det blir 1067,36 barn. Smaka på den siffran, Migrationsverket! 1067 döda eller skadade barn hittills i år.

Barnkonventionen säger att varje stat ska ta ansvar och nyttja sina resurser till fullo för att uppfylla barns rättigheter till hälsa och utveckling. Varje stat ska säkerställa skydd och omvårdnad av barn som berörs av en väpnad konflikt. I alla beslut som gäller barn som söker uppehållstillstånd ska alltid barnets bästa beaktas.

Så öppna era ögon, Migrationsverket. Bomber är blinda! De ser inte skillnad på barn och vuxna! Men ni har ögon att se med och öron att höra med! Så hör våra förtvivlade röster, hör våra vrål av ilska över hur Sverige behandlar barnen och bryter mot Barnkonventionen om och om igen.

Vad är barnens bästa – skicka dem till kriget i Afghanistan eller att ge dem uppehållstillstånd i mellanmjölkens land? För mig är det glasklart.

Barnets bästa är att stanna. Barnets bästa är att hela barnets familj får stanna.

Barnfamiljerna på sittstrejken kräver att barnfamiljer som har bott i Sverige i flera år, och barn som är födda i Sverige och har rotat sig, ska beviljas uppehållstillstånd.

Vi är många här idag som kräver att Sveriges politiker och Migrationsverket tar ansvar och stoppar alla utvisningar till Afghanistan! Och vi slutar aldrig kämpa!!! Shona ba shona!

Afghanistan är inte säkert!!!!

Emrika Larsson

***

Sedan aktivitetsveckan har två böcker lanserats. Boken Tusen barn tusen drömmar, med bilder och texter som sammanställts av volontärer på Österlen, i Falun och på Gotland, har delats ut till varje riksdagsledamot.

Boken Dom som stod kvar av Thord Eriksson handlar om både ungdomarna och alla svenskarna runt omkring. Lyssna på intervjun med författaren!

Om några månader kommer ytterligare en bok med berättelser från ungdomar och hjälpare, sammanställd av Margareta Söderberg.

Flera andra böcker har redan utgivits, liksom många rapporter och forskningsresultat.


En deporterads berättelse om hur det går till i praktiken

En av dem som utvisades när riksdagen öppnade var 22-årige Mujtaba. Hans berättelse ger en inblick i vad gränspolisen menar med “humant och medmänskligt”. På tisdag, 1 oktober, planeras en ny grupputvisning till Afghanistan, som enligt samstämmiga internationella källor är världens farligaste land.

Den 10 september skickades 50 personer med ett chartrat flyg från Arlanda till Afghanistans huvudstad Kabul. De deporterades mot sin vilja efter att ha suttit inlåsta på förvar eller i häkten, många av dem i åtskilliga månader. Gränspolisens talesman anger i ett pressmeddelande att alla dessa “återvändare” var män och att inga var minderåriga. Polisen försäkrar också att allt deras arbete utgår från ett “humant, medmänskligt och rättssäkert bemötande” och att “personens grundläggande rättigheter ska tillgodoses och särskild hänsyn ska tas till exempelvis ålder eller fysiska och psykiska hälsotillstånd.”

Mujtabas berättelse är översatt av Vahedeh Aida Ghardagian. Den bekräftas av flera andra utvisade från samma plan.

MUJTABAS BERÄTTELSE

De hade inte sagt något till mig, jag visste ingenting. Det var tisdagkväll. Klockan var runt nio när de kom in i mitt isoleringsrum. Jag hade ätit kvällsmat och skulle gå och lägga mig. De bara dök upp.

– Det är dags, du ska åka nu.

– Var ska ni skicka mig?

– Till Afghanistan.

Jag blev rädd.

– Varför säger ni så? Ni måste berätta några dagar innan. Nu? Ingen har sagt något till mig.

Jag blev orolig men jag försökte att dölja det. Jag var rädd att de skulle straffa mig. Sist när jag visade känslor, när jag blev upprörd, tog de mig till isolering och häkte så efter det döljer jag min sorg och ilska inom mig.

De satte på mig handfängsel. Det var två andra killar från min avdelning som också skulle skickas. Jag hörde deras röster när de började protestera. De satte handfängsel och en huva på en av dem. Vi var två som kördes i stor vit bil. Det var flera vakter i bilen. De satte på oss midjefängsel. De sa att vi ska inte lyfta på armarna och sitta stilla i bilen.

Killen som satt bredvid mig i bilen var ung men han hade bott och jobbat i Sverige i flera år. Han hade betalat skatt sa han. Han hade fått tillfälligt uppehållstillstånd två gånger men sen hade de inte förlängt. Jag vet inte varför. Jag frågade inte.

I bilen satt fyra vakter med oss. Jag var rädd. Jag tänkte att det inte fanns mänskliga rättigheter för oss. Det finns ingenting. De vet ju vad som händer i Afghanistan. De vet om kriget, bombdåd, kidnappningar, om talibanerna.

Han som satt i bilen, killen som hade jobbat i Sverige, fick en spruta. Jag såg inte honom, jag tror de tog in honom sist. På flygplatsen sa de att vi skulle vara lugna. Jag tänkte att ingen annan finns där, även om jag skriker och ber om hjälp ingen kommer att höra mig. Jag var rädd för doktorn och tvångsinjektion av lugnande.

På flygplatsen där de hade samlat oss fanns ingen annan. Jag såg killar som fördes in genom rastgården med handfängsel och huvor på. Det var skrämmande. Insamlingslokalen var jättestor. Vi var många, kanske 100 eller 200. Jag räknade inte, jag var så nervös. För varje person fanns det två vakter. Doktor fanns på flygplatsen men följde inte med flyget.

Vi satte och väntade i fyra timmar. Vi fick en påse med smörgås och vatten. Jag mådde dåligt. Alla mådde dåligt. Vi var stressade men några killar var extra rädda. Vi har aldrig varit i Afghanistan, vi känner ingen där, sa de. De hade bott hela livet i Iran och hade sina föräldrar där.

Det var en kille som skadade sig själv. Jag tror han försökte skära handleden. Det blödde men de tog inte bort handfängslet på honom. Jag sa till mig själv att det inte fanns medmänsklighet längre. Jag kunde inte sova. Det var en annan kille som hade märke på handlederna, kanske från handfängslet.

Ingen i Kabul frågade vad som hade hänt. Ingen tog hand om honom. Poliserna var inte så trevliga på flygplatsen. Först kom en man med en väst, kommer inte ihåg vad som stod på västen och sa välkommen till Afghanistan. Vakterna stannade på flyget. På flygplatsen fick vi 12000 afghani (c:a 1500 kronor) inget mer.

Jag har kompis som bor på studentrum med några andra killar. Hans familj är i Ghazni men han vågar inte ta sig dit. Jag bor hos honom. Jag vet inte vad som kommer att hända mig. Jag är rädd och håller mig inomhus. Jag är fortfarande i chocktillstånd och vet inte hur jag ska klara mig i Kabul.

Ingrid Eckerman
Karin Fridell Anter
Ali Zardadi
Emrika Larsson
Mujtaba

Liknande artiklar: